Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
577
Madagaskar
578
Malgass.
indo-melanesiskt ursprung. Säkerligen har
detta folkelement kommit till M. i mycket
avlägsen tid. Senare har folket uppblandats
genom invandring av judar, araber, indier och
negrer, de senare
mestadels införda som
slavar. En viktig del av
öns befolkning utgöra
hova (se d. o.) eller
antimerina, malajer,
trol. javaner, som
anses vid 1300-talets
mitt ha kommit till
M. De ha av öns inv.
nått längst i fråga om
kultur och
samhällsskick. Inbyggarna äro
uppdelade i 18
stammar, av vilka må
nämnas sakalava i v.,
bara i s.,
betsimisara-ka i ö. och hova (an-
timerina) i centrala M. Utom malgasser
finnas talrika indier, mest på västkusten, en del
kineser, huvudsaki. på östkusten, samt
européer (över 20,000), av vilka fransmännen äro
de talrikaste (18,000, dock häri inräknade
6,000 s. k. kreoler, mest halvblod från
Maska-renerna).
Folkmängden i fr. kolonien M. med
underlydande öar (häri inräknade Komorerna)
utgjorde 1926 3,621,342 inv., därav 18.040
fransmän och 11,359 andra främlingar, över
hela ön talas samma språk, ehuru
uppdelat i flera väl skilda dialekter.
Malgas-siskan tillhör den malajo-polynesiska
språkfamiljen. Malgasserna ha icke åstadkommit
någon egen högre andlig el. materiell kultur
utan starkt påverkats av främmande
kolonisatörer, främst européerna. Deras religion
består framför allt i dyrkan av fädernas
andar och tro på spådom och häxeri. Stor
betydelse har fady, motsvarande
polynesier-nas tabu. Hova och några andra stammar
äro numera åtm. till namnet kristna.
Mal-gassernas huvudsakliga näringsgrenar äro
jordbruk och boskapsskötsel. Mest odlas ris,
därjämte maniok och majs. Det främsta
husdjuret är sebun, vars antal skattas till omkr.
8,000,000. Vid kusterna bedrives rätt mycket
fiske. På västkusten finnes samma båttyp
med utliggare, som är utmärkande för
Ocea-nien. Efter franska erövringen har
plantage-odlingen gått framåt. Bl. a. odlas kaffe,
vanilj, olika frukter, maniok. Bergsbruket är
ännu föga utvecklat. De viktigaste
exportvarorna äro kött, hudar, ris, vanilj, raffiabast,
kaffe, maniok och grafit, de främsta
importvarorna textilvaror, metallvaror,
spritdrycker, socker, stenkol och petroleum. Före den
franska tiden funnos endast gångstigar, men
fransmännen ha börjat anlägga vägar.
Järnväg finnes mellan Tamatave och Tananarive;
några sidolinjer äro under byggnad.
Styrelsen utövas av en generalguvernör,
som står direkt under franske
kolonialministern och vid sin sida bl. a. har ett
administrativt råd. Landet indelas i 22 provinser,
delade i 76 distrikt. Infödingarna ha en viss
självstyrelse, och vissa platser i förvaltningen
innehas av infödda ämbetsmän.
öns huvudstad är Tananarive
(Antanana-rivo, se d. o.). Viktigare hamnstäder äro
Tamatave (15.022 inv. 1926) på östkusten,
Majunga (16,570 inv.) i n. v., Diego Suarez (8,604
inv.) i n. och Tulear (7,780 inv.) i s. v. Mera
betydande inlandsstäder äro Antsirabe (19,130
inv.) och Fianarantsoa (11,156 inv.). K. A.
Historia. M. var tidigt känt av araberna,
upptäcktes 1500 av portugisen Diogo Diaz
och besöktes sedan flera gånger av
portugiser, i slutet av 1500-talet även av holländare.
Från 1640-talet gjorde fransmännen flera
kolonisationsförsök men utan varaktiga
resultat. Farvattnen kring M. voro omkr. 1700
tillhåll för sjörövare; några av dessa sökte
och erhöllo 1718 Karl XII:s protektion (se
C. K. S. Sprinchorn i Karolinska Förbundets
Årsbok 1921), men underhandlingarna
avstannade på 1720-talet, och de i detta
sammanhang uppkomna planerna på en svensk
kolonisation på M. övergåvos snart, ön hade
varit uppdelad mellan flera stammar, av
vilka den krigiska sakalavastammen på
1600-talet och hova (se d. o.) från slutet av
1700-talet voro mest framträdande. K a d a m a I
grundade 1810 ff. ett stort hovarike, trädde
i vänskaplig förbindelse med England och
tillät missionärer att inkomma. Han
dödades 1828 av sin despotiska gemål R a n a v
a-lona I, som därefter sökte utrota
kristendomen. Efter hennes död 1861 fingo
utlänningarna åter tillträde; Ranavalona
I I (reg. 1868—83) övergick till
kristendomen och gynnade engelsmännen. Franska
anspråk på vissa delar av västkusten ledde
till spänning med hovariket, och en fransk
eskader bombarderade 1883 Majunga och
Tamatave. Genom en traktat 1885 erhöll
Frankrike området kring viken Diego Suarez samt
rätt att representera M. utåt och hålla en
resident i huvudstaden. Efter upprepade
slitningar besatte en fransk här under general
Duchesne 1895 Antananarivo, och M. blev en
fransk skyddsstat. Ett främlingsfientligt
uppror utbröt 1896, general Galliéni (se d. o.)
utsändes till M., drottning Ranavalona III
(reg. sedan 1883) avsattes 1897, och Galliéni
hade redan 1899 underkuvat större delen av
ön. Han ledde med kraft och rättrådighet
M:s styrelse till 1905. Ilans efterträdare, V.
Augagneur, 1905—10, undertryckte de
religiösa kongregationerna och hämmade
missionsverksamheten på ön. Fransmännen ha
sedermera bl. a. vinnlagt sig om kommunikationer
och undervisning; under den nuv.
generalguvernören, M. Olivier (sedan 1924), har införts
en något decentraliserad förvaltning.
Litt.: Huvudverket om M. är »Histoire
physique, naturelle et politique de
Mada-gascar» (1875 ff.; hittills ett femtiotal bd),
utg. av A. Grandidier m. fl., som även
utgivit »Collection des ouvrages anciens
con-cernant Madagascar» (9 bd, 1903—20). Jfr
även G. Grandidier, »Bibliographie de
Madagascar» (2 bd, 1905—06); W. Kaudern, »På
M.» (1913); A. Dandouau, »Géographie de
Madagascar» (1922); A. Lacroix, »La
minéra-logie de Madagascar» (3 bd, 1922—23); J.
Sibree, »Fifty years in Madagascar» (1924;
huvudsaki. om missionen); G. Julien,
»Madagascar et ses dépendances» (1926). A. A-t.
XIII. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
