Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Logården - Lohede - Lohengrin - Lohenstein, Daniel Casper von - Lohitafolk el. Brahmaputrafolk - Lohman, Carl Johan - Lohreman, Gustaf - Lohse, Wilhelm Oswald - Lohärad - Loimaa - Loimijoki - Loing - Lointain - Loir - Loire (flod)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
Logården—Loire
138
Logården, se Stockholms slott.
Lohede, hed s. om Dannevirke. 28 juli 1261
stod här en avgörande drabbning mellan
danske konungen och hertig Erik av Slesvig,
varvid danska hären led nederlag och konung
Erik Klipping samt hans mor, änkedrottning
Margareta, tillfångatogos. (P. E-t.)
Lohengrin [lå’hon-], av Garin le Loherain,
d. v. s. Garin Lothringaren, hjälten i en trol.
på 1280-talet i Bayern författad
medelhögtysk dikt, som återgår på en äldre fransk
dikt, »Le chevalier au cygne». L., son till
Perceval, utskickas av den heliga Graal som
kämpe åt Elsa av Brabant, då Fredrik av
Telramunt mot hennes vilja gör anspråk på
att få äkta henne. L. anländer i en båt,
dragen av en svan, fäller Telramunt i offentlig
tvekamp och blir Elsas make. Ehuru L.
förbjudit Elsa att spörja om hans härkomst,
framställer hon dock denna fråga, som L.
besvarar; omedelbart därpå måste han lämna
henne och återvända till Graalsborgen. Elsa
dör av grämelse. Lohengrinsagan utgör
ämnet för en av Richard Wagners mest berömda
operor. Se arbeten av E. Elster (1884) och
F. Panzer (1894). (O. W-n.)
Lohenstein [bVhanJtaTn], Daniel Casper
von, tysk författare (1635—83). Studerade
juridik och nyare språk i Leipzig, reste bl. a.
i Holland, vart slutligen kejserligt råd och
stadssyndikus i Breslau. L. skrev heroider,
bröllops- och begravningsdikter, andliga
sånger, dramer (»Cleopatra», »Agrippina»,
»So-phonisbe», »Ibrahim Bassa» m. fl.). Han
företrädde en våldsam, överhettad, patetisk
barockstil, med inslag från Seneca, Marini,
holländsk och fransk diktning; hans dramer
överflöda av deklamation och gräsligheter.
L:s hjälteroman med inhemskt ämne, om
Ar-minius och Thusnelda (fullb. av andra, 1689
—90), är en tysk motsvarighet till Scudérys.
Jfr H. Cysarz, »Deutsche Barockdichtung»
(1924). R-n B.
Lohitafolk [lå’-] el. B r a h m a p u t r
a-f o 1 k, en av Fr. Muller använd gemensam
beteckning för en stor grupp av ociviliserade
bergsstammar i ö. Himalaja kring
Brahma-putra, i gränstrakterna mellan Assain och
Burma och mellan Iravadi och Bengaliska
viken; hit höra också urinvånarna i den kin.
prov. Yün-nan, de s. k. lolo. Språkligt stå
dessa folk närmast burmanerna. J. Ch-r.
Lohman, Carl Johan, poet,
psalmförfattare (1694—1759). Blev fil. mag. i Uppsala
1716, prästvigdes 1717, följde armén till Norge
1718 som e. o. bataljonspredikant. Snart
därefter fick L. hovpredikants fullmakt. Han
blev 1731 kyrkoherde i Tierp, var
riksdagsman 1751 och blev s. å. teol. dr. — L.
tillhörde de mest bemärkta tillfällighetsdiktarna
under den äldre frihetstiden. Hans förnämsta
område är gravsången. En sådan av L. (»I
sälla döde») har måhända givit ett uppslag
till Wallins »Dödens ängel». L:s
anmärkningar och förslag rörande psalmboksarbetet
begagnades av den kommitté, som 1765—67
utgav »Then svenska profpsalmboken». I
1819 års psalmbok spåras L:s övers, från
tyska psalmister i n:r 81, 90 och 91. Jfr
E. Wrangel, »Frihetstidens odlingshistoria
1718—1732» (1895). (Li.)
