Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
Luther, M.
378
sin överborgmästarbefattning i Essen,
framförde värdigt stadsmyndigheternas protest
mot ockupationen och bidrog väsentligt
till befolkningens lugna hållning vid de
franska truppernas inmarsch. L. behöll
sin ministerpost i Stresemanns ministär
och blev vid dennas ombildning (okt. s. å.)
riksfinansminister, vilket han förblev även i
ministären Marx (dec. 1923—jan. 1925). Som
finansminister genomförde L. med kraft och
målmedvetenhet den tyska valutans
stabilisering. Han deltog jämte Marx i
Londonkonferensen aug. 1924, där avtal ingicks om
den s. k. Dawesplanens genomförande (se
Skadeståndsfrågan). Som rikskansler
från jan. 1925 (med även de tysknationella
företrädda i ministären) stödde L. kraftigt
utrikesminister Stresemanns
uppgörelsepolitik och deltog jämte denne okt. 1925 i
förhandlingarna i Locarno samt vid där
preliminärt ingångna avtals undertecknande i
London 1 dec. s. å. (se L o c a r n o). I samband ■
med Locarnoavtalen sprängdes L:s ministär
genom de tysknationellas utträde. L. och
Stresemann genomdrevo dock avtalens
rati-ficering, men en konflikt om riksflaggans
färger föranledde 13 maj 1926 L:s avgång.
Han inträdde s. å. i riksjärnvägarnas
förvaltningsråd, företog 1927 en propagandaresa till
Sydamerikas tyskar och blev 1930 tyska
riksbankens chef. V. S-g.
Luther [lo’tor], Martin, tysk evangelisk
reformator och teolog (1483 10/n—1546
18/2)-Föddes i Eisleben som äldste son till den
fattige bonden och bergsmannen från Möhra
i Thüringen Hans Luder (Lothar; d. 1530)
och dennes hustru, Margareta Ziegler (d.
1531), döptes 11 nov. (därav namnet Martin)
och vistades under sin första uppväxttid och
skolgång i Mansfeld, dit fadern flyttade och
där denne småningom nådde ett visst
välstånd och blev en ansedd borgare. L. anknöts
från barndomen direkt till både bonde-,
in-dustriarbetar- och borgarstånden. Det
drastiska bondespråket och förmågan att taga
målande bilder från de lägre ståndens
arbetsliv skulle jämte den ärvda saftiga humorn
bidraga till att göra L. till Tysklands
inflytelserikaste folklige författare. En
överdriven stränghet i hemmet och skolan stärkte
L:s medfödda anlag för melankoli ända till
skygghet och ångest ej blott för
övernaturliga onda makter utan ock för Gud, vilken
han fruktade som den stränge domaren. Han
uppfostrades till from katolik, även om hans
far delade tidens vanliga kritik mot präster
och munkar. Från Mansfelds skola sändes
han till »det gemensamma livets bröders»
ansedda skola i Magdeburg, där han väl började
studera bibeln och där hans håg genom flera
händelser riktades till det asketisk-religiösa
livet. Måhända som motvikt flyttade fadern
honom till skolan i Eisenach, där en släkting,
Cunz Cotten, och dennes hustru, Ursula, togo
ynglingen om hand. Här lärde L. känna ett
förfinat renässansliv med dess
lekmannakul-tur, en för hans kommande gärning
betydelsefull upplevelse. Kanske räddade de tre ljusa
åren i Eisenach L. från att gå under i
grubbel. 1501 inskrevs han vid Erfurts univ.,
studerade där skolastikens filosofi och
naturkunnighet, blev 1502 baccalaureus och 1505
magister artium samt började enligt faderns
önskan utbilda sig till jurist. — Flera
händelser förde emellertid L. att närmare tänka
över frågan från Magdeburgtiden om han
ägde den förtjänst inför Gud, som kunde
räcka till på domens dag. När ett blixtslag
vid byn Stotternheim 1505 hotade att döda
honom, grep han i sin ångest till
medeltidsmänniskans sista utväg för att bestå inför
Gud: »Hjälp, heliga Anna, jag vill bli munk».
Vad L. lovat, det ville han hålla utan
prut-mån. Sedan han fått faderns, om ock
ovilliga, medgivande, ingick han i det strängaste
av Erfurts kloster, tillhörande den
reformerade grenen av augustineremiternas orden.
Efter ett års novistid blev han munk. Han
trodde sig kunna vinna den nödvändiga
rättfärdigheten inför Gud genom sträng
munk-askes. Men när han 1507 prästvigts och
enligt rådande sed firade sin första mässa
med en fest, uttalade den kritiske fadern sin
undran om ej blixten varit ett bedrägligt
djävulstyg. Det drev L. till förnyad
självrannsakan, varunder han kom till insikt om
att den väsentliga synden, själviskheten,
bristen på rätt kärlek till Gud och nästan, ej
kunnat övervinnas ens genom munklivet. Den
medfödda melankolien ökade hans oro ända
till anfäktelser av halvt patologisk art.
Förgäves grep L. till det ena efter det andra av
alla kyrkans hjälpmedel: stegrad askes,
helgon- och relikkult, Mariadyrkan, sakrament,
generalbikt; intet kunde söva honom från det,
som han kände vara sanningen. När L. kom
till klarhet, att Gud/ ej räknade med olika
grader av förtjänst och kyrkoabsolution utan
fordrade hjärtats renhet, var han redan
utanför den katolska frälsningsvägen.
Vändningen till en ny väg begynte, när L. 1508
—09 fick vikariera som fil. prof, vid
Witten-bergs nya univ. och kom i närmare beröring
med sin ordenschef, Staupitz (se d. o.). Denne,
som tillhörde den senmedeltida mystikens
riktning, förstod väl ej L:s grubbel, men han
beredde L. verklig hjälp genom att få denne
att med lugn läsa bibeln och stanna inför den
korsfästes kärleksgärning. Det var
fördjupandet i N. T., som gav L. det positiva nya,
sedan hans klosterkamp sönderbrutit det
gamla. Till klarhet hade han ännu icke
kommit, när han efter avlagd teol.
baccalaureus-grad hösten 1509 åter flyttades till Erfurts
kloster och ett år senare sändes som dess
ombud till kurian för att bevaka den strängare
reformerade riktningens intressen emot
sam-manslagningsplaner inom orden. Under en
månads vistelse i Rom 1511 lärde han känna
det djupa fördärvet i kyrkans medelpunkt.
Efter hemkomsten flyttades han snart åter
’ till Wittenbergs augustinkloster,
promoverades 1512 till teol. dr och övertog Staupitz’
professur i bibeltolkning vid univ. När han
våren 1513 förberedde sig till sina första
föreläsningsserier, kom det avgörande
genombrottet. Under studiet av Paulus, särskilt
Romarbrevet 1: 17, klarnade för L. den
evangeliska frälsningsvägen: syndaförlåtelsen som
en gåva av Guds nåd, när människan genom
Guds dom över synden fått all egen
rättfärdighet nedbruten och intet annat har än att
i förtröstan (tro) på Guds i Kristus
uppenbarade kärlek överlämna sig åt hans
barm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
