Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Löwenhielm, Carl Gustaf (1701—68) - Löwenhielm, Carl Gustaf (1790—1858) - Löwenhielm, Gustaf Carl Fredrik - Löwenhjelm, Harriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
533
Löwenhielm, C. G.—Löwenhjelm, H.
534
"trohet samt därtill ekonomiskt egennyttig
till en grad, som väckte även den toleranta
samtidens uppmärksamhet, blev han snart en
av rådets främsta män men nådde å andra
sidan aldrig en verkligt obestridd auktoritet.
Efter att redan vid den Äkerhielmska krisen
1747 ha avlägsnat sig ifrån den extrema
hattpolitiken medverkade han tveksamt till den
■olyckliga krigsförklaringen mot Preussen
1757. Som stor järnbruksägare var han böjd
för att tvivla också på hattarnas för
exportindustrierna delvis menliga ekonomiska
politik; särskilt var han den främste
målsmannen för rörelsen mot »yppigheten» och den
•egentlige upphovsmannen till den stora
över-flödsförordningen av 1756. Genom allt detta
undgick han att dragas med i hattarnas fall
1760—65 och kom att räknas till mössorna.
Han blev 1762 greve och ordf, i
lagkommissionen samt efter partiskiftet 1765
kanslipresident och ledde omsvängningen från franskt
till engelskt förbund (1766). L. dog, innan
valutakrisen hunnit vålla mössornas fall (1768).
Led. av Vet.-akad. 1746. T. S-g.
Löwenhielm, Carl Gustaf, greve,
militär, diplomat (1790—1858), sonsons son till
riksrådet C. G. L. (d. 1768, se ovan). L.
ingick i armén 1809, blev 1811 kavaljer hos
prins Oskar och 1812
attaché i Petersburg,
där greve C. A. L. (se
denne) då blivit
minister. L. deltog i
slaget vid Borodino och
1813 i slaget vid
Leipzig samt följde de
allierade till Paris 1814.
Hemkallad s. å., blev
L. 1821 överste i
armén och
Generalstaben samt var från
1818 kammarherre hos
kronprins Oskar. L.
var 1824—27 ministerresident i
Konstantin-opel samt 1827—42 envoyé i Wien (från 1828
ackrediterad även i München). Han hade 1835
blivit generalmajor; hemkommen bosatte han
sig på sitt Värmlandsgods, Lång, och var 1843
—47 landshövding i Göteborg, som sådan dock
mindre omtyckt. 1847 blev L.
generalbefälhavare i 3:e militärdistriktet. Han synes
skickligt ha löst sin svåra uppgift som chef
för de svensk-norska trupperna på Fyn 1848
under Danmarks slesvigska krig. 1856 tog
L. avsked ur krigstjänst. Under Krimkriget
anlitade Oskar I upprepade gånger L:s råd i
utrikespolitiska frågor. L. var
genomhederlig, intelligent, fint bildad och arbetsam.
Tidigt en van kosmopolitisk världsman, förblev
han dock samtidigt en smula brumbjörn och
blev på grund av sin oböjliga konservatism
starkt angripen i den liberala pressen. Han
var en god stilist och skicklig såväl diplomat
som militär. Stort historiskt och kulturellt
värde ha L:s livfulla, på franska nedskrivna,
i sv. övers, (av hans dotter Nathalie
Rosensvärd) utg. »Minnen» (3 bd, 1927—29; gå till
1854). Senare anteckningar av L. äro
utnyttjade och delvis tr. av C. Hallendorff i »Oscar
I, Napoleon och Nikolaus» (1918). B. H-d.
Löwenhielm, Gustaf Carl Fredrik,
greve, krigare, diplomat (1771—1856); jfr
släktöversikten. L. trädde tidigt, i
krigstjänst, deltog bl. a. i 1788—90 års krig samt
gjorde en snabb och
lysande militär
karriär. Vid
krigsutbrottet 1808 utnämndes
han till stabschef vid
finska armén, en post,
som han med stor
skicklighet beklädde,
tills han i träffningen
vid Pyhäjoki svårt
sårad föll i rysk
fångenskap. Efter
tron-följarvalet 1810 blev
han en av Karl
Johans mest förtrogna
militära medhjälpare, var bl. a. närvarande
vid mötet i Trachenberg 1813 och
tjänstgjorde som generaladjutant under samtliga
fälttågen 1813—14. Jämsides med sin militära
tjänst hade L. tidigt fått viktiga
diplomatiska uppdrag och utnämndes 1816 till
minister i Wien samt 1818 till minister i Paris,
där han kom att stanna, ända tills han några
månader före sin död rappellerades. Som
innehavare av denna viktiga ministerpost
under växlande politiska regimer visade L.
en utmärkt diplomatisk talang och förstod
även som åldring att utveckla hela charmen
hos en gustaviansk ädling. Länge var han
diplomatiska kårens doyen och intog en
central plats i Paris’ kulturella och mondäna
värld. 1826 utnämndes han till general. L.,
som var strängt konservativ och mycket
rojalistisk, hörde till riddarhusets mest
uppmärksammade och originella talare. Hans intresse
för inre politiska frågor framträder bl. a. i
den av samtiden livligt diskuterade
broschyren »Om styrelsers organisation» (1830; 4:e
uppl. 1834). L. var även chef för de kungl.
teatrarna 1812—18, där hans initiativrikedpm
och arbetsförmåga kommo helt till sin rätt.
Led. av Vet.-akad. 1830. En stor del av L:s
efterlämnade papper finns i Riksarkivet; två
av hans uppsatser äro tryckta i Hist. Tidskr.
1905. Om L. jfr även E. Naumann i
Person-hist. Tidskr. 1923. B. E-r.
Löwenhjelm, Harriet, lyriker, tecknare
(1887—1918); jfr Löwenhielm. släktart.
Efter hennes död i lungsot utgåvos 1919
»Dikter med dem tillhörande teckningar» och 1927
ett större urval
»Dikter» (med inl. av C.
Mörner) med
teckningar. Dikternas
originalitet har stundom
överdrivits; några ge
emellertid okonstlade
och gripande uttryck
för trötthet,
ensamhetskänsla eller en
ung själs kamp med
dödstanken; en
blandning av aristokratisk
behärskning och
harmlöst flickaktigt raljeri
utmärker dem även. Harriet L:s teckningar
och akvareller utställdes i Stockholm 1929;
många av dem vittna om humor och fantasi.
Jfr O. Holmberg, »Madonnan och
järnjungfrun» (1927). J. L-t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
