Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lokaltecken - Lokaltid - Lokalt veto - Lokaltåg - Lokasenna - Lokativ - Lokatt - Loke - Lokman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
Lokaltid—Lokman
144
Loke och Sigyn. Relief på ett stenkors i Gosforth,
England.
lokaltecken. — Från kunskapsteoretisk
synpunkt kan dock ifrågasättas om icke
felaktiga förutsättningar göra sig gällande i
själva problemställningen. G. O-a.
Lokaltid, se Tid.
Lokalt veto (eng. local option), befogenhet
för kommuns myndiga medlemmar att genom
särskild direkt omröstning per capita
förbjuda, stundom reglera, handeln med
rusdrycker inom kommunen. L. förekom tidigast i
utomeuropeiska, engelskspråkiga länder, ss. i
U. S. A. (före förbudet), Kanada och
Australien, och har i egentlig bemärkelse i Europa
införts endast i Skottland. Ett slags lokalt
veto med allmän och lika rösträtt för män
och kvinnor infördes 1894 i Norge vid beslut
om rättighetsupplåtelse till brännvinsbolag
inom kommunen (samlagsafstemning) och har
där bibehållits även sedan vinmonopolet
övertagit den mesta detaljhandeln med brännvin.
I Danmark kan under vissa förutsättningar i
landskommunerna omröstning anställas om
rättighet till brännvinsutskänkning. Mindre
vidsträckt är den kommunala
bestämmanderätten även i Sverige, där det tillkommer de
administrativa myndigheterna
(länsstyrelserna) att jämte de kommunala ordna
detaljhandeln med rusdrycker;
kommunalrepresentationen äger dock här veto (kommunalt
veto) mot upplåtande inom kommunen av
detaljhandelsrätt åt systembolag men ej mot
tillfällig vinutskänkning. Motioner om
införande av 1. ha väckts vid flera riksdagar,
tidigast 1893 (av J. Andersson i Tenhult,
Andra kammaren), men ej vunnit riksdagens
bifall. 1911 års nykterhetskommitté intog i
1914 års förslag till reformerad
rusdryckslag-stiftning bestämmelser om 1., men de biföllos
ej av riksdagen vid
rusdrycksförsäljningsför-ordningens antagande 1917. H. G-n.
Lokaltåg, järnvägståg för trafik mellan
vissa närbelägna större samhällen el. mellan
ett större trafikcentrum och dettas närmare
omgivning. F. P.
Lokasenna (»Loketrätan»), eddakväde i
Ijö-öahättr (se d. o.). Loke kommer objuden till
gudarnas gästabud hos havsguden Ägir. Han
överhopar dem med smädelser; gudarna
be
skyller han för omanlighet, gudinnorna för
okyskhet. Då Tor hotar att krossa honom
med sin hammare, flyr Loke. L. är dialogisk
och dramatiskt livlig. Formen vittnar om
att dikten är relativt sen. Det grova hånet
mot gudarna saknar varje spår av kristet
patos. Syftet har varit att roa, och
författaren har varit en hedning utan respekt för de
gamla gudarna och utan tro. E. W-én.
Lokativ, språkv., se Kasus.
Lokatt, zool., se Lodjur.
Loke, fornnordisk gudagestalt, en av asarna,
ehuru av jättebörd. L. är fager, snarrådig,
kvick och listig men falsk och opålitlig. Hans
lust är att ställa till ont; han kallas lögnens
fader och gudars och människors skam. I
tidernas morgon har han blandat blod med
Oden, och han omtalas i flera myter som
dennes följeslagare. L. är också Tors
medhjälpare och sändebud (se Trymskvida
och Utgårda-Loke). På L:s råd
uppdrogo gudarna åt en jätte att på en vinter
bygga en mur kring Midgård; till lön skulle
han få Freja samt sol och måne. Då bygget
var nästan färdigt, blevo gudarna oroliga och
hotade att döda L. Han förvandlade sig då
till ett sto, som lockade jättens hingst bort
från arbetet. Detta gick om intet, och L.
födde sedan Sleipner, Odens häst. Ständigt
för L. asarna i svårigheter, men ofta löser
han dem därur med sin list. Han lurar Idun
(se d. o.) med hennes ungdomsäpplen i
jättarnas våld; han stjäl Brisingsmycket och
klipper av Sivs hår. Men värst av allt: han har
(enl. »Lokasenna» och Snorres Edda) vållat
Balders död och hindrat dennes återkomst
från Hel. Till slut blev han fjättrad vid en
klippa. En orm sattes att ständigt drypa
etter i L:s ansikte, men hans hustru Sigyn
står bredvid och uppsamlar giftdropparna i en
skål. I ragnarök skall L. slippa lös.
Heim-dal och han skola då döda varandra.
L:s ondska har tydligen i sent hednisk tid
starkt betonats, under inflytande av kristna
djävulsföreställningar. Man har rent av velat
härleda hans namn ur Lucifer (så S. Btigge).
Han är fader till vidundren Fenresulven,
Mid-gårdsormen och Hel. Myten om hans
fängslande och straff synes vara en
vandrings-sägen, härstammande från Kaukasus (jfr
Pro-metheusmyten). Åtskilligt tyder dock på att
en kärna i L:s väsen härrör från folktron.
Han har drag av dödsdemon (enl. Schiick) och
av eldvätte (enl. A. Olrik). I Norge kastas
mjölkskinn i elden som offer åt Lokje; då
elden sprakar, säges Lokje slå sina barn.
I Sverige förekommer, att barn kasta
mjölktänderna i elden med orden: »Lokke, giv mig
en bentand i stället för en guldtand!», och i
Danmark säges luftens dallring av hetta bero
på att Lokke sår sin havre el. driver sina
getter. Litt.: Th. Wisén, »Oden och Loke»
(1873); A. Kock i »Indogermanische
Forsch-ungen», 10 (1899); S. Bugge, »Studier over de
nordiske gude- og heltesagns oprindelse», 1
(1881—89), s. 76 ff.; A. Olrik i Danske Studier
1905, 1908—09, 1911 och 1913; II. Celander,
»Lokes mytiska ursprung» (i Uppsala Univ:s
Ärsskr. 1910). E. W-én.
Lokmän (arab. Luqmän), arabisk
fabeldiktare, som omtalas i koranen. L. levde, enl.
judiska traditioner, på Davids tid i naba-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
