Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludvig (franska tronföljare) - Ludvig (konung av Holland) - 1. Ludvig av Tarent (konung av Neapel) - 2. Ludvig av Anjou (konung av Neapel) - Ludvig (konung av Polen) - Ludvig I (konung av Portugal) - 1. Ludvig den fromme (romersk kejsare) - 2. Ludvig II (romersk kejsare) - 3. Ludvig III den blinde (romersk kejsare) - 4. Ludvig IV Bayraren (romersk kejsare) - 1a. Ludvig den tyske (konung av Tyska riket) - 1b. Ludvig (II) den unge (konung av Tyska riket)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
Ludvig
260
under studier oeh fromhetsövningar. Han var
g. m. Maria Josefa av Sachsen och hade med
henne sönerna Ludvig (XVI), Ludvig (XVIII)
och Karl (X) samt två döttrar.
Ludvig, konung av Holland, se B o n
a-par te. Louis.
Ludvig (it. Lodovico), konungar av Neapel.
1. L. av Tarent, se Johanna, sp.
1104.
2. L. avAnjou (1339—84), son till
konung Johan II av Frankrike, tilltvang sig
vid brodern Karl V:s död (1380)
regentska-pet (jfr Karl, sp. 388) men begav sig 1382
till Italien, där Neapels drottning Johanna
utnämnt honom till tronarvinge. Han
lyckades ej besegia sin rival Karl av Durazzo.
Ludvig, konung av Polen, se Ludvig,
konungar av Ungern, sp. 262.
Ludvig I (port. Luiz), konung av Portugal
(1838—89). Var andre son till Maria II da
Gloria och efterträdde 1861 sin broder
Pedro V. L. sysselsatte sig mest med litteratur,
särskilt Shakespeareövers., och avhöll sig
från personlig inblandning i de politiska
striderna. Under hans regering utvecklades
Portugals kolonier och näringar. L.
efterträddes av sin son Karl I.
Ludvig, romerska kejsare.
1. L. I den fromme (fr. Louis le
dé-bonnaire), frankisk kejsare (778—840), kejsar
Karl den stores tredje son. L. blev hösten
813 faderns medkejsare och vid dennes död,
28 jan. 814, ensam herre över hela riket.
Tronföljden ordnades på en herredag i Aachen
817 så, att L:s äldste son, Lothar, korades
till kejsare, faderns medregent och
efterträdare som överherre över hela riket, medan
Akvitanien och Bayern bestämdes för de
yngre sönerna Pippin och Ludvig (sedermera
kallad »den tyske») som lydkonungar.
Förvecklingar vållades av det giftermål, som L.
efter sin första gemåls, Irmingards, död
ingick 819 med den bayerske greve Welfs
dotter Judit, vilken 823 födde honom sonen Karl
(sedermera kallad »den skallige»). Denne
erhöll 829 Alemannien med Elsass, Rätien och
en del av Burgund, vilket väckte de äldre
brödernas harm. Mot fadern förenade sig alla de
tre äldre sönerna under Lothars ledning. På
Rotfeld vid Colmar, sedan kallat Lögnfältet,
övergick en stor del av L:s här till sönerna
(juni 833). Riksstyrelsen överläts till Lothar,
men endast för kort tid. På återväg från ett
tåg mot Ludvig av Bayern dog kejsaren på
en holme i Rhen. Genom riksdelningarna och
därav härflytande strider förberedde L. det
karolingiska väldets upplösning i skilda
riken (Frankrike, Tyskland och Italien) och
minskade dess styrka utåt vid nordmännens
anfall. I det inre växte under tiden de
andliga och världsliga stormännens makt. L.
främjade missionen i Sverige och Danmark
(se Ä n s g a r i u s). G. W-k. (S. T-g.)
