Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
501
Lödpulver—Löffler
502
Lödpulver, se Lödning.
Lödra, på fartyg ring av tågvirke, fastsatt
på bestämt ställe av/ett segels kant.
Lödrör, Lödsalva, Lödvatten, se L öd n i n g.
Lödöse. 1. Gamla L., fordom stad på
Göta älvs ö. strand, i S:t Peters socken,
Älvsborgs län. Namnet L. (fsv. Ludhus, lat.
Lu-dosia) betyder »Ljudas os», d. v. s. mynningen
för den i Göta älv utmynnande Gårdaån,
fordom kallad Ljuda. L. synes ha uppstått som
stadsliknande handelsplats vid 1100-talets mitt
och var till 1470-talet Sveriges enda stad med
omedelbar förbindelse med Nordsjön. Äldsta
beviset på L:s ekonomiska betydelse är, att
konung Knut Eriksson vid 1100-talets slut
här lät prägla mynt. Sedan 1200-talet
förekom en stark inflyttning av tyska borgare.
Då grundades ett dominikankloster 1243 (vars
kyrka blottlagts vid de senaste grävningarna),
ett hospital för spetälska samt en kunglig
borg, »Lödöse hus», tidtals residens åt
hertig Erik Magnusson, inom vars omfattande
svensk-dansk-norska län L. blev en
medelpunkt. Av borgen, som helt förstördes under
unionstidens gränsfejder, ha endast förborgen
och de yttre befästningarna undersökts. Av
stadens två kyrkor daterar sig S:t Olof från
1100-talet, S :t Peter (på platsen för nuv.
kyrkan) från 1200-talet. L:s äldsta bevarade
stadslag är den s. k. Bjärköarätten, som urspr.
utarbetats för Stockholm men vid 1300-talets
början tillämpades även i L. Borgerskapet
förmedlade Sveriges direkta handel med
England och Flandern. L:s tillbakagång inträffar
under 1400-talet, då det bl. a. brändes av
danskarna 1455. Sjöfarten och handeln
hindrades av älvens uppslamning och av att tull
måste erläggas vid det norska fästet Bohus,
som behärskade infarten. Riksrådet beslöt
därför 1473 att flytta ned staden till
Säve-åns utflöde i Göta älv. Till detta »Nya
Lödöse» flyttade därför en stor del av L:s
invånare; det oaktat blev staden först 1640 lagd
under Ihndsrätt. Alla dess kyrkliga
byggnader hade då förstörts under 1500-talet. — På
grund av sitt läge var L. ofta en politisk
mötesplats; där valdes Kristofer av Bayern
till nordisk unionskonung 1442. —
Arkeologiska utgrävningar i L. företogos 1916—20
på Göteborgs stads bekostnad under ledning
av C. R. af Ugglas, som utgivit den
omfattande monogr. »Lödöse. Historia och
arkeologi» (1930). A. S-k.
2. Nya L., fordom stad i Västergötland,
på ömse sidor om Säveåns utlopp i Göta älv,
erhöll privilegier 17 aug. 1473; dess
anläggning företogs efter förut uppgjord stadsplan,
den första kända i Sverige. Såsom Sveriges
enda Västerhavshamn blev Nya L. hårt utsatt
för danska anfall och brändes flera gånger,
tidigast 1507. På grund av borgarnas
ovillighet att tillräckligt starkt befästa staden
lät Gustav Vasa dem flytta ned tätt intill
Älvsborg, varifrån de dock återvände efter
fästningens förstörande 1563. Under
Kalmarkriget erövrades Nya L. av Kristian IV i jan.
1612, återtogs och brändes 27 febr. s. å. av
Jesper Krus. Trots K. m:ts befallning till
borgarna att slå sig ned i grannstäderna,
uppbyggde de dock ånyo sin stad. Nya L.
fortlevde till 24 febr. 1624, då Gustav II Adolf
upphävde dess rättigheter och tvang borgarna
att inflytta till det nyanlagda Göteborg; flera
byggnader, bl. a. rådstugan, överfördes dit.
— 1915—18 utforskades platsen för Nya L. (i
Gamlestaden, Göteborg) genom grävningar och
muddringar i ån. Vid forskningarna, som
skedde på Göteborgs stads bekostnad och
under ledning av fil. dr Sixten Strömbom,
påträffades ansenliga partier av gatunätet, av
hamnen med dess bryggor, kyrkgrunden samt
lösa föremål i mängd. Samlingarna nu i
Göteborgs hist. museum. Litt.: W. Berg, »En
försvunnen stad» (i »Samlingar till Göteborgs
stads historia», 1, 1882); »Ortnamnen i
Älfs-borgs län» (utg. av Kungl.
ortnamnskommit-tén, d. II, »Ale härad», 1909); G. Sarauw och J.
Alin, »Götaälvsområdets fornminnen» (1923);
S. Grauers, »Nya Lödöse tänkeböcker 1586—
1621» (s. å.); S. Strömbom, »Forskningar på
platsen för det forna Nya L.» (1924). S. S-m.
Lödöse—Lilla Edets järnväg (sign. L. L. E.
J.), spårvidd 1,435 m, 14,5 km lång, öppnad
för allmän trafik 1906, förbinder Lilla Edet
med Alfhems station på Bergslagernas
järnvägar, vilka trafikera banan. F. P.
Lödöse varv, skeppsvarv, mek. verkstad och
gjuteri vid Lödöse i S:t Peters socken,
Älvsborgs län, vid Göta älv och Lödöse—Lilla
Edets järnväg. Ägare a.-b. Lödöse varv, gr.
1899, aktiekap. 702,000 kr., 140 arb.
Tillv.-värde per år 2 mill. kr. Även kvarnrörelse.
Löf, Jeanette Frederique,
skådespelerska (1760—1813), kallade sig gärna
Löven. Uppbar från 1788 hjältinneroller
både i franska tragedier, tidens
salongs-komedi och svenska
skådespel. Bland
hennes berömda
roller voro Siri Brahe,
Drottning Kristina,
Athalie, Iphigénie,
Olympie, Semiramis,
Suzanna i »Figaros
bröllop», baronessan
i »Tadelskolan»,
Amalia i »Världsförakt
och ånger». Samtida
prisa hennes starka
dramatiska
temperament, livlighet, eld och
känsla. Hon uppträdde ännu 1809. I
Stockholms galanta kretsar — framför allt i sitt
förhållande till Sergel och Kellgren — spelade
hon en uppmärksammad roll. Litt.: N.
Per-sonne, »Svenska teatern under Gustavianska
tidehvarfvet» (1913), och G. Nordensvan,
»Svensk teater och svenska skådespelare», I
(1917). — Hennes syster Euphrosyne L.
(1772—1828) var från 1791 några år anställd
vid Dramatiska teatern. G-g N.
Löffler, Ernst, dansk geograf (1835—
1911). Tog magistergraden i geografi 1859,
blev fil. dr 1866 (på avh. »Forsög paa en
geo-gnostisk tydning af landenes overfladefor
hold»), Från 1867 höll L. föreläsningar vid
univ., blev 1883 docent, 1888 prof, samt
avgick 1910. L. utgav bl. a. »Haandbog i
geo-graphien» (1876; 3:e uppl. 1881—85). Han
införde geografien som läro- och examensämne
vid Köpenhamns univ. P. E-t.
Löffler, Friedrich, tysk bakteriolog
(1852—1915), prof, i Greifswald, sedan 1913
ledare av institutet för infektionssjukdomar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
