Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
479
Län—Länd
480
mossa och företager även vandringar, ehuru
den är mer sällsynt. T. P.
Län. 1. Förläning (lat. féu’dum). I
äldre tider den vanliga formen för kronans
el. annan makthavares ersättning åt enskild
person för viss fullgjord tjänst; tillika
beteckning för det område förläningen avsåg.
Om länsinstitutets uppkomst och allmänna
utveckling under medeltiden se Länsväsen.
I Sverige känner man 1. tidigast från slutet
av 1100-talet (Knut Erikssons tid). Efter
hand blevo 1. den normala formen för den
lokala förvaltningen. De kunde vara av
mycket olika storlek: från kungsgårdar med
områden under bryta r, konungssoknare
(se Bry te) el. länsmän (se Länsman)
till landskap el. större delar därav. En
innehavare av ett sådant större 1. var under
1200-talet utan tvivel j a r 1 e n och den efter
jarlämbetets försvinnande uppträdande
hertigen. Under senare medeltiden plägade
innehavarna av de större 1. benämnas h
ö-v i t s m ä n, särskilt vid 1., vilkas medelpunkt
var ett slott el. fäste. Till länsinnehavare
var konungen enl. stadgande i landslagen
förbjuden att sätta utländska män. Missbruk i
detta hänseende föranledde från konung
Al-brekts tid bestämmelsen i
konungaförsäk-ringarna, att 1. finge ges endast med rådets
samtycke och åt inländska män, samt
föreskrifterna till vem vid konungens död
slotts-loven (se d. o.) skulle stå, d. v. s. vem länet
skulle hållas till handa.
Länsinnehavaren hade att ombesörja
uppbörden av skatter och sakören, representera
konungen vid tingen och att, när ett slott
el. fäste var förenat med länet, sörja för dess
försvar men fick i regel icke domsrätt —
det sista en viktig olikhet mot utlandets
feodalväsen. Den ursprungliga formen av 1. var
1. på räkenskap, då länsinnehavaren
hade att redovisa länsuppbörden inför
konungen. Efter hand framträdde även andra
former: 1. på avgift, då länsinnehavaren
hade att erlägga en bestämd, fixerad
penningsumma, 1. på tjänst, då han själv
behöll uppbörden men var skyldig att göra
kronan tjänst, och pantelän, då länet givits
som säkerhet för lån till kronan och
innehavaren fick tillgodogöra .sig inkomsterna. Mot
medeltidens slut sades räkenskapslänen ligga
under kronans »fatabur» (f a t a b u r s 1 ä n).
De svenska 1. kunde urspr. i regel av
givaren efter behag återkallas. Mot 1400-talets
mitt blev det dock vanligt att utdela 1.
även för mottagarens livstid, ofta t. o. m. med
rättighet för hans änka och för hans
närmaste arvingar att behålla dem under viss
tid framåt. Detta medförde faror både för
konungamaktens myndighet och för
bevarandet av odalfriheten, vilken eljest i Sverige
just till följd av länens icke-ärftlighet och
saknaden av domsrätt för länsinnehavaren
kunde hålla sig uppe. De tendenser till en
länsstat, som börjat framträda under den
senare medeltiden, brötos dock av Gustav Vasas
nationella konungadöme. Den största delen
av riket gjordes till län på räkenskap, d. v. s.
ställdes under konungens direkta kontroll
under redovisningsskyldiga fogdar. Nu tillkom
emellertid ett nytt och denna gång ärftligt
länsväsen genom instiftandet av
hertig
d ö m e n som underhåll åt konungens söner.
Under dessa senares tid utvecklades snart
detta ärftliga länsväsen vidare genom
grevskap och friherreskap och genom de
ärftliga donationer
(»frälsedonatio-ner»), som efter hand och särskilt under
1600-talet togo stor omfattning, tills
reduktionerna (se d. o.) medförde dess fall. L.
levde sedan kvar huvudsakligen såsom högsta
administrativa enheter, förvaltade av
länsstyrelser (se Län 2 och Länsstyrelse).
Om 1. i Sverige under medeltiden se C. G.
Styffe, »Skandinavien under unionstiden» (3:e
uppl. 1911). För nyare tiden se H. Forssell,
»Sveriges inre historia från Gustaf den förste»
(1869—75), S. Clason, »Till reduktionens
förhistoria» (1895), S. Tunberg i »Sveriges
historia», 2 (1926), och J. A. Almquist, »Den
civila • lokalförvaltningen i Sverige», 1—4
(1917—23). S. C.*
2. I Sverige benämning på områden för den
högsta civila förvaltningen i orterna. 1634
års R. F. § 23 föreskrev, att riket skulle
indelas i 23 hövdingedömen el. 1., därav 12 för
det egentliga Sverige. Länsindelningen
utsträcktes sedan till de från Danmark
erövrade landskapen och undergick en del
ändringar bl. a. genom 1719 och 1720 års R. F.
Antalet 1. var 1810 liksom nu 24. Stockholms
stad tillhör icke något 1. utan bildar ett
särskilt överståthållarskap. Ett 1. styres av
en landshövding (se d. o. och
Länsstyrelse) och är delat i fögderier, omfattande
ett antal landsfiskalsdistrikt. L. är icke blott
ett statligt utan även ett kommunalt
förvaltningsområde, vars styrelse utövas av
landstinget (se Landsting 2). Kalmar 1. är
delat i två landstingsområden. L. utgör även
ett enhetligt område för en del av statens
civila förvaltningsuppgifter (jfr t. ex.
Hushållningssällskap, Lantmäteri
och Provinsialläkare). — De svenska
1. motsvaras i Danmark av a m t, i Finland
av län och i Norge av f y 1 k e n. Ldht.
I Finland är l:s antal f. n. 9, inberäknat
Äland (se d. o.). I spetsen för varje 1. står
en landshövding (se d. o.). Det största 1. är
Uleåborgs 1. med en areal av 179,007 kvkm,
det minsta Nylands 1., 12,139 kvkm. L. i
Finland ha ej självstyrelseorgan, motsvarande
de svenska landstingen; ett undantag utgör
Äland (se d. o.). O. Brn.
Länd (lat. lu’mbus). 1. (Anat.) Bakre
delen och sidodelen av mellersta bukregionen
emellan bröstkorg och bäcken, med artificiell
gräns framåt. Dess fasta stomme utgöres av
ryggradens fem ländkotor, på vilka såväl
fram som bak ligga muskler. Vanl. menas
med 1. blott bakre delen; den främre, i
den välvda buken övergående, kallas veka
livet. Ljd.
2. (Veter.) Den del av ryggen, som har till
underlag ländkotorna och sålunda sträcker
sig från sista revbenet till korset. En kort
och bred muskelfyllig 1. gör ryggen stark och
är därför särskilt önskvärd för ridhästar; är
1. lång och smal med svagt utvecklad
muskulatur, så att en skarp avsats bildas vid
övergången i korset, kallas den instucken;
ryggen blir därigenom svag och sänker sig
lätt, varvid svankrygg uppkommer. Om
k a r p r y g g se d. o. E. T. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
