Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lysgas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
441
Lysgas
442
Gasen tillföres konsumenterna genom ett
ledningsnät från verket. Först voro dessa
h. o. h. lågtrycksnät, d. v. s. gasen passerade
från gasklockorna genom vid verket
befintliga gastrycksregulatorer direkt till
konsumenterna. Olägenheterna härvid, bl. a. den,
att konsumenter närmare verket fingo högre
gastryck än de avlägsnare, gjorde det
nödvändigt att sända ut gasen från verket med
»högtryck» till vissa punkter inom nätets
område. Från dessa släpps gasen genom
lokala regulatorer ut med lägre
förbruk-ningstryck inom ett mer begränsat område.
Eller ock har hela nätet satts under
högtryck och regulatorer anbragts vid varje hus.
För att förbrukningsapparaterna skola
fungera väl, bör gastrycket vara så jämnt som
möjligt, vanl. ej under 50—60 mm
vattenpelare. Till gatuledningarna brukades förr
gjutjärnsrör, nu ofta stålrör, som äro
tänj-barare och finnas i större längder, varför
man alltså får färre skarvar. För att ej rosta
tjäras de omsorgsfullt. I Sverige läggas de
vanl. 1 m djupt under gatuytan.
För mätning av gasförbrukningen
uppsät-tes hos varje konsument en gasmätare.
Dessa äro numera s. k. torra mätare och
utföras även i form av mynt- el. pollettmätare,
varvid erhålles en gaskvantitet, som
motsvarar myntets el. pollettens värde. Framför
mätaren finns en avstängningskran, som stänger
hela systemet från gas. Dessutom finnas
kranar framför varje brännare eller grupp av
brännare, t. ex. vid gasspisar. Alla
gasapparater böra helst fastkopplas med
metalled-ning. Koppling med slang innebär en viss risk.
Stor försiktighet bör alltid iakttagas med
såväl kranar som slangar.
Gasverkens ursprungliga uppgift var att
åstadkomma en förbättrad gatubelysning. I
mycket stor utsträckning har 1. även använts
för inomhusbelysning. Sedan 15—20 år
brukas den sällan i detta syfte utan som
värmegas i hushåll och industri. Samtidigt ha
gasverken högst väsentligt ökat sin
förbrukning. I Stockholm åtgick 1885, då staden
övertog gasverket från ett privat bolag, blott
1 % av den försålda gasen till värme, nu
däremot 95 %, medan förbrukningssiffran
åttadubblats. För gatubelysning (se
d. o. och Gasbelysning) nyttjades först
hålbrännare och snittbrännare. Därefter kom
för innerbelysning argandbrännaren och ännu
senare gasglödljuset, som gav avsevärt större
ljusbehållning; ännu mer gav pressgasljuset,
som användes för ytterbelysning. En modern
gatlykta med 2—3 invertbrännare, s. k.
in-satsbrännare, tager 80 liter gas per timme
och lyser med 120 normalljus, allt per
brännare. Tändningen av gatlyktor sker ofta
medelst självtändning, genom tryckvåg eller
tändarur.
Först efter 1885 började gasen användas för
kokning i Sverige. Den gas, som nu
levereras, har i regel ett kalorimetriskt värmevärde
av omkr. 4,500 kal. vid 15° C och
atmosfärtryck, motsv. ett effektivt värmevärde av omkr.
4,000 kal. Gasens sammansättning är numera:
kolsyra 1—2 %, tunga kolväten 2—3 %, syre
1 %, koloxid 4—8 %, metan 24—30 %, väte
48—56 % och kväve 4—10 %. Vid
fullständig förbränning härav bildas kolsyra och
vatten (bild 3). De mängder, som kunna
bildas i kokapparater för hushållet, äro
fullständigt ofarliga, vid större apparater kan
emellertid vattenbildningen bli besvärande,
om avgasen ej avledes. Vid ofullständig
förbränning bildas
starkt luktande
gaser, vilka
förnimmas som os och
alltid hålla koloxid.
Tillförseln av luft
skall alltså vara
tillräcklig, och större
apparater skola
förses med
rökgasutlopp, vilket ej får
vara helt sluten
förbindelse med
skorsten. Förbindelsen
till skorsten bör
alltid ske medelst
ett s. k.
dragavbrott, så att
gas
apparaten kan brinna oberoende av
skorstenens tillfälliga drag. Impulsen till gasens
användning för kokning gavs 1855 genom
uppfinningen av Bunsens brännare (se d. o.).
Bunsenbrännaren är självreglerande. Får gas
utströmma genom en öppning och antändas,
brinner den med lysande låga, och kommer
denna i beröring med en kall kropp, avsättes
sot. Blandas emellertid gasen med en del av
förbränningsluften och denna blandning sedan
antändes, sker förbränning utan sotning, om
mängden primärluft varit tillräckligt stor.
Är den för stor, vill brännaren gärna slå
ned, d. v. s. brinna i dysen. En kokbrännare
består alltså av
dys,
blandnings-rör och
utström-ningsöppning,
vartill även
kommer luftregle-ringshylsa (bild
4). Man fordrar
av den god
verk
ningsgrad (60—65 % vid uppkokning av
vatten), effektiv värme, strypbarhet, frihet från
os och säkerhet för nedslag. En brännare
är effektiv, då kokning eller stekning sker
på relativt kort tid. För att trots detta
spara på gasen bör man kunna strypa den,
då kokning inträder. En vanlig enkel
brännare tager 400—450 liter gas i timmen och
kan genom reglering med gaskranen strypas
ned till 1/3—4/4 härav, vilket emellertid icke
är tillräckligt. En sparbrännare består av
två brännare, av vilka vid strypning den
yttre släckes och den inre fortsätter att
brinna. Den senare tager endast 50—60 liter
i timmen. Frihet från os och säkerhet för
nedslag bero av sättet för
förbränningsluf-tens tillsättning. En god brännare skall
brinna fullständigt fritt från os.
Förbränning sker gradvis i den mån
för-bränningsluft tillföres. Explosion sker
däremot ögonblickligt. Gasen kan explodera
blott i viss blandning med luft. Gränserna
äro från 8 till något över 20 % gas i
blandningen. I inomhusledningar eller gasmätare
kan följaktligen explosion ej inträffa.
Den äldsta gasförbrukningsapparaten för
Bild 3. Lysgasens
förbränning.
Bild 4. Sektion av
bunsen-brännare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
