Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
595
Maeterlinck—Mafia
596
Maeterlinck [flamskt uttal mä’tarlink,
franskt uttal matärlä’k], M a u r i c e, belgisk
författare, Nobelpristagare (f. 1862 29/8). M.
slog sig först ned som advokat i sin
fädernestad, Gent, men begav sig i slutet av
1880-talet till Paris, där
han vann
inflytelserika vänner i den
litterära världen. Han
har sedan dess varit
bosatt i Frankrike,
dels vid Rivieran, dels
i Médan utanför Paris.
1911 fick han
Nobelpriset i litteratur. —
M. debuterade med
en liten symbolistisk
diktsamling, »Serres
chaudes» (1889), men
övergick sedan till
dramat, där han blev omhändertagen av
Lugné-Poe. Sagospelet »La princesse Maleine»
(1889) gav O. Mirbeau anledning att utropa
honom som en ny Shakespeare, och därmed
var hans lycka gjord. Närmast följde
»L’in-truse» (1890; uppf. i Sthlm 1899; »Den objudne
gästen», uppf. 1909), »Les aveugles» (1890; »De
blinda», i Ord och Bild 1901) och »Intérieur»
(1894), intima bilder ur vardagslivet med
hemlighetsfullt lurande skräckstämning
bakom den skenbara idyllen. »Pelléas et
Méli-sande» (1892; uppf. i sv. övers. 1906; opera
av C. Debussy 1902, uppf. i Sthlm 1926) och
»Aglavaine et Sélysette» (1896; sv. övers.
1911) äro spröda kärleksdramer, förlagda till
en bretonsk sagovärld, som fått sin trolska
skymningston av de engelska prerafaeliterna.
Vad M. skrivit för scenen efter sekelskiftet är.
frånsett mirakelspelet »Sæur Béatrice» (1901;
»Syster Beatrice», 1918) och det välbyggda
renässansdramat »Monna Vanna» (1902; sv.
övers. 1903), som ger en originell variation
på det bibliska Juditmotivet, mindre
betydande ting, delvis ytlig paradteater; nämnas
må det allegoriska sorgespelet »L’oiseau bleu»
(1909; »Fågel blå», 1910), »Marie-Madeleine»
(s. å.; »Maria Magdalena», 1914, uppf. 1918)
och »Le bourgmestre de Stilemonde» (1918;
»Borgmästaren i Stilemonde», uppf. 1920),
med motiv från världskriget.
, En vidsträcktare popularitet har M. vunnit
med sina studier och meditationer i essäform
över livets och dödens problem. I sina
tidigare betraktelseböcker, »Le trésor des
hum-bles» (1896; »De ringes rikedomar», 1909) och
»La sagesse et la destinée» (1898; »Visheten
och ödet», 1909), ger han uttryck åt en
mystiskt färgad panteism och en resignerad
ödestro, inspirerad av den moderna psykologiens
rön på det undermedvetna själslivets fält.
Han blir tystnadens profet i talträngda
tekonseljer världen runt. Olika sidor av
instinktlivets mysterier i djur- och växtvärlden har
han studerat i »La vie des abeilles» (1901;
»Biets lif», 1902), »L’intelligence des fleurs»
(1907; »Blommornas intelligens», 1908), »Vie
des termites» (1927; sv. övers, s. å.) och »Vie
des fourmis» (1930). I »Le temple enseveli»
(1902; »Det begravna templet», 1911) och »Le
double jardin» (1904; »Den underbara
trädgården», s. å.) söker M. forcera den fysiska
dödens portar och med teosofisk och spiritis-
tisk hjälp avslöja framtidens hemligheter. I
senare skrifter, »La mort» (1913; »Döden»,
s. å.), »L’h6te inconnu» (1917; »Den okände
gästen», 1918) och »Les sentiers de la
mon-tagne» (1919; »Stigarna i berget», 1920) ger
han sig helt ockultismen i våld. I »Le grand
secret» (1921; »Den stora hemligheten», 1922)
har han behandlat de ockulta fenomenens
historia från äldsta tider till nu. Senare försök
att ställa bl. a. Einsteins rymdteorier i denna
mondäna vidskepelses tjänst ha mötts med
relativ likgiltighet. — M., som självständig
tänkare högeligen överskattad under det
kritiska årtiondet före världskriget, har haft
verklig betydelse blott genom sin själfulla
ungdomsdramatik. — Jfr monogr. av A. van
Bever (1904), G. Harry (1909; sv. övers. 1911),
S. Söderman (1911), M. Clark (1915) och H.
Meyer-Benfey (1923). Kj. S-g.
Mafeking [mä’fikirj], stad i Cape of Good
Hope, Sydafrika, vid Molopo, nära gränsen
mot Transvaal; 3,222 inv. (1921), därav 1,669
européer. M. ligger 1,278 m ö. h., är säte för
styrelsen över Bechuanaland protectorate och
handelscentrum för detta land och v.
Transvaal. M. ligger vid Kap—Kairojärnvägen och
dess bilinje till Johannesburg och har stora
järn vägsverkstäder.
Under boerkriget (se d. o.) försvarades M.,
då en viktig förrådsplats, med en garnison
av omkr. 900 vita (polistrupper och frivilliga)
och omkr. 350 färgade 16 okt. 1899—17 maj
1900 av dåv. överste R. Baden-Powell (se
d. o.) mot boernas belägringstrupper, urspr.
omkr. 6,000 man, under general P. A. Cronje
(se d. o.), senare, när Cronje avtågat söderut
med 1,500 man, under general Snyman.
Boerna hade moderna 7,5 cm fältpjäser och en
15,5 cm positionskanon (»Long Tom»),
Baden-Powell endast några små mynningskanoner,
en gammal slätborrad skeppskanon och några
kulsprutor. För spanings- och
ordonnans-tjänst organiserade han ett slags »kadettkår»
(ynglingar i åldern 9—15 år), vilken blev
upphovet till scoutrörelsen (se d. o.). Staden
undsattes av en undsättningskår från s. under
överste B. Mahon och en kolonn norrifrån
under överste H. Plumer (se dessa ord). Dess
tappre försvarare, Baden-Powell, hyllades i
England som nationalhjälte. H. J-dt.*
Maffe’i, Francesco Scipione di,
markis, italiensk fornforskare och
skådespels-författare (1675—1755). Skrev bl. a. den av
samtiden högt beundrade tragedien »Mérope»
(1713), som gav Voltaire motivet till hans
likanämnda drama, och ett antal arbeten i
arkeologi och lokalhistoria, särskilt berörande
Verona, där han var bosatt. M. ägnade sig
åt en livlig samlarverksamhet, som satte
frukt i det av honom grundade arkeologiska
museet i Verona (Museo lapidario), över
vilket han 1749 publicerade en utförlig
beskrivning. O. W-n.
Ma’fia (riktigare än M a’f f i a), namn på
en egendomlig social företeelse på Sicilien, i
viss mån jämförlig med camorran (se
Ca-morra) på s. Italiens fastland men som
långt mindre än denna kan betraktas som
endast ett vanligt rövarförbund. M. härledes
ur ett slags gendarmeri, »compagnie d’armi»,
som omkr. 1800 organiserades till
rövarväsen-dets bekämpande men snart självt började göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
