Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lymfa - Lymfangit - Lymfatisk - Lymffolliklar - Lymfkärlen - Lymfkörtlar el. Lymfknutar - Lymfocyter - Lymfogranuloma inguinale (Klimatisk bubon, Tropikböld)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
423
Lymfangit—Lymfogranuloma inguinale
424
Bild 1. Kvicksilverfyllda lymfkärl och lymfkapillärer.
Bild 2. Valvler
i lymfkärl.
som avrinner genom ett särskilt kärlsystem.
L. är en nästan klar vätska med en ringa
mängd vita blodkroppar. Den har samma
salt-halt som blodserum men är fattigare på
äggvita. Vid lokal blodtrycksstegring, särskilt
vid hinder för venblodets avflöde från ett
organ (venös stas), stiger lymfmängden,
beroende på ökad filtration ur kapillärerna.
Likaså bildas mera 1. i en muskel el. en körtel,
då organet träder i verksamhet. L. i egentlig
mening förekommer endast hos organismer
med slutet blodkärlssystem. Hos lägre djur
kallas den vätska i vävnaderna, som utgör
det medium, vari cellerna leva,
kroppsvätska. Jfr C h y 1 u s. J. E. J-n.*
• Lymfanglt, inflammation i lymfkärlen,
inträder till följd av bakterieverkan från
elakartade sårnader i huden, ss. av likgift,
ormbett o. dyl. Den visar sig först som
sträng-formiga hudinflammationer el. röda, svullna
strimmor, som sedan sammanflyta till ett
rött, svullet band. I svåra fall bildas små
varhärdar längs bandet, och i de svåraste
inträder allmän blodförgiftning. F. B-m.*
Lymfätisk, som har avseende på lymfan el.
lymfsystemet.
Lymffolliklar, runda härdar för vita
blodkroppars nybildning. De äro uppbyggda av
tätmaskig (s. k. retikulär) bindväv, som i
follikelns mitt omgestaltas till ett
»grodd-centrum», där lymfceller oavlåtligt utvecklas.
L. uppträda flerstädes i kroppen, ss. i
dige-stionskanalens vägg, i de grövre
respirations-vägarna och i lymfkörtlarna. E. Hgn.*
Lymfkärlen, de kärl, som föra lymfa (se
d. o.) och utgöra dennas avloppsväg. De
upptäcktes av O. Rudbeck d. ä. 1650—51 och,
ung. samtidigt, av dansken T. Bartholin, som
gav dem deras nuv. vetenskapliga namn, väsa
lymphätica. L. äro hos människan och djuren
funna i de flesta organ och vävnader, som
ha blodkärl. De stå överallt förnämligast i
samband med bindväven, ur vars saftluckor
(se Bindesubstansvävnad) de hämta
den vätska, lymfa, som cirkulerar i dem. På
några ställen (t. ex. i tarmluddet) börja de
med blinda, kolvlika ändar. I sina yttersta
ändar börja 1. som tunnväggiga, oregelbundna,
nätformigt utbredda, rikt grenade kapillärer,
alltid vidare än motsv. blodkapillärer (se bild
1). Lumen är fri i kapillärerna; men i de
flesta grövre rören finnas täml. tätt belägna
klaffar (valvler), vanl. två, ställda mitt emot
varandra (se bild 2; ett stycke sett från ytan
och helt, ett uppskuret och utbrett) och så
riktade, att de blott tillåta lymfströmmens
passage centralt. Vid stark utspänning få 1.
pärlbandsform. Dessa valvler ha stor
betydelse för lymfans rörelse i
kärlen, vilken väsentligen beror på
yttre tryck. De större 1. följa
vanl. blodkärlen. De från
tarmkanalen kommande 1.
(chyluskär len) likna fullkomligt de
övriga nyss beskrivna. Hos
däggdjuren och människan
samlas slutligen 1. i två stammar.
Den ena, »bröstgången», som
mottager tillflödet från benen,
största delen av bukhålans
väggar och inälvor, vänstra halvan
av hals och huvud samt från
vänstra armen, går från bukhålan genom
brösthålan upp till halsen och åt vänster samt
tömmes i vänstra nyckelbensvenen emellan två
valvler. Lymfan från leverns övre yta, halsens
och huvudets högra halvor samt från högra
armen ingår med en kort stam på lika sätt
i högra sidans nyckelbensven. Därmed har
lymfan ingått i blodströmmen. Hos lägre
ryggradsdjur ombesörjes lymfans cirkulation
av särskilda s. k. lymfhjärtan. Hos
grodor finnas fyra sådana på ryggsidan. G. v. D.*
Lymfkörtlar el. L y m f k n u t a r, små,
rundade kroppar, som ligga i lymf- och
chylus-kärlens banor och genom vilka den saft (1 y
m-f a, se d. o.), som dessa innehålla, passerar på
sin väg till de större lymfkärlsstammarna.
L. finnas flerstädes samlade i paket, t. ex.
kring de stora halskärlen, i brösthålan vid
lungroten, i bukhålan (mest i käxet och kring
de större blodkärlen), i axelhålan och i
ljumsken. De äro merendels runda el. ovala, av
en storlek från hampfröets till bönans, samt
omges av en bindvävskapsel. I 1. bildas vita
blodkroppar (lymfocyter, se Blod).
Bakterier och deras gifter, som från en
infektions-härd genom lymfbanorna transporteras inåt
kroppen, hejdas i 1. dels genom att bakterier
mekaniskt frånfiltreras, dels genom att såväl
bakterier som deras gifter oskadliggöras
genom de vita blodkropparnas verksamhet;
körtlarna angripas då, svullna, bulna o. s. v. Då
fasta partiklar inträngt i lymfkärlen, fastna
de också, om de icke äro alltför fina, i
körtlarna; så vid tatuering av huden och vid
inandning av kol. Man kan sålunda med goda
skäl betrakta 1. i viss mån som säkerhetsfiltra
för blodet. De svullna 1. observeras lätt, och
det är dessa allmänheten företrädesvis kallar
»körtlar». L. anses även oskadliggöra genom
ämnesomsättningen normalt bildade
produkter och sålunda förhindra en autointoxikation
av kroppen. Jfr Bubon, Körtel och
Sk r of le r. G. v. D.*
Lymfocyter, anat-, se L e u k o c y t e r.
Lymfogranuloma inguinale (Klimatisk
bubon, Tropikböld), en subakut
sjuk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
