Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
Ljunits och Herrestads kontrakt—Ljus
84
med mot s. allt bördigare moränlera. Kusten
är flack ocb sandig. 9,160 har åker, 528 har
skogsmark. Utpräglad jordbruksbygd. Om
konimunikationsleder se karta vid Skåne.
Ingår i Ystads fögderi samt Vemmenhögs,
Ljunits och Herrestads domsaga.
Ljunits och Herrestads kontrakt i Lunds
stift omfattar 8 pastorat: Villie och örsjö; V.
Nöbbelöv och Skivarp; Balkåkra, Snårestad
och Skårby; Sjörup och Katslösa; Ystad;
Sö-vestad, Bromma, Bjäresjö och Hedeskoga;
Stora Herrestad, Borrie och öja; Högestad
och Baldringe.
Ljur, socken i Älvsborgs län, Gäsene härad,
ö. om Alingsås; 21,18 kvkm, 446 inv. (1930).
Genomflytes från Sävesjön i s. av Säveån
och består till stora delar av skogplanterad
gammal svältmark. 420 har åker, 1,140 har
skogsmark. Ingår i Nårunga, Skogsbygdens,
L:s, Ornunga, Kvinnestads och Asklanda
pastorat i Skara stift, Kullings kontrakt.
Ljus. 1. (Fys.) Ljuset, orsaken till att
föremålen uppfattas av synsinnet, består enl
den av N e w t o n 1672 framställda e m i
s-si on steorien (»k
orpuskularteori-en») av små partiklar (korpuskler), som
utslungas från en lysande kropp, men enl. den
av C h r. H u y g e n s redan 1678 uppställda
s. k. undulationsteorien
(»böljeteo-rien»; se Huygens’ princip)
framkallas ljuset av svängningar hos eterns smådelar
(se Eter 1). J. C. Maxwell framställde
1865 den teorien, att 1. ej består av svängningar
hos eterpartiklarna själva utan av elektriska
pch magnetiska svängningar i etern. Den
första antydningen till ett samband mellan 1.
och elektricitet fanns däri, att förhållandet
mellan de elektromagnetiska och
elektrosta-tiska enheterna var lika med en potens av
ljushastigheten. Maxwell visade vidare i sin
teori för de elektromagnetiska företeelserna,
att den hastighet, med vilken en
elektromagnetisk våg fortplantar sig i tomrummet, är
lika med ljushastigheten. Detta resultat
bildade grundvalen för den
elektromagnetiska ljusteorien, som är baserad på
sex av Maxwell uppställda grundekvationer.
Även den elektromagnetiska ljusteorien
lämnade flera företeelser, t. ex. Zeemaneffekten
(se d. o.), oförklarade. Genom den av H. A.
Lorentz på 1890-talet framställda
elektronteorien vunno flera företeelser sin
tydning. Enl. elektronteorien uppstår L
genom elektronernas rörelse, vilken i så fall
måste vara oscillerande. Då de fria
elektronerna, som ge upphov till katodstrålarna, ej
lysa, kunna svängande rörelser blott då vara
möjliga, om elektronerna äro bundna vid de
materiella atomerna. Avlägsnar sig
elektronen från sitt viloläge, dragés den åter in mot
detta med en kraft, som är proportionell mot
avståndet^, från detta. En dylik elektron kan
då utföra harmoniska svängningar och ge
upphov till en följd av elektriska svängningar,
som fortplanta sig i rummet i form av
elektriska vågor. För att elektronen skall bli en
källa för synligt 1., måste dess svängningstal
ligga mellan 400 och 700 billioner i sek. En
vidare utvecklad bild av fenomenet, då 1.
emitteras från en lysande atom, gåvo
kvantumteorien (se d. o.) och Bohr-Rutherfords
atommodell (se A t o m, sp. 449—451), som även tillät
teoretisk beräkning av vissa spektra.
Ljusets fortplantningshastighet
är mycket stor. I tomrummet uppgår den till
300,000 km i sek. (se nedan), i luften är
den något mindre, i vatten endast 3/4 och i
glas 2/3 så stor som i tomrummet. Såväl i
lufttomt rum som i en hel mängd kroppar,
företrädesvis de okristalliserade, fortplantar
sig 1. lika hastigt i alla riktningar. Hos de
flesta kristaller åter är den hastighet, med
vilken 1. genomgår dem, olika stor, alltefter
den riktning strålen har i förhållande till
kristallens axlar (jfr Kr i stallo pti k).
Alla de punkter, till vilka rörelsen hunnit
utbreda sig vid samma tid efter sitt
utstrålande från ljuskällan, ligga på en yta,
vågytan, som i tomrummet och i de
enkelbrytande ämnena är en sfär men i de
dubbelbrytande ämnena har en mera komplicerad form.
I skilda vågytor är däremot
svängningstill-ståndet vid samma tidpunkt i allm. ej lika.
Detta äger rum endast i det fall, att dessa
ytor äro skilda från varandra genom ett
mellanrum lika med det vägstycke,
våglängden, som vågrörelsen hinner fortplanta sig
under tiden för en hel elektrisk svängning
hos ljuskällan. Utgå från en ljuskälla
elektromagnetiska ljussvängningar med en och
samma våglängd, säges ljuskällan utstråla
homogent 1. Förekomma däremot flera olika
våglängder hos det utsända 1., benämnes
detsamma heterogent. — Ljustrycket
el. strålningstrycket. Den av
Maxwell uppställda elektromagnetiska ljusteorien
leder till det märkliga resultatet, att ytan
hos en kropp, som bestrålas, påverkas av ett
tryck, som per ytenhet är numeriskt lika med
den på volymenheten kommande totala
strålande energien, förutsatt att kroppens yta
är absolut svart. Om strålarna träffa
kroppens yta under rät vinkel och de reflekteras
fullständigt, blir trycket dubbelt så stort.
Redan Kepler (1619) hade, därvid utgående
från emissionsteorien, tänkt på att 1. kan
utöva ett tryck. Genom detta tryck sökte
han förklara de i riktning från solen vända
kometsvansarna. Keplers åsikter utarbetades
vidare av flera senare forskare. Först P.
L e b e d e w lyckades (1900) experimentellt
uppmäta det Maxwellska strålningstrycket.
Arrhenius fann (1900), att repulsionskraften
på grund av strålningstrycket blir lika med
attraktionskraften på grund av gravitationen
för en sfärisk partikel med samma täthet som
vatten och en diam. — O,ooi5 mm, när den
befinner sig i närheten av solens yta. För
ännu mindre partiklar överväger repulsionen.
LJUNITS HB
Skala 1:500 OOO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