2. L. II (d. 875), frankisk kejsare, den
föregåendes sonson, kejsar Lothar I:s äldste
son. Kröntes 844 till konung av Italien och
850 till kejsare, blev redan under faderns
livstid det frankiska Italiens verklige
härskare och kämpade mot saracenerna, som både
från Afrika och Spanien anföllo s. Italien. L.
var den siste på svärdssidan av karolingernas
italienska gren. (S. T-g.)
3. L. III den blinde (880—928), son
till konung Boso av Cisjuranska Burgund.
Efterträdde fadern i Burgund 887, utropades
899 av Berengar I:s motparti till konung av
Italien och kröntes 901 av påven till romersk
kejsare. Redan 902 besegrades han dock av
Berengar, som 905 lät blända honom. L.
regerade sedermera i Burgund till sin död.
4. L. IV Bayraren (ty. Ludwig der
Bayer), av huset Wittelsbach (omkr. 1287—
1347), son till hertig Ludvig II av
Ober-bayern och dotterson till kejsar Rudolf I.
L. ärvde sitt stamland 1294 samt tog
1341 även Niederbayern i besittning. Av
luxemburgska partiet valdes L. 1314 till tysk
konung, medan det habsburgska partiet valde
hertig Fredrik; om deras tronstrid se
Fredrik, sp. 1099. L. fick en fiende i den
fransk-orienterade Avignonpåven Johannes XXII,
som bannlyste honom 1324. På inbjudan av
ghibellinerna drog L. 1327 till Italien och
kröntes till kejsare 1328 i Rom. Johannes
förklarades avsatt, och Nikolaus V uppsattes
som motpåve. L. måste dock 1329 återvända
till Tyskland. Ur L:s krets utgick den
opposition mot påvedömet, som fick en
representant i Marsilius av Padova. I den s. k.
kurföreningen i Rense 16 juli 1338 förklarade
kurfurstarna, att en av deras flertal vald
tysk konung ej behövde påvlig bekräftelse.
L:s utvidgande av sina familjebesittningar
väckte emellertid motstånd, och 1346 valdes
till motkonung konung Johans av Böhmen
son markgreve Karl av Mähren. Under
kampen mot denne avled L. Monogr. av P. Ueding
(1904) och R. Moeller (1914). (B. H-d.)
Ludvig (ty. Ludwig), tyska furstar.
1. L., konungar av Tyska riket.
a)L. den tyske (ty. Lud/wig der
Deutsche; d. 876), yngste son i kejsar Ludvig den
frommes första äktenskap med Irmingard.
Om L:s strider med fadern se Ludvig, sp.
259. Genom fördraget i Verdun 843 fick L. den
del av Frankiska riket, som låg ö. om Rhen,
utom Friesland och en smal remsa av nedre
Rhens högra strand, samt några områden
med vinodling på flodens vänstra strand
kring Mainz, Worms och Speyer. L:s riksdel,
som omfattade Sachsen, östfranken,
Alemannien (Schwaben) och Bayern jämte slaviska
lydfolk, är ursprunget till Tyska riket.
Genom fördraget i Meersen 870 fick L. ö. hälften
av Lothringen. Liksom fadern kämpade han
även med sina söner. L. sökte tillfredsställa
dem genom riksdelningar (865 och 872), i det
att han gav Karlman Bayern med
gränsländerna i s. v., Ludvig (II) östfranken,
Thü-ringen och Sachsen, Karl (den tjocke) s. v.
Alemannien och Rätien, men behöll själv
överväldet. Vid Nordsjön oroade plundrande
nordmän riket. G. W-k.*
b) L. (II) den unge (ty. Ludwig der
Jüngere; d. 882), den föregåendes son, blev
efter faderns död 876 självständig konung
över Sachsen oeh Östfranken och slog vid
An-dernach s. å. Karl den skallige, som ville
inkräkta ö. Lothringen. L. tillägnade sig redan
före brodern Karlmans död 880 dennes
riksdel. Nordmännen härjade vida samt hemsökte
Liége, Köln och Aachen. Hans ende son
omkom 879; riket tillföll L:s yngste bröder,
Karl den tjocke. G. W-k.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
