Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
Luckner—Lucullus
244
kortare tid i ryssarnas händer men måste av
dem lämnas 27 sept. Vid Brusilovs anfall på
bred front 1916 togs L. 6 juni men besattes
av tyskarna 18 febr. 1918. Jfr
Polskryska fronten.
Luckner [lo’knar], Felix von, greve,
tysk sjöofficer (T. 1884). Tog vid unga år
tjänst på handelsfartyg. L. befordrades under
världskriget till officer och befälhavare på
det för handelskriget utrustade
motorsegelfartyget »Seeadler», vilket trots den brittiska
Nordsjöblockaden lyckades taga sig ut på
världshaven samt där under 1917 uppbringa
en del handelsfartyg i ententens tjänst. L.
har talangfullt skildrat sina minnen i
»See-teufel» (1921; »Havets demon», s. å.). ö-g.
Stora Imambaramoskén i Lucknow.
Lucknow [la’knåu], stad i britt.-ind.
Förenade provinserna Agra och Oudh, vid Gumti;
240,566 inv. (1921; däri inräknad garnisonen
om 23,000 man i den bredvidliggande
förlägg-ningsstaden), därav 88,000 muhammedaner
och 123,000 hinduer. L. var förr huvudstad i
konungariket Oudh och äger många
praktbyggnader från äldre tid; den mest glänsande
är Imambara, Asaf-ud-Dauläs, den fjärde
na-wabens, mausoleum och moské. Från
samma tid är residenset. I L. finnas ett univ.,
gr. 1920 (840 stud. 1927), och ett naturhist.
och arkeol. museum. L. är en betydande
järnvägsknut med stora järnvägsverkstäder. I L.
finnas ett stort pappersbruk (omkr. 600 arb.),
väverier m. m. Betydande handel.
Under seapoysupproret 1857—58 började de
upproriska 1 juli 1857 belägra L., som med
stor tapperhet försvarades av en fåtalig
brittisk garnison. Denna undsattes 16—17 nov.
av sir Colin Campbell, vilken därefter 27
nov. retirerade från L. Han återerövrade
staden 1 mars 1858.
Lucrétia, enl. sägnen dotter till romaren
Spurius Lucretius Tricipitinus och g. m.
Lu-cius Tarquinius från Collatia, var frejdad för
sin ovanliga skönhet och sitt kyska väsen.
Sextus Tarquinius, son till konung Tarquinius
Superbus, fattade för L. en häftig lidelse, som
han slutligen i mannens frånvaro med list
och våld tillfredsställde. L. lät därefter
hemkalla sin man och sina närmaste samt dödade
sig inför deras ögon efter att ha omtalat
Sextus’ våldsgärning. Det länge närda
missnöjet bröt då ut i öppet uppror, och
konunga
makten avskaffades i Rom (509 f. Kr.). —
L:s öde har ofta behandlats i konst och
skönlitteratur. (E. St.)
Lucretius, Titus L. Carus, romersk
skald (f. 97 el. 96 f. Kr., d. för egen hand
55). Han efterlämnade — i icke alldeles
fullbordat skick — en lärodikt på hexameter i
sex böcker, vilken utgavs av Cicero. Dikten,
»De rerum natura» (sv. övers, av A.
Jacobsson, »Om världsaltet», 1904), innehåller en
framställning av Epikuros’ filosofi,
huvudsaki. hans fysik, som stödde sig på
Demo-kritos’ atomlära. L. sökte leda i bevis, att
alla företeelser i världen, även själslivets
yttringar, få sin fulla förklaring genom
atomerna och deras rörelse. Han ville härmed ej
blott meddela en klar insikt om världens
uppkomst och den levande och döda naturens
fenomen utan även befria sina läsare från de
olyckor och lidanden, som religiösa
villfarelser medföra, särskilt skräcken för tillståndet
efter döden. L:s dikt är avfattad på ett
språk, som har en bestämt arkaistisk prägel
och som kämpar med svårigheten att bringa
vetenskapliga utredningar i poetisk form.
Den blev i forntiden mycket beundrad, och
intresset för dikten vaknade på nytt vid
nyare tidens början. L. var en entusiast i
sin rationalism, tilltalande genom det drag
av allvar och storhet, som han givit
framställningen av sin materialistiska
uppfattning. Gripande är motsatsen mellan å ena
sidan de bilder skalden bjuder av naturens
skönhet, mänsklighetens framåtskridande och
de lyckoglimtar, som beskäras denna, och å
andra sidan diktens mörka grundton,
framträdande även i den berömda skildringen av
kärleken, samt den för materialisten
oundgängliga maningen till resignation. Se E.
Fehr, »T. Lucretius Carus. Om Naturen» (1897),
och O. Levertin, »Till naturens epos» (i
»Diktare och drömmare», 1898). E. St.
Lucri’nosjön, it. Lago Lucrino, lat.
Lucrl-nus la’cus, i Kampanien, Syditalien, strax s.
om Avernosjön. Vid sjöns n. ö. strand reser
sig vulkanen Monte Nuovo (140 m ö. h.).
Berömd för sina ostronbankar redan 100 f. Kr.
LucuTlus, fornromersk släkt, gren av
Lici-niernas ätt. Dess mest bemärkte medlem,
Lucius Licinius L. (omkr. 116—56 f.
Kr.), tjänstgjorde som Sullas kvestor i första
kriget mot Mithridates 87 f. Kr. Konsul 74,
avgick han till Asien som överbefälhavare i
det nya kriget mot Mithridates, som måste
söka sin tillflykt hos sin måg Tigranes av
Armenien. L. vann (69) en lysande seger vid
Tigranes’ nya huvudstad, Tigranocerta, men
måste efter senare motgångar och motarbetad
av finansmännen i Rom, mot vilkas obilliga
långivaranspråk han tagit de asiatiska
städerna i skydd, lämna befälet åt Pompeius
(66). Som krigare hade L. visat lysande
egenskaper; som politiker i Rom hade han
mindre framgång. Hans kamp mot Pompeius
blev till skada för nobilitetens sak, som han
ville tjäna. Också sökte han snart vilan på
sina lagrar. Särskilt omtalad har L. blivit
genom sina rikedomar och den lyx, varmed
han omgav sig (därav uttrycket »lukulliska
fester»). Hans bildningsintresse var stort,
och för hellenisk odling hade han öppet
sinne. E. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
