Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
363
Lungtuberkulos
364
da större vikt äro undersökningar av
upphost-ningen, där ofta, även vid begynnande 1.,
tu-berkelbaciller kunna påvisas. Med öppen
tuberkulos menas fall, där baciller förekomma
i upphostningen, motsatsen kallas sluten
tuberkulos.
Förebyggandet av 1. sker främst genom att
smittokällorna (personer med öppen
tuberkulos) undvika att hosta eller spotta omkring
sig. Av största betydelse äro renlighet och
riklig tillgång på sol och ljus i bostäder och
arbetslokaler.
Behandlingen av 1. avser i .första hand
att bereda den sjuke vila samt allmän
hygie-nisk-dietisk regim. Detta är det ursprungliga
målet med sanatoriebehan dlingen,
som grundlädes 1855 av Hermann Brehmer
(Görbersdorf, Schlesien) och som sedermera,
särskilt sedan omkr. 1900, upptagits över hela
världen. Den första svenska anstalten
(Haralds minne) öppnades 1887 i Göteborg.
Jubi-leumssanatorierna Hålahult, österåsen och
Hässleby tillkommo 1900—01; först från omkr.
1910 uppfördes Sveriges flesta större, län
eller stadskommuner tillhöriga, folksanatorier
eller tuberkulossjukhus. Vidare finnas
privatsanatorier (Romanäs, Sävsjö, Mörsil) samt
några få tillfälliga öppna anstalter
(sådana, där patienterna delvis vistas i sina hem
eller sköta sitt arbete). Antalet slutna
anstalter för lungtuberkulösa hade 1929 överstigit
100-talet, och sammanlagda antalet platser på
dessa uppgår till omkr. 7,200.
Genomsnittsstor-leken på ett dylikt sanatorium el.
tuberkulos-sjukhus är 100—200 platser. — Med hänsyn
till möjligheterna för effektiv behandling m.
m. är man nu angelägen att, åtminstone för
någon tid, kunna mottaga alla
förbättrings-möjliga fall på fullt rustade anstalter. —
Klimatförhållandena äro otvivelaktigt ej utan
betydelse, om ock de stränga fordringar, som
tidigare ställts i detta avseende, småningom
av flera skäl reducerats. Mest bekanta bland
utländska klimatiska kurorter äro de
schweiziska högfjällssanatorierna (1,300—1,600 m ö.
h.) i Davos, Arosa o. s. v., vidare Rivieran
(Mentone, Cannes m. fl. orter), Madeira etc. —
Sanatoriebehandlingen som sådan består
framför allt i en med hänsyn till varje fall
lagom avvägd vila (ligghallar), vidare frisk luft
och promenader samt slutligen
näringstillståndets höjande, övergödning, som tidigare
ansetts värdefull, undvikes dock numera.
Huruvida någon särskild dietform är av större
allmän betydelse är osäkert. Såväl behovet
av äggviteämnen, av fett, av kolhydrat, av
vissa mineralämnen som slutligen av
vitaminer har haft och har energiska förespråkare,
men säkra erfarenheter föreligga ännu ej.
Då alla ansträngningar att finna någon
verksam direkt serologisk behandlingsmetod
mot tuberkulos ännu i stort sett anses
misslyckade, söker man nu i stället att genom s. k.
retningsterapi uppegga organismens
egna försvarskrafter. För detta ändamål
användas stundom, med försiktig dosering,
tu-berkulin, vidare vissa metallsalter (särskilt
guldsalter) m. m. Liknande förutsättningar
gälla för ljusbehandling (särskilt sol- och
bågljus), som ofta kan vara värdefull, men om
alla dessa metoder gäller, att de måste
tillämpas med stor urskillning och endast i relativt
motståndskraftiga fall. Den rent
medikamen-tösa och symtomatiska behandlingen, varmed
allmäntillstånd, aptit, nattsvett, hosta etc.
kunna förbättras, är givetvis ingalunda
betydelselös.
Som den viktigaste av våra möjligheter att
kunna effektivt behandla fall av 1. framstår
mer och mer den s. k. k o 1 1 a p s b e h a n
d-lingen (kollaps = sammanfallande), varmed
avses pneumotorax- (kvävgas-, F o
r-1 a n i n i-) behandling, revbensop
e-r a tion (torakoplastik), vidare
avskärandet av den nerv, som underhåller
mellangärdets rörelser (phrenicotomiel. p h r
e-nicusexaires) och slutligen några sällan
använda metoder (plombering, o 1 e o t
o-r ax). Den äldsta och viktigaste av dessa är
pneumotoraxbehandlingen. Under
loppet av 1800-talet hade åtskilliga läkare
meddelat erfarenheter, att fall av 1. kunde
föirbätt-ras på ett förvånande sätt, om
lungsäcksin-flammation med stor utgjutning av vätska i
lungsäcken tillstötte. På grundval härav
uttalade Carlo Forlanini 1882 tanken att genom
att införa luft i lungsäcken bringa lungan att
sammanfalla, varigenom läkningen av de
sjukliga processerna skulle gynnas. 1888 utförde
han den första operationen av detta slag, och
de första resultaten offentliggjordes 1894. —
Metodens förutsättningar kunna
sammanfattas sålunda. Lungans volym ändras vid
andningen; den förskjutes därvid inom brösthålan.
De tuberkulösa processerna äro att betrakta
som ett slags sårbildning, för vars läkning
framför allt erfordras vila. Härtill kommer
dessa processers benägenhet att åstadkomma
håligheter (kaverner). Möjligheterna för
läkning med tillräckligt fast ärrbildning
förbättras nu i hög grad, om lungans volym och dess
fria rörlighet minskas.
Pneumotoraxbehand-ling avser nu att införa gas i brösthålan,
så att den sjuka lungan kan sammandraga sig.
För detta ändamål instickes en ihålig nål
genom bröstkorgsväggen så långt, att den del av
lungsäckshinnan, som bekläder bröstkorgens
insida, genomtränges, men ej längre än utanför
lungans yttre hinna. Genom denna ihåliga nål
införes så luft eller ren kvävgas, och lungan
bringas småningom genom upprepade
påfyllningar med gas att sammanfalla. Den
införda luften el. kvävgasen uppsuges
småningom, varför gasinnehållet i lungsäcken måste
underhållas genom påfyllningar, under första
tiden ofta, senare under behandlingen med
2—8 veckors mellantider. En
pneumotorax-behandling måste genomföras under lång tid,
i allm. omkr. tre år, någon gång kortare, ofta
längre. Vid inledandet av behandlingen
måste patienten alltid vårdas på en
sjukvårdsan-stalt med sakkunnig läkare och utrustning
för röntgenundersökning. Under
efterbehand-lingstiden (påfyllningarna av gas) måste
patienterna noga övervakas, men de äro härvid
i regel delvis eller fullt arbetsdugliga, ibland
t. o. m. för tungt kroppsarbete, och oaktat
de endast ha en lunga till förfogande,
behöver ingen nämnvärd andfåddhet el. dyl.
besvär föreligga.
Särskilt lämpliga för kvävgasbehandling äro
sådana fall, där en relativt elakartad
sjukdomsprocess pågår i ena lungan men den
andra är frisk. Ofta tillämpas emellertid
så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
