Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
Ljus
86
För att bestämma ljusets hastighet
ha flera metoder framställts. Av de här
beskrivna äro de två första av astronomisk
natur. O. Römer var den förste (1675), som
visade, att ljusets hastighet kan uppmätas.
Av de astronomiska observationerna hade man
lärt känna omloppstiden för Jupiters månar
omkring planeten. Men när man iakttog
tiderna för en av dessa månars inträde i
Jupiters skugga el. början av dess
förmörkelser, visade det sig, att dessa icke inträffade
efter lika långa mellantider, utan att dessa
mellantider oupphörligen minskades.
Observerade man åter månens utträdande ur
Jupiters skugga el. förmörkelsernas slut, så skedde
dessa på allt längre och längre mellantider.
Nu inses lätt, att inträdet kan av oss
iakttagas endast när jorden närmar sig planeten,
utträdet endast när den avlägsnar sig
därifrån. På den tid, som förflyter emellan två
inträden, har således jorden kommit planeten
närmare med en viss distans, och på tiden
mellan två utträden har den lika mycket
avlägsnat sig från denna. Hela minskningen i
tidsintervallerna för inträdet vid jordens
närmande liksom ock hela deras ökning vid
avlägsnandet antog Römer utgöra den tid, som
1. behöver för att gå ett vägstycke lika med
skillnaden emellan jordens största och minsta
avstånd från planeten, eller, vilket är
detsamma, jordbanans diam. Denna tid bestämde
Römer till 996 sek., varur lätt beräknas en
hastighet av mycket nära 300.000 km i sek.
Den andra astronomiska metoden uppfanns
1727 av J. Bradley (se därom A b e r r
a-t i o n 1). — Utom de astronomiska metoderna
har man två andra, i vilka bestämningen
ut-föres på korta distanser. Den ena av dem
uppfanns av franske fysikern H. L. F i z e a u
1849. Från en stark ljuskälla A (se bild 1),
ställd på sidan om en astronomisk tub DE,
inkommer 1. i tuben efter att ha passerat en
lins B och träffar inuti tuben ett i 45° vinkel
mot tubens axel ställt planglas K, som
reflekterar det i axelns riktning åt objektivet till.
På detta sätt erhåller man inuti tuben en
reell bild av ljuskällan; och om objektivet E
är så placerat, att bilden ligger i dess
brännpunkt, gå strålarna, efter att ha passerat
genom objektivet, ut i rymden parallellt med
tubens axel. På en avlägsen station — Fizeau
använde avståndet 8,633 m -— placeras en
annan tub F II B, som noga inriktas i samma
linje med tuben på den första stationen och
i vars fokus befinner sig en plan spegel H,
ställd vinkelrätt mot tubens optiska axel.
Strålarna från ljusbilden gå då genom båda
tuberna, reflekteras mot spegeln i den andra
tuben och formera efter återkomsten till
första stationen en ny, svagare ljusbild i
fokus på dess tub. En rund skiva ML är
försedd med tänder av samma form och
storlek som mellanrummen mellan tänderna.
Skivan är placerad så, att tänderna avskärma
ljuset vid L. Dess rotation kan varieras och
alltid noga bestämmas, ökar man
rotationshastigheten, utsläckes reflexionsbilden, när
skivans rotationshastighet är så stor, att det
1., som utgår ur öppningarna, vid sin
återkomst från andra stationen hindras av
närmaste tand att träffa fokus. Emedan man
känner skivans rotationstid och tändernas
Bild 1. Fizeaus metod att bestämma ljusets hastighet.
antal, är det lätt att beräkna den tid, som
åtgår emellan de ögonblick, då en öppning
och närmaste tand inträda i fokus. På samma
tid går 1. två gånger avståndet mellan de
båda stationerna. Härav finnes lätt ljusets
hastighet, ökar man ytterligare skivans
rotationshastighet, återkommer snart
reflexionsbilden ånyo, näml, då det 1., som utgår genom
en öppning, återkommer genom den nästa
o. s. v. vid fortsatt ökning av
rotationshastigheten. Enl. denna metod fann Fizeau (1849)
värdet 313.000 km i sek. och Cornu (1874)
värdet 300,400 km i sek., reducerat till
vakuum. Cornu ökade rotationshastigheten på
det tandade hjulet så, att han iakttog intill
21 utsläckningar i följd.
1850 gjorde Fizeau och fysikern L.
Foucault samtidigt, ehuru oberoende av
varandra, nya mätningar av ljushastigheten.
Metoden, som i litteraturen i allm. bär Foucaults
namn, är i huvudsak följ. Genom springan A
kommer en ljuskägla in i ett mörkt rum.
Ljuskäglan träffar linsen B, som ger upphov
till en bild av springan i C. D är en
planspegel, som kan sättas i hastig rotation, och
E är en konkav spegel på avståndet DC från
den plana spegeln. Har spegeln D den på
bilden angivna ställningen, komma de från D
reflekterade strålarna att träffa E, reflekteras
tillbaka till D och ge en bild i A. Innan
strålarna hinna fram till A, träffa de en
snett ställd planparallell glasskiva G, som
reflekterar en del av strålarna, och ge en
bild i II. Får den plana spegeln nu rotera,
kommer dess läge att vara något förändrat,
när strålarna komma tillbaka från E. De
komma att reflekteras i riktningen C’B och
efter reflexionen ge en bild i II’. Genom att
uppmäta förflyttningen nII’, den plana
spegelns rotationshastighet samt apparatens
dimensioner kan man beräkna l:s hastighet.
Placeras mellan D och E ett rör KL, som är
tillslutet med planparallella glasskivor,
kommer man att iakttaga eu större förskjutning
än HI1’, om röret är fyllt med vatten. Härav
kan man sluta till att 1. går långsammare i
Bild 2. Foucaults metod att bestämma ljusets hastighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
