Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lottor - Lotus - Lotusblomma - Lotuskapitäl - Lotusträd - Lotze, Rudolf Hermann - Loubat, Joseph Florimond - Loubet, Émile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
Lotus—Loubet
212
Finländska lottor vid kokvagnsknrs.
lemmar var vid 1929 års slut 46,373, därav
4,228 fältlottor, fördelade på 634 lokalavd. och
22 distrikt. — Jfr Lotta Svärd. O. Brn.
Lotus, bot., se Käringtand.
Lotusblomma, bot., se Näckrosväxter.
Lotuskapitäl, se Kapitäl, sp. 296 o. bild 1.
Lotusträd, bot., se Z i z y p h u s.
Lotze [lå’tso], Rudolf Herman n, tysk
filosof (1817 21/5—81 ^y). Studerade medicin
och filosofi i Leipzig, blev prof, där 1842, i
Göttingen 1844 och i Berlin 1881. Viktigaste
skrifter: »Metaphy-
sik» (1841), »Logik»
(1843), »Medizinische
Psychologie» (1852),
»Mikrokosmos» (3 bd,
1856—64), »System
der Philosophie» (I,
»Logik», 1874; II,
»Metaphysik», 1879).
L., en av Tysklands
mest betydande
filosofer efter Hegel,
förenar spekulativ
läggning med grundlig
medicinsk skolning och
utomordentlig framställningskonst. Hans
filosofi är en idealistisk systembildning, som
återupptager förkantianska, särskilt Leibnizska,
tankegångar. I likhet med Leibniz vill L.
förmedla mellan mekanism och teleologi. Han
vänder sig med skärpa mot Schellings
antagande av en livskraft. Naturförloppet måste
förklaras rent mekaniskt, men mekanismen
är ytterst ett medel att förverkliga det högsta
värdet. Materialismen kan enl. L. ej förklara
själslivets enhet, som kräver det själsligas
tillhörighet till ett och samma jag.
Verkligheten i övrigt måste tolkas i analogi med
vårt eget jag. Så kommer L. liksom Leibniz
i sin metafysik till ett monadologiskt system.
Verkligheten är ett system av monader med
Gud i spetsen, den materiella världen blott
ett fenomen av denna ideella verklighet. För
denna allbesjälning talar även vårt
värdemedvetande. Med den teistiska tankegången
förbinder sig dock en panteistisk. Alla
verkliga ting måste stå i relation till varandra,
men detta måste innebära, att de utöva
verkningar på varandra. Men detta kunna de
icke, om de äro absolut skilda och
självständiga. Verkandets begrepp blir därför
förklarligt endast därigenom, att de enskilda
tingen tänkas som modifikationer av ett enda
väsen, det absoluta, som verkar på sig självt.
— Strängt taget viktigare än hans
metafysik är den indelning L. gör av filosofiens
föremål. Jämte det verkligas värld har man
att urskilja sanningarnas värld och värdenas,
vilka båda senare förenas till det gällandes.
Från tänkandet som psykologisk akt måste
man skilja tankeinnehållet, som icke existerar
bland de tidliga realiteterna utan endast
gäller, en tanke, som spelar stor roll hos många
nyare filosofer. I överensstämmelse härmed
söker L. visa, att Platons idéer endast gälla
och att tolkningen av dem som metafysiska
väsenden beror på missförstånd. — I sin
psykologi upprätthåller L. tanken på en
enhetlig själ, som står i växelverkan med
kroppen, och bibehåller även tanken på
själsförmö-genheter såsom möjligheter hos själen till
psykiska upplevelser. Stort inflytande har hans
teori om lokaltecken (se d. o.) utövat. — I
etiken betonar L. lustens betydelse för
värdeupplevelsen men antar dock obetingade
värden så tillvida, som det icke är beroende av
vårt godtycke vilka känslor tingen utlösa i
oss. — Även i estetiken söker L. förena
skönhetsupplevelsens subjektiva
känslokarak-tär med ett objektivt bestämmande av det
sköna. Litt.: M. Wentscher, »Hermann L.», 1
(1913), och »Fechner und L.» (1925). G. O-a.
Loubat [loba’], Joseph Florimond,
sedan 1894 påvlig hertig av L., amerikansk
mecenat (f. 1831, dödsår okänt), en tid
konsulattjänsteman i Paris. L. understödde
frikostigt vetenskapliga företag, upprättade
bl. a. professurer i amerikanistik och pris
(s. k. Loubatska pris) för framstående
arbeten rörande Amerika. Om Loubatska
priset i Sverige se Vitterhets-,
historie-och antikvitetsakademien.
Loubet [lobä’], Émile, fransk president
(1838—1929). Var först advokat, invaldes
1876 i deputeradekammaren som moderat
republikan, var dec. 1887
—april 1888 minister
för allmänna arbeten
i kabinettet Tirard
och inrikesminister
febr. 1892—jan. 1893,
till nov. 1892
därjämte konseljpresident
(störtad under
Pana-makrisen), sedan i en
ministär Ribot. 1885
blev L. led. av
senaten. 1896 dess
president och utsågs efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
