Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lungtuberkulos, Lungsot - Lungvener - Lungö - Lungödem - Lungört - Lunistitium - Lunkentus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
365 Lungvener-
dan behandling även när den andra sidana
lunga ej är fullt fri. Tidigare hysta farhågor,
att genom behandlingen den andra lungan
skulle överansträngas och därigenom
försämras, ha numera med vidgad erfarenhet
reducerats högst betydligt. Ibland kan det
inträffa, att behandling först genomföres på den
ena lungan, vars processer därigenom kunna
läkas eller åtminstone förbättras, varefter
denna lunga får utvidga sig. och pneumotorax
anlägges så på den andra sidan
(alternerande pneumotorax). Under de
senaste åren har man i vissa fall t. o. m. med
tämligen goda resultat behandlat båda
sidorna samtidigt (bilateral
pneumotorax). I dylika fall kunna naturligtvis ej
lungorna tillåtas sammanfalla fullständigt,
men genom att avpassa lufttillförseln väl kan
nödig jämvikt mellan behovet av lungvävnad
att andas med och behovet av sammanfall av
vissa delar av lungorna upprätthållas. — Ofta
föreligga emellertid sammanväxningar mellan
lungan och bröstkorgen, så att kollapsen blott
lyckas till en viss grad. Dylika
sanimanväx-ningar kunna i många fall genom ett relativt
lindrigt ingrepp brännas bort, enligt en av
svensken H. C. Jacobæus 1913 införd metod
(adherensavbränning). Man inför två
smala kanyler genom bröstkorgsväggen i
pneumotoraxhålan. Genom den ena kan man
med en belysnings- och kikaranordning se
operationsområdet, genom den andra införes
en på elektrisk väg glödande metallstav, och
man kan på detta sätt, t. ex. genom att
bränna bort en sammanväxning av några
kvadratmillimeters yta, åstadkomma, att en stor
ka-vern kan draga sig tillsammans. — Under
en pneumotoraxbehandling kunna vissa
komplikationer möta. Den vanligaste är en
vät-ekeutgjutning (exsudat) i lungsäckshålan. —
Olägenheterna och de i förhållande till själva
sjukdomen relativt ringa riskerna ha
emellertid i längden ej befunnits värre, än att de
mångfaldiga gånger uppvägas av de goda
resultat, som uppnåtts. — Är 1919
pneumotorax-behandlades i medeltal 17 patienter på varje
svenskt sanatorium, 1928 hade antalet stigit
till 59. Olika statistiker meddela gynnsamma
resultat i allmänhet i Vs till 3/4 av samtliga
behandlade fall. En sammanställning av Dorn
(1926) av 3,520 fall från ett flertal olika
länder finner som medeltal god effekt i 51 % av
fallen. En fransk statistik från 1928 (Bonnin)
har efter 4 år att uppvisa en dödlighet av
18 % i behandlade fall, 59 % i jämförliga
obehandlade fall.
Väsentliga förbättringar av
kollapsbehand-lingens resultat ha emellertid nåtts genom
revbensoperationen. Denna
kommer särskilt i fråga för sådana fall av ensidig
eller övervägande ensidig 1. av relativt
svårartad typ, där genom utbredda
sammanväxningar mellan lungan och bröstväggen ingen
pneumotorax alls kan åstadkommas eller en
dylik blir av otillräcklig effekt. Efter
in-snitt i bröstväggen borttagas stycken av
revbenen, utan att härvid lungsäckshålan
öppnas. När ena bröstkorgshalvan sålunda
berövas en större eller mindre del av sitt fasta
skelett, minskas härigenom lungans volym, och
på liknande sätt som vid en
pneumotoraxbehandling förbättras möjligheten för de tuber-
-Lunkentus 366
kulösa processerna, och särskilt kaverner, att
läkas. Det är för resultaten av
revbensope-rationen än mer, än när det gäller en
pneumotoraxbehandling, betydelsefullt, att
operation icke företages i ett sådant stadium, att
patientens allmänna krafttillstånd är
otillräckligt för läkningens fullbordande. —
Phre-n icusexa i res, varigenom mellangärdet
på den ena sidan förlamas, avser även en
minskning av lungans volym och rörlighet.
Det jämförelsevis lindriga ingreppet företages
ofta i förening med en revbensoperation, ibland
som självständig operation.
Dödligheten i 1. är i Sverige, liksom i
flertalet andra europeiska länder, i stort sett i
stadigt sjunkande. 1901 inträffade sålunda
19,3 dödsfall på 10,000 inv., för 1927 hade
siffran nedgått till 10,8. Denna glädjande
minskning måste i ej oväsentlig mån tillskrivas
förbättrade immunitetsförhållanden m. m., men
den rationellare behandlingen har ock sin
stora del häri. — Se även artiklarna
Tuberkulos och Nationalföreningen
mot tuberkulos. A. Wstgn.
Lungvener, de tunnväggiga blodkärl, genom
vilka blodet från lungorna strömmar till
hjärtat, två på vardera sidan. Jfr
Blodomlopp, med färgplansch.
Lungö, klippö vid n. inloppet till
Härnösand, Säbrå socken, Ångermanland; omkr.
9 kvkm. På s. sidan, vid inloppet till
Härnösand, Lungö fyr, med ständig bevakning,
och på västligaste udden Strömskatens
fyr. Båda dessa fyrar ha aga-ljus och visa
blixtsken. L-r.
Lungödem (Oedéma pulmönum, »lungslag»)
uppträder vid stark blodstockning i lungorna,
särskilt vid hjärtsjukdomar, då försvagande
av vänstra hjärthalvans funktionsduglighet
inträder, men kan understundom även
uppkomma vid förgiftningar genom inandade
gasformiga ämnen. Vid 1., som kan sätta in
akut eller långsamt, bliva lungblåsor och
bronker fyllda med den från blodet
härstammande ödemvätskan. Denna kan ibland
upphostas som en tämligen klar, luftskummig
vätska i riklig mängd. Dödsrosslingarna bero
ofta på ansamling av dylik ödemvätska i de
grövre luftrören. Behandlingen av 1. består
framför allt i en kraftig hjärtstimulation, ev.
åderlåtning. A. Wstgn.
Lungört, Pidmonäria, växtsläkte av fam.
Borraginaceae, med omkr. 10 arter (mest i
mellersta Europa), fleråriga, håriga örter med
långskaftade rosettblad och spiralställda
stjälkblad. Blommorna sitta i glest, ensidigt
knippe och ha trattformig, först röd, sedan
blå el. violett krona. I Sverige finnas två
vårblommande arter. Allmännast är P.
offi-cinalis, i lundar i s. och mellersta Sverige,
örtståndet och roten brukades förr mot
lungsjukdomar. G. M-e.
Lunisti’tium, astron., se M å n e n.
Lu’nkentus, svensk folkbok, sedan 1785 tr.
i många uppl. Närmaste förebild är en
folksaga, »De tre bortrövade prinsessorna» (hos
bröderna Grimm »Erdmänneken»), som
emellertid starkt omdiktats och uppblandats med
en saga av Aladdintyp. L. är den långe
löpare, som hjälten med hjälp av en trollflöjt
förvärvar i underjorden. Jfr P. O. Bäckström,
»Svenska folkböcker», II (1848). C. W. v. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
