Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Ludvig I den store (konung av Ungern) - 2. Ludvig II (konung av Ungern och Böhmen) - Ludwig, Alfred - Ludwig, Carl - Ludwig, Emil - Ludwig, Otto - Ludvig den femtondes stil - Ludvig den fjortondes stil - Ludvig den sextondes stil - Ludvig Filip Albert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
Ludwig—Ludvig Filip Albert
264
Polen. Som härskare var han mild, stiftade
goda lagar och grundade skolor. Även för
konst och vetenskap var hans regering en
blomstringstid. L. förmådde ungrarna att till
hans efterträdarinna utse hans äldsta dotter,
Maria, förlovad med Sigismund (senare tysk
kejsare). L:s yngre dotter, Hedvig, blev
drottning av Polen.
2. L. 11, konung av Ungern och Böhmen
(1506—26), son till den ungersk-bömiske
konungen Vladislav II. Han kröntes vid två års
ålder till ungrarnas och vid tre till
tjeckernas konung. Förmyndarna försummade
konungens uppfostran. Statens finanser
tilltrasslades, och armén föll sönder. När
turkarna 1526 under Soliman II :s ledning
överskredo Ungerns gränser, var landet värnlöst
och söndrat genom partifejder. Den
överlägsna turkiska armén tillintetgjorde
konungens här i slaget vid Mohäcs (29 aug.
1526), och L. drunknade under flykten. Han
dog barnlös. Därefter föll konungariket
Ungern i stycken. B. L-r.
Ludwig [lo’tvi^], Alfred, österrikisk
san-skritist (1832—1912), från 1860 prof, vid
tyska univ. i Prag. Framställde redan från
början mycket originella åsikter i fråga om
språkbyggnad och språkutveckling i allm.,
vilka väckte stark opposition men alltmer
befunnits äga betydande skarpsinne och värde.
L:s huvudarbete är en totalöversättning, med
kommentar och inledning, av Rigveda (6 bd,
1876—88). Av hans övriga skrifter må
nämnas »Der Infinitiv im Veda» (1871) och »Über
die Methode bei Interpretation des Rgveda»
(1890). K.F.J.*
Ludwig [lo’tvi^], Carl, tysk fysiolog
(1816—95), prof, i Zürich 1846 och i Leipzig
1865, där ett institut efter hans egen plan
uppfördes åt honom. Berömda blevo hans
undersökningar av
spott-avsöndringens beroende av körtlarnas
nervförbindelser,
vidare hans mätningar
av hjärtats arbete
och blodcirkulationens
hastighet, som han
grafiskt återgav.
Sina rön samlade han
i sin »Lehrbuch der
Physiologie des
Men-schen» (1852—56), som
blev förebildlig för
ett helt släktled. Vid
sidan av Helmholtz och Du Bois-Reymond (se
dessa ord) har L. skapat 1800-talets
fysiologi med dess exakta, från fysiken och
kemien lånade metodik och dess ensidigt
mekanistiska uppfattning av livsföreteelserna utan
hänsyn till morfologiska och strukturella
synpunkter. L. var en utmärkt’ lärare och
samlade kring sig lärjungar från alla länder.
Led. av sv. Vet.-akad. 1869. — Nekrolog av
R. Tigerstedt i Hygiea 1895. E-k N-d.
Ludwig [lo’tvi^], Emil, tysk författare (f.
1881), av en judisk familj Cohn. Efter juridiska
studier och affärspraktik ägnade sig L. tidigt
åt författarskap, skrev först dramatik, var
1914 tidningskorrespondent i London och
under kriget i Konstantinopel, Sofia och Wien
samt begynte därefter utgivandet av en serie
biografier: »Goethe» (3 bd, 1920; ett arbete
av verklig betydelse), »Napoleon» (1925; sv.
övers. 1929), »Wilhelm der Zweite» (1926;
sv. övers. 1927), »Bismarck» (1926;
värdefull), »Menschensohn» (1925;
»Människosonen», 1928), »Lincoln» (1930) m. fl. I »Juli
14» (1929; »Juli 1914», s. å.) har han givit
en demokratiskt färgad framställning av
händelserna omedelbart före världskrigets
utbrott. — L:s levnadsteckningar, som blivit
mycket populära, utmärkas av en skarp blick
för mänsklig egenart och dramatisk, stundom
fascinerande stil. De vanprydas dock av slarv
med historiska fakta och politiskt
tendenssyfte (t. ex. i »Juli 14» och »Wilhelm der
Zweite»). Å. S-n.
Ludwig [lo’tvi^], Otto, tysk författare
(1813—65). Studerade först på egen hand
musik och ägnade sig sedan åt litteraturen,
upplevde omkr. 1850 några lyckliga år med
rik produktion men
hängav sig därpå
åt ofruktbara
Shake-spearestudier, medan
sjukdom bröt hans
krafter. L. slets
mellan dramatik och
epik; han
efterlämnade en mängd
fragment, särskilt till
dramer. Hans fyra
viktigaste verk äro den
gripande romanen
»Zwischen Himmel
und Erde» (1856; sv.
övers, senast 1918), den muntra thüringska
novellen »Die Heiterethei und ihr Wiederspiel»
(utg. 1857), det borgerliga dramat »Der
Erb-förster» (1850, tr. 1853) och den historiska
tragedien »Die Makkabäer» (1852, tr. 1855).
Skådespelen gjorde L. till Tysklands främste
1800-talsdramatiker efter Hebbel, och även
hans episka verk utmärkas av fristående
karaktärsteckning och dramatiskt liv, medan
den sammanbindande berättelsen ibland är
svagare. Sami. skr. senast utg. av P. Merker
(1912 ff., hittills 18 bd). Monogr. av A. Stern
(1891), W. Greiner (1913) m. fl. A. A-t.
Ludvig den femtondes stil (fr. style
Louis-quinze), se Fransk konst, sp. 1054, och
Rokoko.
Ludvig den fjortondes stil (fr. style
Louis-quatorze), se Versailles, stilens mest
typiska byggnadsverk.
Ludvig den sextondes stil (fr. style
Louis-seize), se Byggnadskonst, sp. 340, och
Nyklassicism.
Ludvig Filip Albert (fr. Louis Philippe
Albert), greve av Paris,
fransk tronpretendent
(1838—94), äldste son
till konung Ludvig
Filips äldste son,
hertig Ferdinand av
Or-léans (d. 1842). Kort
efter Ludvig Filips
abdikation 24 febr.
1848 måste hela
släkten gå i landsflykt.
L., som vid farfaderns
död 1850 blev
orlea-nistiska partiets tron-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
