Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lunds universitets historiska museum - Lunds Weckoblad - Lund—Trälleborgs järnväg - Lundvik, Vilhelm - Lundåkrabukten - Lunette - Lunéville - Lunga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349’
Lunds Weckoblad—Lunga
350
ler m. m., en trappa upp inrymmas de stora
förhistoriska samlingarna jämte bl. a. univ:s
mynt- och medaljkabinett, två trappor upp
samlingen av medeltida kyrkliga
konstföremål, varav många grupperats i anslutning
till sina ursprungliga funktioner i den
ståtliga kyrksalen (se bild). Även vindsvåningen
inrymmer samlingar. — I domkapitlets
omedelbart ö. om museet belägna hus
inredas nu (1930) lokaler för domkyrkans
samlingar av äldre inventarier,
arkitekturfragment m. m., vilka lokaler genom en täckt
viadukt över den mellanliggande gatan stå i
förbindelse med museilokalen. — Av museet
har utgivits studiesamlingen »Från Lunds
universitets historiska museum» (1918); en
samling Meddelanden är nu (aug. 1930) under
förberedelse. Om museets tidigare utveckling
se O. Rydbeck, »Lunds universitets historiska
museum» (1910). II- W-n.
Lunds Weckoblad, se Lunds Dagblad.
Lund—Trälleborgs järnväg, se
Landskrona—Lund—Trälleborgs järnvägar.
Lundvik, Vilhelm, jurist (f. 1883 28/s),
fil-kand. 1906 och jur. kand. 1912 i Uppsala,
attaché i Utrikesdep.
s. å., var 1913 och
1914 sekr. hos
riksdagens konstitutionsutskott, 1919—25
han-delsattaché vid
svenska beskickningen i
Paris, 1921—25 även
vid beskickningen i
Bryssel, 1925—26 t. f.
statssekr. och
expeditionschef i
Handels-dep., fick 1926
han-delsråds titel och blev
s. å. verkst. dir. i
Sveriges industriförbund. L. var okt. 1928—
juni 1930 handelsminister i den andra
Lind-manska ministären. E. Spr.
Lundåkrabukten, långgrund bukt av
Öresund, mellan Landskrona och Barsebäckshamn.
Lunette [lynä’t], fr., se L y n e 11.
Lunéville [lynevi’1], stad och garnisonsort
i fr. dep. Meurthe-et-Moselle (Lothringen), vid
sammanflödet av Meurthe och Vezouze;
23,263 inv. (1926). Hertigligt slott, uppfört i
början av 1700-talet. Tillverkning av fajans
och porslin, handskar m. m.; bomullsspinneri.
Vinhandel. — L. var 1702—37 hertigarnas av
Lothringen residens och förenades 1766 med
Frankrike. Genom freden i L., 9 febr. 1801,
mellan Frankrike och Tyska riket avträddes
till Frankrike Belgien och vänstra
Rhenstran-den, varjämte Cisalpinska republikens område
vidgades och Österrike fick Venezia m. m.
Lunga (lat. pu’lmo), den form av
andnings-el. respirationsorgan, där hos högre
luftan-dande djur och .hos människan det
huvudsakliga utbytet av gaser mellan blod och luft
äger rum (jfr A n d n n g). Lungor anläggas
hos ryggradsdjuren alltid som pariga
utbukt-ningar från framtarmens buksida. Hos
grod-djuren har vardera lungan formen av en
tunnväggig blåsa. Hos kräldjuren och i ännu
högre grad hos fåglarna förtränges den
centrala håligheten genom skiljeväggar, som växa
inåt, varigenom den respiratoriska ytan
avsevärt ökas. Däggdjurens 1. äro i stort sett
Bild 1. Människolungor (framifrån).
byggda som hos människan. Huruvida
lung-fiskarnas lunga är till ursprunget likvärdig
med landryggradsdjurens är omstritt (jfr
Simblåsa). Endast till funktionen
likvärdig med en äkta lunga är t. ex. det
likbe-nämnda organet hos lungsnäckorna. T. P.
Hos människan är högra lungan något större
och tyngre än vänstra (11: 10). Substansen är
mjuk, svampig, seg och elastisk. Lungorna
äro i barndomen blekt rosenröda men bli
med åren överallt mörkare och lokalt
tecknade med skifferfärgade el. svarta fläckar och
strimmor, allteftersom ägaren levat i mindre
el. mer dammängd luft. Hos människan ha de
den form, som bild 1 och 2 visa (högra 1. är
avbildad blott i kontur). De övre rundade
spetsarna och yttre ytorna äro konvexa efter
formen av bröstkorgen, till vilken de sluta
sig så fast, att revbenen på dem lämna
snedgående intryck (se bild 2). Den nedre ytan
är konkavt välvd, efter mellangärdet; de
mediala ytorna äro formade efter
mellanliggande ryggrad, hjärta och blodkärl. Det
ställe, där bronker och kärl ingå (bild
3), kallas lungroten. Vänstra 1. är
genom en snett och ända till lungroten
gående springa delad i två större delar, s. k.
1 o b e r, en övre (v’) och en nedre (v"). Den
högra likaså; men på denna skäres även
nedre delen av en dylik klyfta i två, varför
man på denna urskiljer tre lober; en övre (h’),
en nedre (h’") och en mellersta (Å"). —
Luftstrupen (se d. o.), varigenom luften passerar
Bild 2. Människolungor (bakifrån).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
