Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
541
Lövträd—Lövö
542
bl. a. genom mörkbruna ben. Den vistas mest
i granskog; förekommer i n. Sverige ned till
n. Uppland ocb Vänern. Boet lägges vanl.
lågt ned i en tät buske. Sången är mindre
behaglig än lövsångarens.
Grönsångaren el. skogssångaren, Ph. sibilatrix,
liknar lövsångaren men är mer gulaktig;
förekommer i lundar i s. och mellersta Sverige
och vistas vanl. i trädkronorna. T. P.
Lövträd, träd, vilkas blad (löv) ha mer el.
mindre utbredd, vanl. ej styv och stickande
skiva. I kallare länder leva dessa blad endast
en vegetationsperiod, och träden stå under
vintern nakna el. bära då (t. ex. vinterek och
unga bokar) kvarsittande döda löv. I
varmare länder utan skarpt utpräglad torrtid äro
de flesta träden städse grönskande, i det att
nya blad utvecklas oupphörligt eller, om
löv-sprickningen är periodisk, de gamla sitta kvar,
tills nya spruckit ut. Hos en del träd bli
bladen fleråriga. I Skandinavien finns blott ett
1. med vintergröna blad, Ilex aquifolium
(kristtorn). — L:s blad och späda kvistar äro
ganska rika på näringsämnen och nyttjas i
vissa trakter som foder åt kreaturen, särskilt
åt får och hästar (1 ö v f o d e r). Kvistarna
avhuggas på hög- el. eftersommaren och
torkas. Mest nyttjas asp- och björklöv. G. M-e.
Lövverk, blad- el. växtornament, mer el.
mindre stiliserat, som förekommer som
pryd-nadselement i olika konststilar (se O r n
a-m e n t i k). Så kallas ibland även ett som
bladornament (ofta akantus) utbildat
hjälmtäcke (se Hjälm 2, sp. 1094).
Lövvivlar, zool., se V i v 1 a r.
Lövånger, socken i Västerbottens län,
Ny-sätra tingslag, på kusten, s. om Skellefteå;
552,76 kvkm, 4,642 inv. (1930). Huvudbygden
med stora byar ligger i en sjörik sänka
innanför ett höglänt kustbräm, där Bjuröklubb
(se d. o.) bildar länets östligaste udde. 4,965
har åker, 30,930 har skogsmark.
Mejeriväsendet är högt utvecklat. Pastorat i Luleå stift,
Västerbottens n. kontrakt. Medeltida
grå-stenskyrka.
Löväng, ett specifikt nordiskt
växtfysiono-miskt begrepp av något omstridd omfattning.
Den typiska 1. är en gles, parkliknande
lövskog med »ädla lövträd» (ek, ask, lönn, lind,
alm) ingående i trädbeståndet. Småträd som
rönn, oxel, hägg, apel, sälg samt en mängd
buskar (hassel, hagtorn, olvon, try, måbär
m. m.) utfylla och avrunda trädgrupperna,
mellan vilka breder sig en ängsvegetation
med rik och skiftande örtflora. L. är vackrast
utbildad vid kusten på kalkrik mark
(Gotland; jfr plansch vid art. Gotland, bild 10;
Öland, Roslagen, Åland) och har floristiskt
Lövsångare, Phylloscopus trochilus.
en viss torrvarm prägel, fast den fysionomiskt
är en nordlig kusttyp, som vars närmaste
motsvarighet nämnts Kamtsjatkas
»parklandskap». Bland utmärkande örter ingå särskilt
på Gotland och Öland en rad orkidéer och i
Roslagen t. ex. den blågula »svenska soldaten»
(M elampyrum nemorosum), vårärten
(Lathy-rus vernus) och den ståtliga flockblomstriga
spenörten (Laserpitium latifolium), alla tre
lika utmärkande för ekskogens utposter mot
den heta ryska stäppen som för Roslagens 1.
Till den typiska 1. ansluta sig artfattigare
typer med samma parkliknande fysionomi,
t. ex. i yttre skärgården och uppåt Norrland,
utan hassel och ofta utan något »ädelt
lövträd». Även dessa typer nämnas ofta, dock
ej genomgående, 1. — L. är i stort sett en
kulturprodukt, framkallad genom slåtterbruk,
om den ock uppträder som ett fullt naturligt
utvecklingsstadium på tillandningar i
skärgården. Den naturliga utvecklingen går mot
tätare vegetationstyper, t. ex. lundar el.
lunddälder (slutna vårörtlövskogar). —
Med handslåttern försvinner vår fagra
löväng, av ålder »en kär vallfartsort för
ungdomen, en omtyckt plats för dans och lekar»
(Sernander). Vad ej lönar odlas betas hårt och
utvecklas snabbt till triviala, blomsterfattiga
beteshagar. — Litt.: E. Almquist, »Upplands
vegetation och flora» (1929). L.-G. R-ll.
Lövö, nordligaste byn på huvudön i Vårdö
socken, Åland. Där höllos maj 1718—sept.
1719 fredsunderhandlingar mellan Sverige och
Ryssland. Om dem se K. J. Hartman,
»Åländska kongressen och dess förhistoria» (bd 1—
5: 1, 1921—30).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
