Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
Lucia—Luck
242
henne som den vid vintersolståndstiden
uppträdande andeskarans härskarinna. —
Lucia-högtiden var förbunden med varjehanda
egendomliga fornseder. Kvällen tillbragtes med
»gille och lekar», och man synes fordom ha
vakat hela natten (därav ordet lus si vaka).
På själva Luciadagen undfägnades husets folk
i tidig otta av en bland husets yngre kvinnor,
som, vitklädd och med brinnande ljus fästa på
huvudet (se bild), bjöd på fläsk el. ost,
»lussi-biten», och öl, i senare tid på glögg el. kaffe.
Denna kvinna kallades sedan hela dagen
Lussi el. Lussibrud och fick ej
nämnas med sitt rätta namn. Dagen var f. ö.
ägnad åt mat och dryck; överflöd denna dag
ansågs medföra goda tillgångar under det
stundande året. Även husdjuren skulle ha
sin »lussibit». I s. v. Sverige bakas till L.
ett kultbröd (se L u s s i k a 11). L. har-mest
firats i v. Sverige, särskilt Värmland och
Västergötland. Om de s. k. 1 u s s e - el. s t j ä r
n-gossarna se Trettondagen. — Litt.:
E. Hammarstedt, »Lussi» (i Meddelanden
från Nordiska Museet 1898, 1900); Levi
Johansson (i Fataburen 1906); H. Celander,
»Nordisk jul» (1928). N. E. H.
Lucia, Santa, se Santa Lucia.
Luciani [lotfa’ni], Sebas tian o,
italiensk målare, 1500-talet, se P i o m b o, S. del.
Luciänus av Antiokia, bibelforskare,
död 312 som martyr under Maximinus’
för-följelsq. L. åstadkom en förbättrad uppl. av
Septuaginta, som snart spreds i den
östromerska rikshälften. Han anses vara
upphovsmannen till den s. k. syriska textformen av
N. T:s text, textus receptzis (se Bibeltext).
Det är ovisst om bibelforskaren L. är samme
man som den L., Arius’ lärare och föregångare,
vilken hyllade den kätterska meningen, att
Jesus vore Guds skapade logos, som blivit
människa. T. A-æ.
Ludd, klar; lättfattlig; upplyst.
Lüdda interva’lla, lat., ljusa mellanstunder.
Lucidärius, Elucidarius, ett
encyklo-pediskt verk från senare medeltiden. Flera
olika redaktioner finnas, i allm. uppställda i
frågor och svar och avsedda för
elementarundervisningen. Innehållet utgöres av
upplysningar i teologiska, historiska, geografiska
m. fl. ämnen. Källan för de flesta är ett verk
av Honorius Augustodunensis (.1100-talet). På
sv. finnas två redaktioner, tr. i »Svenska
kyrkobruk under medeltiden» (1900; i Sv.
Fornskriftsällsk :s Sami.). Jfr K. Schorbach,
»Studien über Lucidärius» (1894). O. W-n.
Lüddor, Lasse, se Johansson, Lars.
Lücifer (av lat. lux, gen. lücis, ljus, och
fe’rre, bära, bringa), »ljusbringare», övers, av
grek. Fosforos (se d. o.), identisk med
Hes-peros, morgon- (och afton-)stjärnan, som
föregår daggryningen. Ordet förekommer i
Jesaja 14: 12 som övers, av det hebreiska ordet
»den glänsande», använt om konungen av
Babylon, som från sin glans nedstigit i
dödsriket. Då kyrkofäderna i Jesu ord i Lukas
10: 18, »jag såg satan falla från himmeln
såsom en ljungeld», funno en anspelning på
förstnämnda ställe, kom L. att betraktas som
namn på satan före dennes fall. M. Pn N-n.
