Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
Lussjuka—Luta
374
Pola; omkr. 72 kvkm, 7,657 inv. (1921). ön är
bergig (Monte Ossero, 588 m ö. h.).
Fruktodling; fiske och sjöfart. L. besökes livligt
för sitt härliga klimat och sina havsbad.
Huvudort är Lussinpiccolo (4,133 inv.).
Lussjuka, F t i r i’a s i s el. P e d i c u 1
ö-s i s, framkallas av löss, som förekomma som
parasiter hos människor och djur. Hos
människan uppträda tre arter, huvudlusen,
flatlusen och klädlusen. Särskilt klädlusens bett
framkalla intensiv kläda, och till följd därav
uppstår en mängd kratseffekter, sårnader,
bölder, ärr och pigmenteringar, varmed huden
blir översållad och får ett karakteristiskt
utseende, som kan ge skäl för namnet 1.
Klädlusen avlägsnas genom bad och rengöring
(desinfektion) av kläderna, de övriga genom
in-gnidning med sabadill- el. sublimatättika,
petroleum el. dyl. Se vidare Löss. L. Mbg.
Lust, psyk. 1. En tendens hos viljan till
en viss handling. — 2. Behaglig känsla,
lustkänsla (se Känsla).
Luster, förr Lyster, norskt herred i
Sogn og Fjordane fylke, kring inre
Sogne-fjordens nordöstligaste vik, Lusterfjorden,
samt anslutande dalar, bl. a. nedre
Josteda-len; 1,537,63 kvkm, 2,845 inv. (1920). Omfattar
bl. a. högsta partierna av Ilorungerne (se
d. o.). Trakten kring Lusterfjorden är ett av
Sognefjordens storslagnaste partier och
besökes livligt av turister. Nära L:s
huvudkyrka vid Dösen ligger L:s statssanatorium.
Lustgas, Kväveoxidul, N2O,
kväveförening, som framställes genom upphettning
av ammoniumnitrat enl. formeln: NHiNO3=
N2O + 2 H2O. Den utgör en färglös gas med
svagt sötaktig lukt och smak, som vid
inandning i större mängd orsakar munterhet
och hejdlös, till sist extatisk skrattlust. Då
1. även nedsätter känsligheten, nyttjades den
förr, blandad med syrgas för att underhålla
andningen, som anestetikum vid lättare
operationer. G. S-ck.
Lustgården, tidskrift, se Dendrologi.
Lustjakt, se Yacht.
Lustmord, ett mord, ofta under ohyggliga
former, som har sitt upphov i höggradigt
stegrad sexuell abnormitet av det slag, som
plägar kallas sadism (se d. o.). N. S-g.*
Lustratlön (lat. lusträtio), en fornromersk
kultakt, varigenom personer el. föremål skulle
renas från någon befläckelse och tryggas mot
faror. Härvid anlitades dels symboliska
re-ningsmedel (vatten, eld, rökelse), dels
brukade offerdjur ledas kring det föremål, som
skulle renas. Jfr L u s t r u m. E. St.
Lustre [lystr], fr., glans, se Lyster.
Lu’strum var den vanliga beteckningen för
det reningsoffer (jfr Lustration),
varmed censusförrättningen i det gamla Rom
avslutades (se Censor). Som en sådan
förrättning påbörjades vart femte år, har ordet
1. fått betydelsen »femårsperiod». E. St.
Lustspel, dets. som komedi (se d. o.).
Lüsus, lat., spel, lek. — L. natürae,
naturens lek; slump.
Lusättika, farm., se S a b a d i 11 a.
Lut (ty. Lauge), en allmän benämning på
en genom utlakning med vatten erhållen
lösning av baser el. salter. Vanl. menar man
med 1. en alkalisk lösning av natrium- el.
ka-liumhydroxid, t. ex. kalilut, natronlut,
lut
pulver. Man talar även om pottaskelut,
sodalut etc. Vid pappersmassetillverkning (se
d. o.) nyttjas sulfitlut el. sulfatlut. I. B.
Luta (av arab, al’ -üd, därav sp. laud),
knäppinstrument med välvd kropp, hals med
tvärband, runt ljudhål och sensträngar,
nedtill fästa vid en list på locket. Utbildades hos
araberna vid första
(kristna) årtusendets
mitt; grundformen
med kroppen
omärkbart övergående i
halsen finnes bevarad i
kinesernas pi-pa; den
europeiska formen med
kant mellan kropp
och hals synes ha
uppstått i Italien på
Basluta.
Altluta.
1300-talet. L. blev det förnäma modeinstru
mentet på 1500-talet. Under 1600-talet
undanträngdes 1. av violinen. I Sverige
uppstod på 1770-talet en egen form (»svensk 1.»)
med sarger och välvd el. flat botten samt
särskild capotastoanordning (för förkortning av
bassträngarna) att skötas med vänster hand.
Denna form skapades av instrumentmakaren
P. Kraft i Stockholm och utbildades vidare
av J. Jerner och L. Mollenberg. Den svenska
1. utträngdes på 1820-talet av gitarren. — L.
hade under 1500-talet vanl. 6 strängar (därav
de 5 nedersta tvåköriga) och obestämt antal
fria bassträngar utanför halsen (kunde alltså
ej förkortas). En särskild sidohals för dessa
fanns (1. kallades då »teorb»). Under
1600-talet byggdes denna sidohals särskilt lång, så
att bassträngarna blevo mer än dubbelt så
långa som spelsträngarna (1. kallades då
»chitarrone»). Spelsträngarna stämdes under
1500-talet vanl. i kvart + kvart + ters +
kvart + kvart (med början på G el. A
nedifrån). Bassträngarna stämdes diatoniskt
nedåt från G el. A. En särskild notskrift
(»luttabulatur») brukades med angivande av
greppen i bokstäver (fransk luttabulatur med
linjer, motsvarande strängarna; tysk
luttabulatur utan linjer) el. siffror (it. och sp.
tabu-laturer med linjer). Berömda lutmakare voro
H. Frey (exemplar i Musikhist. museet i
Stockholm), Laux Mahler på 1400-talet och
Duiffoprugcar (exemplar i Musikhist. museet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
