Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
Ludvig
262
c) L. Barnet (ty. Ludwig das Kind-, 893
—911), konung Arnulfs son och efterträdare,
korades efter faderns död (899) till konung
över Tyskland 900 och ärvde s. å. Lothringen.
Under L:s regering ledde ärkebiskop Hatto
av Mainz styrelsen. Rikets lugn stördes av
babenbergska fejden (se B a b e n b e r g) och
magyarernas härjningar. Med L. utgick tyska
karolingernas ätt på svärdssidan. (S. T-g.)
d) Ludvig Bayraren, se Ludvig,
romerska kejsare, 4.
2. L. V i I h e 1 m I, markgreve av Baden,
fältmarskalk (1655—1707). Stred under
Mon-tecuccoli mot Frankrike 1675, regerade sedan
1677 i Baden-Baden och blev 1689 kejserlig
överbefälhavare i Ungern, där han besegrade
turkarna 1689 vid Nis och 1691 vid
Slankamen. 1693 fick L. befälet över riksarmén vid
Rhen, intog Heidelberg och under spanska
tronföljdskriget Landau (1702) samt blev 1704
riksfältmarskalk. Litt.: A. Schulte, »Markgraf
Ludwig Wilhelm von Baden» (2 bd, 1892); jfr
även monogr. av H. Platz (1907). (Ä. S-n.)
3. L., konungar av Bayern.
a) L. I (1786—1868), son till Maximilian I.
Han efterträdde sin fader 1825 och regerade
till en tid i frisinnad anda men blev efter 1837
fientlig mot
liberalismen. För vetenskap
och konst verkade L.
nitiskt: univ. i
Landshut flyttades till
München, och dit
kallades konstnärer att
smycka nya
storartade byggnader. 20 mars
1848 avsade han sig
kronan till förmån för
sin son Maximilian,
detta på grund av
oroligheter, som
delvis framkallats av
hans svaghet för den spanska dansösen Lola
Montez. L. förmälde sig 1810 med Teresia
av Sachsen-Hildburghausen och hade med
henne sönerna Maximilian, som efterträdde
honom, och Otto, som 1832—62 var konung
i Grekland. — Monogr. av J. N. Sepp (2:a
uppl. 1903) och K. v. Heigel (1872). G. W-k.
b) L. II (1845—86), den föregåendes sonson,
son till konung Maximilian II och Maria,
dotter till prins Vilhelm av Preussen, blev
konung 10 mars 1864. L. lämnade i allm.
styrelsen åt sina
ministrar, vistades vanl.
på sina med slösande
prakt inredda slott
(Berg,
Hohenschwan-gau, Linderhof) och
ägnade sig åt läsning,
musik, skådespel ocb
byggnadsverksamhet.
Vid fransk-tyska
krigets utbrott ställde
sig L. enl. fördrag av
1866 genast på
Preussens sida och
medverkade vid
återupprät
tandet av tyska kejsardömet. Han intog en
fast hållning mot den ultramontana
majoriteten i bayerska kammaren, som fåfängt
fordrade en ministär ur sin krets. Med tiden
stegrades L:s människoskygghet och själsliga
upphetsning, liksom hans byggnadslust och
skulder växte; då läget blev ohållbart,
övertog hans farbror prins Luitpold regeringen,
10 juni 1886. L. flyttades till slottet Berg
vid Starnbergsjön. 13 juni s. å. fann man
i sjön hans och överläkaren dr Guddens lik.
Monogr. av K. v. Heigel (1893), G. v. Böhm
(2:a uppl. 1924) och G. J. Wolf (2:a uppl.
1926). Något romantiserad är Clara Tschudis
»Ludvig den andre» (2 bd, 1906—07). G. W-k.
c) L. III (1845—1921), son till prins
Luitpold av Bayern. Deltog i 1866 års krig och
övertog vid sin faders död, 12 dec. 1912,
regentskapet för den sinnessjuke konung Otto
och utropades själv till konung 5 nov. 1913.
Under världskriget försvårade hans
dynastiska politik, som bl. a. gick ut på att
införliva Elsass med Bayern, tyska
riksregeringens fredsbemödanden. Vid revolutionen
flydde L. natten till 8 nov. 1918 från München
och avsade sig 13 nov. s. å. kronan. L. var
g. m. ärkehertiginnan Maria Teresia av
öster-rike-Este (1849—1919). Om deras son prins
Ruprecht se Ruprecht, tyska furstar. V.S-g.*
4. L. IV, storhertig av Hessen (1837—92),
deltog i krigen 1866 och 1870—71; reg. sedan
1877. L. förmälde sig 1862 med drottning
Viktorias av England andra dotter, Alice
(1843—78), och hade med henne sonen Ernst
Ludvig (se Ernst, sp. 999) och fyra döttrar,
av vilka Alix blev g. m. Nikolaus II av
Ryssland. Biogr. av G. Zernin (1898).
5. L., greve av Nassau-Dietz (1538—74),
yngre bror till Vilhelm den tyste av
Ora-nien. L. stred mot Alba och under Coligny
i hugenottfälttågen, blev 1574 slagen vid
Moo-kerheden av en spansk här och stupade. Litt.:
P. J. Blok, »Lodewijk van Nassau» (1889).
6. Fredrik L. Kristian, prins av
Preussen, vanl. kallad Louis Ferdinand,
se d. o.
7. L., ärkehertigar av Österrike.
a)L. Josef An ton (1784—1864), son till
kejsar Leopold II. Tillhörde efter sin brorson
Ferdinand I :s tronbestigning 1835 dennes
hemliga statskonferens (jfr Ferdinand I).
Vid 1848 års oroligheter tvangs L. att draga
sig tillbaka till privatlivet.
b) L. Salvator (1847—1915), bekant
genom sina forskningsresor och som geografisk
skriftställare. Bland hans arbeten märkas
»Die Balearen» (7 bd, 1869—91). Jfr monogr.
av L. Woerl (1899). (Ä. S-n.)
Ludvig (ung. Lajos [la^åj]), konungar av
Ungern.
1. L. I, även kallad den store (Nagy
Lajos), konung av Ungern och Polen (1326—
82), son till ungerske konungen Karl Robert
av huset Anjou och Elisabet av Polen.
Efterträdde sin far på Ungerns tron 1342. Hans
40-åriga regeringstid var Ungerns storhetstid.
Genom lyckligt förda krig utvidgade han sitt
väldes gränser så, att det sträckte sig från
Dalmatien i s. till Östersjön i n. och Svarta
havet i ö. Hans första krig gällde drottning
Johanna av Neapel och fördes för att utkräva
hämnd för mordet på hans broder Andreas.
I gemenskap med sin morbror polske kungen
Kasimir III förde han därefter ett lyckosamt
krig mot litauer, tatarer och valaker. Efter
Kasimirs död 1370 blev L. konung även över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
