Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lokman - Lokodja, Lokoja - Lokoköp - Lokomobil - Lokomotiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lokod ja—Lokomotiv
145
téernas land, emellan Döda och Röda haven.
Han blev berömd dels genom sin vishet, dels
genom predikande av den ende Guden emot
nabatéernas mångguderi. Populära
vishetsord, epigrammatiska anekdoter och
tänke-språk samt sedelärande fabler tillskrivas
honom. De under hans namn bekanta 41
fablerna, som tydligen härstamma från Syntipas’
och Aisopos’ fabler, äro av långt senare,
sannolikt kristet ursprung. De äro utg. av bl. a.
J. Derenbourg (1850). (P. L.)
Lokod ja, L o k o j a, stad i britt,
protektoratet Nordnigeria, vid Benues inflöde i Niger;
omkr. 6,000 inv. Militärförläggning.
Lokoköp, dets. som platsköp, se Köp.
Lokomobll (av lat. lo’cus, ställe, och
mö-bilis, flyttbar), en på hjul monterad,
transportabel ångmaskin (med tillhörande panna),
förbränningsmotor el. annan kraftmaskin,
avsedd att användas på olika platser. L. nyttjas
mest inom lantbruket för drift av tröskverk
men även vid byggnadsarbeten, mindre
sågverk, torvverk o. dyl., där kraftbehovet icke
är stort och driften mera tillfällig. Numera ha
1. vanl. förbränningsmotor, varjämte för drift
av tröskverk elektriska motorer kommit till
rätt stor användning. På senaste tiden har
den oljedrivna traktorn (se A u t o m
o-b i 1, sp. 564) alltmer tagits i bruk. —
Stationär 1. är ett oegentligt namn på ett
vanligt ångmaskineri, vars maskin är placerad på
pannan liksom på en ånglokomobil. O. B-n.
Lokomotiv (av lat. lo’cus, ställe, och movére,
flytta), förk. lok, fordon för maskinkraft,
avsett för transport av vagnar på skenor, j ä r
n-v ä g s 1 o k, el., mera sällan, på vanlig väg,
landsvägslok. Efter drivkraften skiljer
man på ånglok, elektriska lok,
lok med förbränningsmotor och
tryckluftlok. Med hänsyn till sättet
för l:s framdrivning på skenbanorna kan
man även skilja på friktions- el. a d h
e-si on slok (på vilka endast friktionen
mellan hjulen och skenorna möjliggör
framdriv-ningen), kugghjulslok (vid vilka
drivningen sker medelst kugghjul och kuggstång)
samt kombinerade friktions- och
kugghjulslok. Friktionsloken äro de
ojämförligt vanligaste.
Ångloken (bild 1) indelas i tenderlok
och t a n k 1 o k. Vid de förra medföras
erforderligt bränsle och vatten i en särskild,
till L kopplad vagn (tender), på de
senare i behållare på själva loket. Efter
ång-maskineriets konstruktion och
verkningssätt samt ångans beskaffenhet (överhettad
el. ej) brukas ung. samma indelningar som
vid ångmaskin (se d. o.). Även 1. med
ång-turbin i st. f. kolvmaskineri förekomma
numera. Slutligen skiljer man på ett flertal
typer av ånglok, som klassificeras efter själva
l:s byggnad, t. ex. 1. med två, tre el. fyra
cylindrar, 1. med ytter- el. innercylindrar,
d. v. s. dessa placerade utanför el. innanför
ramarna, 1. med ytter- el. innerramar
(ramverket utanför el. innanför hjulen), 1. med
endast en drivaxel el. med kopplade axlar
(fyra-, sex-, åtta-, tio- el. tolvkopplade 1.),
1. med fasta, efter bankrökningarna
inställbara el. i sidled förskjutbara axlar, 1. med
en el. två löpaxlar el. med boggier etc. —
Ett ångloks viktigaste delar äro ångpanna
146
(jfr d. o.), maskineri (se Ångmaskin),
ramverk och hjulsats. Ångpannans
huvuddelar äro eldstaden, rundpannan och
tubsatsen. Framtill avslutas pannan av
rökskåpet. Själva rundpannan och tuberna äro
anordnade på ung. liknande sätt som i en
vanlig tubulärångpanna. Till en lokomotivpanna
höra den till en ångpanna i allm. föreskrivna
armaturen samt dessutom medel för
signalering, ev. värmeledningsanordning, regulator
för ångans tillförsel till cylindrarna samt ev.
en överhettaranordning. Ängalstringen i en
lokomotivpanna kräver ett starkt drag. Detta
erhålles på konstgjord väg genom att
avlopps-ångan från cylindrarna får utströmma
genom ett s. k. blästerrör till skorstenen. För
att i möjligaste mån minska den genom
draget uppstående gnistkastningen är skorstenen
försedd med gnistsläckare (se d. o.).
Maskineriet skiljer sig principiellt icke från ett
vanligt ångmaskineri. Slidstyrningen måste
dock vara sådan, att maskinens
rörelseriktning kan omkastas (se Kulisstyrning).
För att skydda cylindrarna från att sprängas
på grund av för stark sammantryckning av
ångan el. på grund av vattenstötar förses de
med säkerhetsventiler. Oftast äro de även
försedda med luftinsläppningsventiler, som
hindra de varma rökgaserna från att vid
tomgång genom avloppsröret insugas i slidskåpet
och cylindrarna. På stora lokomotivcylindrar
användas s. k. luftvägsventiler, som
automatiskt öppna en förbindelse mellan cylinderns
båda ändar,, varigenom ingen kompression av
den i cylindern innestängda luften med därav
följ.’ mottryck kan uppstå, när 1. går med
avstängd ånga. Ett dylikt mottryck hämmar
näml. l:s rörelse och medför andra
olägenheter. Hjulsatsen, som jämte ramverket
bildar ett långsträckt, vagnliknande fordon,
består av ett antal axlar med på dessa
orubbligt fästa hjul. På ett 1. förekomma i allm.
tre slags hjulpar (två hjul med axel) el.
»axlar», näml, löpaxlar, drivaxlar och
koppel-axlar. De förstnämnda löpa fullständigt fria
och ha alltså endast till ändamål att uppbära
en del av l:s vikt samt att ge det god
styrning på spåren. Drivaxeln är den axel, till
vilken den i cylindrarna alstrade kraften
direkt överföres, medan en koppelaxel är så
förbunden (»kopplad») med drivaxeln el.
mellanliggande koppelaxel, att maskinens
drivkraft överföres på den. Ju större dragkraft
ett 1. skall utveckla, desto flera axlar måste
kopplas. Hjulen bestå i allm. av en stomme,
på vilken en särskild av martin- el. degelstål
valsad hjulring fastkrympes och dessutom
säkras med fästringar el. vanl. med s. k.
sprängringar. För att hjulet skall kunna
styra 1. i spåret, är varje hjulrings löpyta
konisk och försedd med fläns på den inåt
spåret vända sidan. På ramverket äro
alla l:s delar medelbart el. omedelbart fästa.
Hit räknas förutom ramarna med sina
tvärförbindningar även axellager och bärfjädrar,
drag- och stötinrättningar, boggier m. m. Alla
1. äro i båda ändarna försedda med fjädrande
drag- och stötinrättningar (jfr Buffert och
Koppel 4). Ramverket vilar på bärfjädrar,
som i sin tur uppbäras av lagerboxarna för
l:s axlar. För att fjädring skall kunna äga
rum, måste lagerboxarna vara något
förskjut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