Lücifer, biskop i Calaris (Cagliari på
Sardinien; d. 370 el. 371), känd athanasian och
anhängare av nicaenska bekännelsen. Levde
från 362 i schismatisk avsöndring från
kyrkan, som enl. hans mening ej nog strängt
värnade om rättrogenheten. »Luciferianerna»,
hans anhängare på Sardinien, i Spanien, Rom
o. s. v., måste snart uppgiva sin oförsonlighet
mot kyrkan. Av folket på Sardinien hålles
han, ehuru ej kanoniserad, för helgon. Litt.:
G. Krüger, »Lucifer, Bischof von Cagliari»
(1886); L. Saltet, »Fraudes littéraires des
schismatiques lucifériens» (1906). (E. Nwn.)
Lucllius, G a i u s, romersk skald av
riddar-familj (d. vid hög ålder 102 el. 101 f. Kr.).
Han var verksam inom den diktart, som av
Ennius odlats under beteckningen dikter med
blandat innehåll (per saturam), senare
kallade satirer. Bland L:s dikter förekommo
kritiskt-polemiska stycken, som blevo
bestämmande för satirens karaktär. L. var flitigt
läst och högt uppskattad, även sedan
diktarten i Horatius fått en större mästare.
Många fragment av hans rika alstring äro
bevarade, på grund av sin korthet huvudsaki.
av språkligt intresse. De bekräfta Horatius’
ringaktande omdöme om L:s form. E. St.
Ludna, rom. myt., binamn för Juno
(stundom även för Diana). Se Juno.
LucFola, zool., se Eldflugor.
Luciope’rca, zool., se Gös.
Lücius. Tre påvar ha burit detta namn.
1. L. I (påve 253—254), romare.
2. L. II (påve 1144—45), bördig från
Bo-logna; bekämpade autonomisträvanden i Rom.
3. L. III (påve 1181—85), f. i Lucca, hette
urspr. Ubaldo Allucingoli. Hans
poa-tifikat var fyllt av strider med romarna, och
blott en kort tid (till mars 1182) kunde han
residera i Rom. Även till kejsaren stod L. i
spänt förhållande. 1184 bannlyste L. på en
synod i Verona de oppositionella riktningarna
inom kyrkan (katarer, valdenser o. s. v.).
Litt.: L. Duchesne, »L’histoire ancienne de
1’Église», I (5:e uppl. 1911). T. H-r.*
Lucius von Ba’llhåusen [lö’tsios fån-], R
o-b e r t, frih., preussisk politiker (1835—1914),
urspr. militärläkare. Han var led. av tyska
riksdagen 1870—81 och av preussiska
deputeradekammaren 1870—99 samt 1879—90
preussisk jordbruksminister. Han tillhörde
det frikonservativa partiet, var förtrogen vän
med Bismarck och förmedlade ofta dennes
förbindelser med de parlamentariska
partierna. 1888 blev han frih. (V. S-g.)
Lucius von Stoedten [lö’tsios fån jtö’ton],
Hel 1 m u t h von, frih., tysk diplomat (f.
1869), son till R. Lucius von Ballhausen (se
föreg. art.). Var först officer, blev diplomat
1899 samt var från 1909 till kort före
världskrigets utbrott 1914 ambassadråd i
Petersburg, därpå en kort tid minister i Albanien.
Han tilldelades okt. s. å. tyska legationen i
Stockholm samt var tysk minister där maj
1915—febr. 1920. Som sådan sökte han efter
förmåga avvärja tyska kränkningar av
Sveriges neutralitet under handelskriget. 1921
—27 var han tysk minister i Haag. V. S-g.
Luck [lotsk], ry. Lutsk, stad i po.
vojevod-skapet Volynien, vid Styr; 21,093 inv. (1921).
Spannmålshandel. Under världskriget
spelade L. som en av fästningarna i den s. k.
volyniska fästningstrekanten (L.—Dubno—
Réwne) en viss roll. L. intogs av
central-maktstrupperna 31 aug. 1915, föll för en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