Lohreman [lä’r-], Gustaf, läkare (1640
—94), härstammade från en württembergsk
adelssläkt. Sändes 1664 till Holland för att
anskaffa frön och växter för den botaniska
trädgård, som hans svåger Olof Rudbeck d. ä.
anlagt i Uppsala, promoverades 1666 i Leiden
till med. dr, blev 1672 medlem av Collegium
medicum och 1675 amiralitetsmedikus. L.
följde Karl XI i danska kriget som livmedikus
och blev 1677 stadsfysikus i Stockholm. 1689
adlades han med namnet L. (han hette förut
L o h r m a n) samt blev 1691 arkiater och
preses i Collegium medicum. R. T-dt.*
Lohse [hPzo], Wilhelm O s w a 1 d, tysk
astronom (1845—1915). Blev 1874 astronom
vid astrofysikaliska observatoriet i Potsdam.
L:s många förtjänstfulla undersökningar
behandla bl. a. dubbelstjärnbanor,
planettopografi, planet- och solarfysik. K. Lmk.
Lohärad, socken i Stockholms län
(Roslagen), Lyhundra härad, s. och v. om sjön
Erken; 62.73 kvkm, 876 inv. (1930).
Små-kulliga slättbygder, skilda av skogsmarker.
1,600 har åker, 2,938 har skogsmark.
Egendom: Kristineholm (se d. o.). Ingår i L:s och
Malsta pastorat i Ärkestiftet, Lyhundra kontr.
Loimaa [lå’jmä], köping i Äbo och
Björneborgs län, Finland; 14 kvkm.
Loimijoki [lå’jmijåki], fi. Loimaa, socken i
Äbo och Björneborgs län, Finland, kring älven
Loimijoki, ett tillflöde till Kumo älv; 337
kvkm, 9,830 inv. (1929; med Loimaa köping),
finsktalande. O. Brn.
Loing [lcoå’], vänsterbiflod till Seine, n.
Frankrike; 160 km. Från Seine (vid
S:t-Mammès) går en sidokanal, C a n a 1 du
Loing, till Canal de Briare (vid Montargis)
och Canal d’Orléans; den förbinder Seine med
Loire och Saöne.
Lointaln [Iwätä’], fr., fjärran, avlägsenhet;
i måleriet om de mest avlägsna partierna i
landskapet. Färgen, mestadels ljust gråviolett
el. blå, skiljer sig obetydligt från himlens och
bidrager till känslan av avstånd och rymd
(så hos t. ex. Corot). A-e K-n.
Loir [lcaä’r], flod i n. v. Frankrike, från
Perches kullar till Sarthe, strax ovan denna
flods sammanflöde med Mayenne (Loires
flodsystem). 312 km lång. Jfr Maine.
Loire [lmä’r], Frankrikes största flod, med
ett flodområde av 121,100 kvkm och en längd
av 1,020 km. L. upprinner, 1,408 m ö. h.,
i Franska centralmassivet på Gerbier de Jones.
Det övre loppet karakteriseras av trånga pass
med fall och forsar omväxlande med öppna,
n.—s. riktade, av sötvattensavlagringar
uppfyllda, ofta bördiga sänkningsfält. På
Bour-bonnais’ slätter upptar L. från vänster
systerfloden Allier (se d. o.), rinner därefter under
större delen av sitt lopp över Parisbäckenet
och bibehåller till en början sin riktning mot
n. el. n. v. men böjer därpå vid Orléans i
rät vinkel mot s. v. Den upptar på denna
sträcka från vänster Cher, Indre och Vienne,
vilkas flodområden utgöra resp. 13,400, 3,600
och 21,500 kvkm, fr. h. Maine med ett
flodområde av 21,900 kvkm. L. utmynnar med
en trattformig mynning i Atlanten.
Utmärkande för L. är den mycket stora skillnaden
mellan hög- och lågvatten, de plötsliga,
förhärjande högvattnen och de långvariga
lågvat-tensperioderna, då den i allm. mycket breda
flodbädden ofta ligger nästan torr. Då L:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
