Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luther, M.
379
härtighet. Därmed fick L. ock klarhet över
den evangeliska sedligheten. Ur förtröstan
på Guds nåd allena växer med psykologisk
nödvändighet fram en osjälvisk genkärlek och
tacksamhet, som yttrar sig i goda gärningar.
De graderas icke mer med olika förtjänst och
komma icke längre som villkor för
rättfärdigheten utan som dess frukt, sprungna ur
den nya viljeriktningen (sinnelagsetik). Och
denna sedlighet tager icke formen av askes
och världsflykt. Man visar rätt sin kärlek
till Gud genom kärlek till nästan och genom
att i trohet fylla det kall, som man fått ute
i världen (kallelsesedlighet). Det äkta
kristliga och det sunt mänskliga livet bli ej längre
motsägelser utan sammanfalla. Därmed hade
L. funnit lösningen på sin långa inre kamp,
även om det dröjde länge, innan han
teologiskt utarbetade sin centrala lära om sola
fides och dess konsekvenser. Någon tanke
på brytning med Rom hade han ej; han var
en övertygad papalist. I sina föreläsningar
över Psaltaren 1513—14 är han ock ännu
teologiskt åtskilligt bunden av nominalismen.
Ett stort steg vidare mot genomtänkt
evangelisk åskådning betyda föreläsningarna över
Romarbrevet 1515—16 (utg. av J. Ficker, 3:e
uppl. 1924; ty. övers. 1927). Ett viktigt årtal
i L:s historia blev 1515 även däri, att han då
nödgades verka i det praktiska kyrkolivet
som klostervisitator och v. pastor i
Witten-bergs stadsförsamling; om hans
själasörjar-verksamhet vittnar en av hans första tryckta
skrifter, »De 7 botpsalmerna» (1517). Ett
gott handtag fick han genom
bibelhumanismen (Lefebvre, Erasmus, Reuchlin) och dess
filologi. Genom studiet av den senmedeltida
mystiken, särskilt Tauler, som han 1516
kommenterade, och »Tyska teologien», som han
s. å. delvis utgav, lärde han bättre förstå
betydelsen av att helt ge sig åt Gud, på
samma gång som han med sin starka religiösa
intuition uteslöt mystikens egocentriska
inställning och utsuddande av syndens problem.
Kollegerna i Wittenberg vunnos för honom,
främst A. Karlstadt. Driven av både
teologiskt och pedagogiskt intresse, satte L. i gång
en förbättring av hela
universitetsundervisningen. I sept. 1517 kom i samband härmed
och under Karlstadts påverkan hans första
egentliga krigsförklaring mot medeltiden, 97
teser contra scholasticam theologiam. Där
krävdes bl. a. bättre föreläsningsmetoder, och
den paulinska rättfärdiggörelseläran
hävdades emot all medeltida pelagianism. I sina
föreläsningar över Hebréerbrevet 1517—18
(utg. 1929 av Johannes Fischer) höjde sig L.
över även de främsta humanisterna i
filologisk skärpa, historiskt sinne och genial
exe-getisk intuition; framför allt är denna
föreläsningsserie viktig, emedan L. därunder
äntligen teologiskt utarbetade sin centrallära
om sola fides (»tron allenast»).
Ännu återstod det tredje stadiet i L:s
genombrott, det yttre lösgörandet från den
romerska kyrkoinstitutionen. Utgångspunkten
blev här den påvliga, av L:s närmaste
kyrko-chef, kurfursten-ärkebiskopen Albrekt av
Mainz, arrenderade, av bankirhuset Fugger
för-skotterade och av dominikanen Tetzel skötta
avlatshandeln i de brandenburgska
gränsområdena till Sachsen 1517 och kurfurst Fredrik
380
den vises som motdrag anordnade,
avlats-bringande utställning av reliker i
Witten-bergs slottskyrka allhelgonadagen s. å.
Konkurrensen i den heliga varan förvirrade L:s
församlingsbor. Själasörjarens plikt drev då
fram honom. Den inre kampen måste han
nu åter genomkämpa ute i sin församling för
dess själars skull; att han vågade detta
gentemot både sin kurfurste och sin kyrka är
kanske efter vårdagarna 1513 det mest
avgörande momentet i L:s liv. Visserligen var
han därvid även vetenskapsmannen och
kyrkomännen. Därför vände han sig åt tre håll.
31 okt. 1517, dagen före relikfesten, anslog
han på latin 95 teser om avlaten på
univer-sitetsanslagens vanliga plats på norra
slotts-kyrkodörren med inbjudan till akademisk
disputation. Samtidigt skickade han ett
kraftigt brev till sin överordnade Albrekt med
krav på praktisk kyrklig reform (brevet
finnes i original i Riksarkivet, Stockholm).
Samma dag vände sig L. i en predikan i
kyrkan direkt till borgerskapet och visade det
hän till teserna. Dessa voro visserligen mera
konservativa och försiktiga än de ovan
nämnda 97 teserna, över huvud lärde L. ännu
korrekt katolskt om alla de huvudläror, som
under medeltiden skilt kättare från kyrkan.
Teserna förnekade ej avlaten utan kritiserade
blott krämarnas missbruk och den folkliga
föreställningen, att man genom avlat kunde
vinna syndaförlåtelse. Denna fås allenast
genom ånger och bot inför Gud och är en gåva
av Gud. Därmed framfördes en helt ny
botlära, som sprängde sönder det viktigaste
katolska sakramentet och profeterade om den
troendes direkta väg till Gud. Det tyska
folkets religiösa och nationella instinkt fann här
genklang; teserna översattes och spredos med
utomordentlig hastighet över Tyskland och
stora delar av Västeuropa. De katolska
myndigheternas ekonomiska intressen hotades
starkt (Albrekts avlatshandel gick nu med
stor förlust), och påvedömets hela
maktställning i folkmedvetandet hotades på en särskilt
utsatt punkt. Därför måste L. tystas. Det
skulle ske med ordensdisciplinens hjälp på
augustineremiternas generalkapitel i
Heidelberg april 1518. Angreppet riktades mot de
mera utmanande 97 teserna. Men Fredrik
begynte nu sin sega kamp till L:s försvar
genom att ge honom fri lejd, och vid kapitlet
vann L. efter en disputation orden på sin
sida. Han utvecklade vidare sin ståndpunkt
bl. a. i »Sermon von Ablass and Gnade» och
i »Resolutiones» (1518), där han begynte rubba
på sin papalism och där han slet sönder den
röda tråd av fruktan, som löper genom
religionernas historia. I stället förde han fram
den triumfton, som mer än något annat
skiljer evangelisk tro från varje form av
katolicism (Söderblom): vissheten om
syndernas förlåtelse och barnaskap hos Gud.
Emellertid hade dominikanorden, som kände sig
sårad i Tetzels person, gripit in och fått
kar-dinalprotektorn för Norden, Pucci, att
anställa en inkvisitionsprocess mot L. i juni
1518. Men man övergav i ivern snart det
ordinarie processförfarandet och tillgrep det
vid notoriskt kätteri tillåtna »summariska
förfarandet». Utan något hörande av L. fällde
påven Leo X domen: skyldig. Den påvlige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
