Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Läckö (Leckö) - Läder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
473
Läder
474
huvudslottet; de fyrkantiga tornen åt n. mot
sjön äro medeltida; det nordvästra har ännu
väl bevarade försvarsanordningar. Gustav
Vasa igångsatte, sedan L. 1528 kommit i hans
händer, större reparationsarbeten, särskilt
under Svante Stures förläningstid (från 1543).
I nordöstra tornets översta tornkammare
finnas väggmålningar från denna tid. Medan L.
var Hogenskild Bielkes friherreskap (1571—
91 och 1594—1600), reparerades slottet ånyo.
Sedan L. 1606—10 innehafts av hertig Johan,
tilldelades det 1615 jämte Kållands och Äse
härader m. m. som grevskap Jakob De la
Gardie; från dennes tid äro slottets tredje
våning (i stort sett), den vackra
huvudportalen samt väggmålningar i trappor och gemak.
1652 efterträddes han av sin son Magnus
Gabriel De la Gardie, som lät uppföra
förborgen, tillbyggde kyrkan åt ö., uppförde dess
mäktiga torn samt själv gav idéer och
riktlinjer för bl. a. borggårdens arkader (i två
våningar). Från honom härröra även
huvudslottets fjärde våning samt nästan all inre
dekorering. På L. verkade många av de i
1600-talets svenska konst mest framstående
målarna och bildhuggarna.
Reducerat 1683 till kronan, utarrenderades
L. 1719 till riksrådet greve C. G. Dücker,
efter hans död 1732 till riksrådet greve Cl.
Ekeblad på Stola, förlänades 1752 till greve
C. G. Tessin, som på ett billigt sätt lät
modernisera några av slottsrummen, samt
utarrenderades 1770 till riksrådet G. A. Hjärne
(d. 1805). 1810 lämnades det på 50 år till
generalen greve C. J. Adlercreutz, och godsets
namn ändrades till Siikajoki; efter dennes
död 1815 överflyttades förläningen på hans
broder generallöjtnant G. M. Adlercreutz (d.
1845). Sedan har L. varit utarrenderat. 1830
hölls den beryktade auktion, som för
vrakpris skulle slumpat bort slottets möbler och
konstföremål; dock såldes blott ett 20-tal
målningar samt en del inventarier av ringa
värde. Det mesta var redan förut förstört el.
bortfört (bl. a. riddarsalens bataljmålningar
1746 till Karlberg och 49 porträtt 1830 till
Gripsholm). — Litt.: A. Hahr, »Konst och
konstnärer vid Magnus Gabriel De la Gardies
hof» (1905) och »Läckö slott och andra De la
Gardieska monumentalbyggnader i
Västergötland» (1923); A. L. Romdahl, »Leckö» (i
»Svenska slott och herresäten», 1910); Ä.
Noreen, »Läckö slott» (1929). A. H-r.
Läder, avhårad och garvad djurhud; beredes
genom garvning (se d. o.). L. har en
synnerligen mångsidig användning, bl. a. till
skodon, remmar, handskar, skinnkläder,
reseffek-ter, sadelmakeri-, möbel-, bokbinderi- och
portföljmakeriarbeten. Lätt och smidigt 1.
kallas även s k i n n, t. ex. kalvskinn,
handskskinn. L. till skodon indelas i botten- el.
sulläder och ovanläder. Bottenläder
förfärdigas av tyngre nötkreaturshudar, vanl. genom
vegetabilisk extraktgarvning (behandling med
lösning av ett garvämnes extrakt); råvaran
kommer i stor utsträckning från Sydamerika,
Indien och Sydafrika. Bindsulläder är
tunt, smidigt, garvat som bottenläder och
avsett till bindsulor i skodon o. dyl. Grövre
ovanläder tillverkas av lättare
nötkreaturshudar (s m o r 1 ä d e r) och hästhudar
(ross läd er), finare av kalvskinn
(box
kalv, k i d) och getskinn (c h e v r e a u).
Kromgarvning är numera den vanligaste
ar-betsmetodeh vid ovanlädersberedning. Till
damskodon brukas en mängd fantasiskinn,
t. ex. fisk-, orm- och ödleskinn (äkta el.
genom ytbehandling eftergjorda), handskskinn,
med anilinfärger färgad kid och chevreau.
Lackläder (lackerat 1., b 1 a n k 1 ä d e r) är
överdraget med lackfernissa. K r u p o n g el.
kärnstycke är ett utskuret ryggstycke av
en garvad nötkreaturshud, från vilken hals-,
huvud-, buk- och benpartier avskilts; det är
den fastaste och tjockaste delen av huden.
Av hästhuden föredrages ländstycket (skylt,
hästskylt). Plattläder är ett fett,
smor-läder närstående 1., som begagnas till seldon
och remmar. Maskinremmar (drivremmar)
hopskarvas av ur kruponger utskurna delar;
de äro numera ofta kromgarvade.
Handskläder är vanl. sämskat, glacéberett
(klip-ping) el. mockaberett (se
Handskmake r i). Skinnkläder förfärdigas av skinn,
som beretts ung. på samma sätt som
handskskinn, t. ex. glacédongola (s. k. nappa).
Sa-delmakeriet arbetar i fråga om seldon mest
med plattläder, vaxläder (av nötkreatur) samt
svinläder. Lätt 1. av nötkreatur, kalvskinn,
fårskinn, sälskinn, svinläder o. dyl., färgade
och ytbehandlade efter modets fordringar,
nyttjas till skinnmöbler, bokband, reseffekter
o. dyl. I dyrbarare arbeten av dessa slag
brukas av tjockt 1. indisk buffel och oxhud,
av tunt 1. marokäng (saffian,
kardu a n) och c h a g r i n. De båda sistnämnda
läderslagen äro urspr. produkter av
orientaliskt hantverk med hud av get, får el. åsna
som råvara men beredas numera i
Västerlandet industriellt av getskinn, som färgas
och genom mekanisk pressning få ett
kor-nigt, krusigt el. strimmigt ytmönster (s. k.
konstgjord narv). Marokäng har sitt namn
av Marocko, saffian av den marockanska
staden Safi och karduan (eg. korduan) av den
spanska staden Cördoba. Möbel-,
bokbinderi-o. a. prydnadsläder tillverkas i stor
utsträckning av s. k. s p a 11 a t L, vilket f
ramställes genom att i särskilda maskiner garvade
nötkreaturshudar klyvas i ett antal tunna
skikt, som genom färgning o. a. ytbehandling
bringas att imitera marokäng, kalv-, getskinn
eller andra skinnslag.
Sulläder och remläder äro i Sverige
underkastade lagstadgade kvalitetsbestämmelser
genom 1919 års k. f. med förbud mot för-
Läckö slott. Flygfotografi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
