Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
419
Lykaon—Lykseth-Skogman
420
Lykäon, grek, myt., konung i Arkadien och.
far till 50 söner, offrade enl. myten ett barn
vid Zeus’ altare och förvandlades själv till
en varg. Häri återspeglas ett gammalt
människooffer. En senare saga, bl. a. hos Ovidius,
låter L. handla av övermod för att sätta
gudarna på prov. M. Pn N-n.
Lykao’nien (grek. Lykaoni’a), forntida
landskap i s. delen av Mindre Asiens inre,
begränsat i ö. av Kappadokien, i n. av
Gala-tien, i v. av Frygien och Pisidien samt i s.
av bergskedjan Taurus. L. är en högslätt,
som lider brist på vatten; fåraveln var den
viktigaste näringsgrenen. Genom L. gick den
stora huvudvägen från Mindre Asiens
västkust till Syrien och Orienten. Folket, av
okänd ras, hade rykte för vildhet.
Kristendomen vann tidigt insteg. I Apg. 16 nämnas
städerna Ikonium, Derbe och Lystra;
dessutom Laodikeia Katakekaumene. M. Pn N-n.
LykéPon (lat. Lycéum, Lycium), ett
gymna-sion (se Gymnasium 1) ö. om det forna
Aten, berömt som läropiats för Aristoteles
och hans efterföljare, den peripatetiska
skolan. Jfr Lyceum. A. M. A.*
Ly’kien el. L y’c i e n, i forntiden det
sydvästligaste landskapet i Mindre Asien, en
halvö, som i n. begränsas av Karien, Pisidien
och Pamfylien. L. var uppfyllt av skogrika
berg, som uppstiga till nära 3,000 m, den
viktigaste floden är Xanthos; dalarna voro
fruktbara. Det inhemska namnet på
befolkningen var termiler, det grekiska lykier. En
egendomlighet var matriarkaliska drag
(släkt-skapsräkning på kvinnolinjen). Om språket
se L y k i ska språket. Tidigt
utvecklades i L. en egenartad gravkonst, pelargravar
och byggda el. i klippan uthuggna gravar,
som efterbilda den inhemska träarkitekturen;
somliga smyckades med skulpturer. De
förnämsta äro harpymonumentet från 500-talet
f. Kr. (se detalj vid art. H a r p y o r),
nereid-monumentet från slutet av 400-talet (förebild
för mausoleet i Halikarnassos, se d. o.), båda
vid Xanthos, skulpturerna i British museum,
och heroet vid Gjölbaschi (Trysa) från mitten
av 400-talet. Grekerna förmådde endast fatta
fast fot på några kustplatser, och lykierna
bevarade sin självständighet, tills de
underkuvades av perserna på 540-talet f. Kr. Efter
Alexander den stores tid synes landet ha
blivit fullständigt greciserat. Det överlämnades
av romarna till Rhodos 188 f. Kr. men gjorde
motstånd och erkändes som en fri
förbunds-stat 167 f. Kr. Romersk provins blev det
tills, m. Pamfylien 43 e. Kr. Litt.: O.
Treu-ber, »Geschichte der Lykier» (1887). M.PnN-n.
Lykiska språket (jfr L y k i e n) är känt eg.
blott genom omkr. 150 inskrifter från 400—
300-talet f. Kr., av vilka likväl den längsta
(på Xanthospelaren) är blott högst
ofullständigt tolkad; de äro utg. av Kalinka 1901. L:s
släktskapsförhållanden äro ovissa; många, bl.
a. S. Bugge i »Lykische Studien» (1897—
1901), hävda dess indoeuropeiska karaktär;
K. F. Johansson i Nord. Tidskr. 1901 ansåg,
att det åtm. hade indoeuropeiska inslag. Enl.
nyare fynd har lykiska språket sammanförts
med lydiska språket. Jfr även J. Sundwall,
»Die einheimischen Namen der Lykier» (1913;
med recension av O. A. Danielsson i
Göt-tingische Gelehrte Anzeigen 1916).
Lykke, gammal dansk adelssläkt (utdöd).
N i e 1 s L. (d. 1535) följde Kristian II till
Sverige 1520, blev riddare vid kröningen och
höll vid blodbadet i Stockholm 8 nov. till
folket ett försvarstal för konungens
handlingssätt. 1528 slöt sig L. till Fredrik I,
äktade Eline Gyldenlöve, en dotter till fru Inger
(Römer) till östråt, och blev 1532 norskt
riksråd. Bland annat emedan han blivit luteran,
häktades han av ärkebiskop Olaf, dömdes för
kätteri och röktes ihjäl i fängelset. — Caj
L. (d. 1699), en av Danmarks rikaste
godsägare, utmärkte sig mest genom övermod
och utsvävningar. Han stod Corfitz Ulfeld
nära. L. bötfälldes 1661 för kränkande
uttalanden om drottning Sofia Amalias
äktenskapliga trohet men rymde till Skåne,
dömdes s. å. för majestätsbrott och avrättades
in effigie, varjämte hans gods indrogos. Efter
Sofia Amalias död 1685 fick han återvända.
Jfr Chr. Bruun, »Kaj L.» (1886). Om ätten
L. jfr Danmarks Adels Aarbog 1903. — Till
ätten Bille hörde ärkebiskop Peder Bille
Lykke (se nedan).
Lykke, Ivar, norsk
affärsman och
politiker (f. 1872),
innehavare av firman I. K.
Lykke. L. har varit
representant för
Trond-hjem på alla storting
sedan 1916
(högerpartiet). Där har han
vunnit anseende som
klartänkt debattör och
framstående
representant för näringslivet.
Han var
stortingspre-sident 1920—21 och
statsminister 1926—28. M. H.
Lykke, Peder Bille, ärkebiskop av
Lund (f. 1359; dödsår ej känt), var av ätten
Bille men upptog namnet L. efter sin
moder. Blev biskop i Ribe 1409 och ärkebiskop
1418. L. var en av sin tids mest anlitade
diplomater i Norden. Bl. a. ledde han 1401
—05 förhandlingarna om Eriks av
Pommern giftermål med Filippa; i
förhandlingarna med Lybeck och holsteinarna tog L.
framträdande del. Som kyrkopolitiker
hyllade han tidens reformtendenser och hörde
till de ledande på Konstanzkonsiliet 1415.
Inom ärkestiftets historia är hans namn
knutet till provinsialkonsiliet 1425 i Köpenhamn
och uppförandet av en rikt doterad
kapell-byggnad på sydsidan av Lunds domkyrka.
Den eviga psaltareläsning Erik av Pommern
tvingade hans kapitel att hålla föranledde
brytning mellan konungen och L. 1434. Denne
nedlade 1436 sitt ämbete. L. Wbll.
Ly’kos, forntida namn på floden N a h r
e 1 - K e 1 b i Syrien strax n. om Beirut (se
d. o.). Genom passet mellan L. och berget
gick en mycket viktig väg, och i klippväggen
över den finnas reliefer och inskrifter från
skilda tider, bl. a. egyptiska (Ramses II),
assyriska (Salmanassar II och Assarhaddon),
grekiska och latinska (Marcus Aurelius, som
anlade en väg här). M. Pn N-n.
Lyksborg el. G 1 y k s b o r g, danskt namn
på Glücksburg (se d. o.).
Lykseth-Skogman, Magna, operasångerska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
