Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
369
Lupercus—Lur
370
Lupe’rcus (plur. luperci). L u p e r c i voro
medlemmarna av ett fornåldrigt romerskt
prästerskap, vilka vid F a u n u s’ (se d. o.)
fest, Lupercalia, 15 febr., företogo ett
lopp kring Palatium, blott omgjordade med
getskinnsfällar, och utförde vissa rituella
handlingar. E. St.
Lupinus-axt, L. Oruckshanksü.
Lupin, Lupinus, baljväxtsläkte av underfam.
Papilionatae. Omkr. 100 arter, de flesta
hemma i v. Amerika (från n. v. U. S. A. till
Chile), en- el. fleråriga örter med vanl.
mång-fingrade blad, toppställd klase och täml.
stora blommor med tvåläppigt foder. L. albus
(från Orienten), med vita blommor, och L.
luteus (från Medelhavsländerna), med gula
blommor, odlas i s. och mellersta Europa.
Fröna innehålla ett bitterämne, 1 u p i n i n,
som avlägsnas genom stöpning i vatten; de
användas till föda och kaffesurrogat. I
Sverige odlas flera arter, vanligast L. mutabilis,
som prydnadsväxter i trädgårdar. L. äga
högt fodervärde men innehålla även ämnen,
som kunna förorsaka sjukdom, 1 u p i n o s,
hos kreaturen, särskilt hos får. G. M-e.
Lupinln, Lupinös, Lupinus, se Lupin.
Lupköwpasset [lo’pkof-], bergspass (684 m
ö. h.) i östbeskiderna, Karpaterna, på
gränsen mellan Polen (Galizien) och
Tjeckoslovakien, förenar Oslawa- (San-)dalen med
Labo-recdalen; genom passet går järnvägen Sanok
—Humenné. — Under världskriget besattes
passet nov. 1914 av ryssarna och var sedan
häftigt omstritt till febr. 1915, då ryssarna
fördrevos.
Lupp (fr. loupe), en bikonvex lins (jfr Lins,
sp. 1281), begagnad som förstoringsglas.
Ibland använder man ett system av två el.
flera linser, sammansatt 1. Vid denna
1. avser man jämte stark förstoring att
oskadliggöra den sfäriska och kromatiska
aberra-tionen (jfr Aberration 2 och A k r o m
a-tism). Ofta nyttjas en cylinderlupp,
bestående av en liten glaseylinder, vars båda
grundytor äro konvexa men med olika
krök-ningsradie. D. S-t.*
Lu’pus, lat., varg.
Lu’pus, urspr. beteckning för frätande sår,
nu namn på två kroniska hudsjukdomar,
vilka väl ha sammanblandats men äro
fullkomligt skilda från varandra. — 1. Lu’pus
vulgäris är en kronisk tuberkulos i huden och
på angränsande slemhinnor, framkallad av
tuberkelbaciller. Smittan överföres sällan
direkt utifrån till huden på en förut frisk
person; vanligare är, att slemhinnorna,
framför allt näsans, angripas först, varefter
sjukdomen övergår på huden. Oftast uppträder
1. hos förut tuberkulösa, överförd till huden
från någon inre tuberkulos härd. Lupus
vulgaris är en långsamt smygande sjukdom, som
förekommer i varje ålder men vanligast i
ungdomen. Den kan ibland bestå i årtionden
som långsamt växande, ej såriga fläckar,
ibland orsakar den stark svullnad och
sönderfall av den sjuka vävnaden. Så är ofta fallet
i ansiktet, som med förkärlek angripes och
där näsa och läppar kunna frätas bort. L.
kan botas men fordrar långvarig behandling.
Finsen gav i de kemiskt verksamma
ljusstrålarna det ojämförligt kraftigaste vapnet
mot denna sjukdom. — 2. Lu’pus
erythema-tösus är ej smittsam och leder aldrig till
sår el. sönderfall, blott till ärrliknande
skrumpning av huden. Även den uppträder
med förkärlek i ansiktet. Dess orsaker äro ej
klarlagda. L. Mbg.
Bild 1. Bronslur från en dansk torvmosse. Över
luren ses munstycket, nedtill mynningsbrättet.
Bild 2. Lurblåsare;
hällristning i Bohuslän.
Lur. 1. (Mus.) a) Arkeol., stort
biåsinstrument av gjuten brons, med röret starkt
svängt och ljudöppningen omgiven av en rund
skiva med punsade ornament (se bild 1).
Omkr. 30 1. äro funna i torvmossar i
Danmark, Norge och Sverige; närstående former
äro kända från Nordtyskland. De härstamma
från bronsåldern och äro de största gjutna
arbeten, som man känner från denna tid. En
1. i Köpenhamns nationalmuseum mäter 2,38
m i längd. L. omfatta de första 12
»naturtonerna» i 3^2
oktaver, och denna
rad kan ytterligare
utvecklas till 22,
om de harmoniska
undertonerna i
basen medtagas.
Tonen ligger närmast
valthornets i
höjden och
altbasunens i det djupare
läget. Förmodligen
ha 1. blåsts två
och två
tillsam
mans; de ha näml, oftast hittats parvis och
då noga stämda i samma tonhöjd. L:s
användningssätt framgår av en hällristning i
Bohuslän (bild 2). H. R-h.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
