Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
Ludvig
258
lingar ha gång efter annan sökt göra
gällande privaträttsliga arvsanspråk.
Litt.; Den under restaurationen off.
versionen föreligger utförligast hos A. de
Beau-chesne, »Louis XVII» (2 bd, 1852; 13 :e uppl.
1884). G. Lenötres ovan anförda arbete
föregicks av en essä om makarna Simon, på sv. i
»Gamla byggnader, gamla papper» (2:a saml.
1910). Om Hervagault se A. Vast, »Un faux
dauphin. Hervagault et le mystère du Temple»
(1929), om Naundorff en anhängareskrift av H.
Provins, »Le dernier roi legitime de la France»
(2 bd, 1889), och en grundlig kritik av O.
Tschirch, »Die Naundorff-Legende» (i
Histo-rische Zeitschrift, bd 106, 1911). Jfr G. de
Man-teyer, »Les faux Louis XVII.» (2 bd, 1926), och
H. d’Almeras, »Louis XVII» (1928). V. S-g.
18. L. XVIII (1755—1824), yngre bror
till L. XVI. Var mera begåvad än sina
bröder, sysslade i yngre år mest med studier i
upplysningstidens anda och hade till en
början en viss sympati
för 1789 års
reformidéer. När
revolutionen blivit farlig för
monarkien, flydde L.
juni 1791 till Koblenz
och blev där en av
ledarna för
emigranterna. Efter L. XVI:s
avrättning (1793)
förklarade sig L. för L.
XVII:s (se föreg. art.)
förmyndare och antog
1795 konungatitel;
förut hade han
kal
lats greve av Provence, i landsflykten även
greve av Lille. Han hade 1794 flyttat till
Verona och måste sedan flera gånger växla
vistelseort för sitt lilla hov. 1798—1801 bodde
han i Mitau, 1801—04 i Warschau, sedan åter
i Mitau och från 1807 i England, där han
fortsatte att konspirera med sina anhängare i
Frankrike. Fast L:s finansiella ställning
1803 var mycket dålig, avslog han Napoleons
anbud om Lucca och penningersättning för
sina anspråk. Hösten 1804 sammanträffade
han med sin broder Karl (X) i Kalmar,
varifrån de protesterade mot Napoleons
kejsar-titel. Vid Napoleons fall 1814 blev L. med
de allierades hjälp äntligen konung och
utfärdade en konstitutionell författning (se
Frankrike, sp. 996). Han måste 20 mars
1815 fly för Napoleon till Gent men återkom
efter de »hundra dagarnas» slut, 9 juli s. å. L.
sökte som konung balansera mellan ultras’
trånga 1’ancien-régimeidéer, revolutionens och
kejsardömets traditioner samt den
framväxande liberala oppositionen. Han lyckades
bevara freden, varigenom landet fick tid att
hämta sig. De första åren pressades L. hårt
av sin bigotte broder och den reaktionära
kammaren, lät sedan sin gunstling Decazes
(se d. o.) föra en liberalare politik, men efter
mordet på hertigen av Berry (1820) lät den
sjuklige och slöe konungen ultras få
makten. L. gifte sig 1771 med
Louise-Marie-Joséphine av Savojen, som dog 1810;
äktenskapet var barnlöst. ■— Monogr. av P. de La
Gorce (1926), J. Lucas-Dubreton (s. å.) samt
J. Turquan och J. d’Auriac (1929). A. A-t.
19. L. Filip (fr. Louis Philippe),
fransmännens konung (1773—1850). Var äldste
son till hertig Ludvig Filip av Orléans
(avrättad 1793), slöt sig liksom fadern med
entusiasm till
revolutionen och antog även
han namnet Égalité.
Som generallöjtnant
deltog han under
Du-mouriez i slagen vid
Valmy och Jemappes
1792 men misstänktes
sedan för delaktighet
i Dumouriez’
konspirationer och flydde
1793 med denne till
de österrikiska
trupperna. Därefter var
han någon tid lärare
i Schweiz och gjorde sedan vidsträckta resor,
bl. a. till Skandinavien och Nordamerika.
1800 bosatte han sig i Twickenham, England,
ingick nov. 1809 äktenskap med Maria
Amalia, dotter till konung Ferdinand IV av
Neapel, och vistades i dennes rike till Napoleons
fall. Vid restaurationen återvände L. till
Frankrike och återfick större delen av de stora
orleanska egendomarna. L:s förhållande till
huset Bourbon var ganska kyligt, och hans
bostad i Palais Royal uppsöktes flitigt av
den liberala oppositionen. Han fraterniserade
livligt med den förmögnare medelklassen.
Under julirevolutionen 1830 höll sig L. i
bakgrunden men sköts fram av Thiers och
Lafayette, utsågs till riksföreståndare och val
des 7 aug., sedan Karl X förklarats avsatt,
till fransmännens konung; trikoloren blev
Frankrikes flagga. L. angreps både av
legi-timister och republikaner, kritiserades och
karikerades ständigt, men hans personliga
mod inför upprepade attentatsförsök och hans
småborgerliga framträdande skaffade honom
en visserligen övergående popularitet. Han
beskylldes för snålhet men anslog stora
summor åt restaurering av kungliga slott,
särskilt Versailles. Konungen ville själv vara
den bestämmande i regeringen, särskilt i
ut-rikesfrågor, där han förde en försiktig men
föga populär politik. Om hans regering se
vidare Frankrike, sp. 997—998. Genom
februarirevolutionen tvangs L. att abdikera,
24 febr. 1848, och flydde till England. I sitt
lyckliga äktenskap hade han fem söner,
hertigarna av Orléans (d. 1842) och Nemours,
prinsen av Joinville, hertigarna av Aumale
och Montpensier, samt tre döttrar, av vilka
Louise var g. m. Leopold I av Belgien.
Litt.: P. Thureau-Dangin, »Histoire de la
monarchie de juillet» (7 bd, 1884—92); D.
Cochin, »Louis Philippe» (1918); J.
Lucas-Dubreton, »La restauration et la monarchie
de juillet» (1926). A. A-t.
Ludvig (fr. Louis), franska tronföljare
(»dauphins»). — L., kallad le grand dauphin
(1661—1711), äldste son till Ludvig XIV och
Maria Teresia av Spanien, visade endast
medelmåttig begåvning och levde mest
tillbakadraget i Meudon. Om hans son L., hertig av
Bourgogne (1682—1712), se Bourgogne.
Dennes sonson L., Ludvig XV :s och Maria
Lesz-czynskas son (1729—65), levde mest i enslighet
XIII. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
