Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magersfontein - Mageröy - Mageskifte - Maggini, Giovanni Paolo - Maggiore - Maggrop - Magha - Magi - Magiker - Maginflammation - Magisk - Magister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mageröy—Magister
605
»Skandinaverna vid M.» (i Vårt Försvar
1904). H. J-dt.*
Mageröy, norsk ö vid Ishavet, Finmark
fylke; 287,50 kvkm, 2,975 inv. (1920). På den
branta fjordkusten mot Ishavet märkas den
låga Knivskjellodden (se d. o.) med Norges
nordligaste punkt samt Nordkap, som från
307 m höjd brant stupar i havet och med
orätt ofta nämnts som Norges nordligaste
udde. Nordkap besökes ofta av turistångare;
imponerande utsikt över Ishavet;
midnattssol. Längs kusten flera fisklägen.
Mageskifte (av da. mage, make, lika, och
skifte, skifte, byte), da., byte av
jordegendomar. — Se även Holstein, sp. 1225.
Maggini [mad^i’ni], Giovanni Paolo
(1580—omkr. 1640), den s. k. Bresciaskolans
främste violinbyggare. M:s instrument
utmärka sig i allm. för mild, varm ton. E. F-t.*
Maggiore [mad^å’re], it., mus., eg. »större»,
se Dur.
Maggrop, anat., se B u k 1.
Mägha, indisk skald, se I n d i e n s språk
och litteratur, sp. 534.
Magi, den primitiva naturmänniskans
teknik att söka behärska den omgivande naturen
och människovärlden med deras
hemlighetsfulla krafter. Enl. primitiv uppfattning är
hela tillvaron fylld av farliga makter och
nyckfulla andeväsen, som ge upphov åt
sjukdomar, olycksfall, naturkatastrofer o. dyl.
samt åt de regelbundet återkommande
naturföreteelserna, ss. regn och solsken,
vegetation och fruktbarhet. Det gäller för
människan att ej blott skydda sig själv för
makternas och andarnas fruktansvärda kraft
utan även att betvinga och underkasta sig
den, så att den blir till nytta och välsignelse
i st. f. till skada och död. Detta sker genom
m. Medan den moderna vetenskapen vill lära
känna de verkliga, reala orsakerna till det
som sker, godtager den primitiva
naturmänniskan rena tillfälligheter som orsaker. Hon
ger t. ex. akt på att, när det regnar, vissa
fåglar låta höra sina läten, eller att det blir
ljust och varmt, när solen lyser. Hon tror
då, att om man endast kan härma dessa
fåglars läten, det måste bli regn, eller att solen
måste komma fram, om man upptänder eldar,
som lysa och värma. De primitiva folkens
ofta mycket invecklade magiska system
utmärkas av skicklig logik och stor
konst-förfarenhet. En icke oviktig roll vid m:s
utformning spela affekter och reflexrörelser:
när man ser någon kasta ett spjut, slungar
man lätt själv ofrivilligt armen framåt; den
primitive inlägger i denna rörelse en magisk
betydelse och anser, att den hjälper krigaren
el. jägaren till framgång. I denna
föreställning ha krigsdanserna och jaktpantomimerna
hos primitiva folk sin rot.
Idéassociationerna spela en betydande roll.
Man har i själva verket två huvudslag
av m., som motsvara de båda formerna
för idéassociationer, nämligen på grund av
likhet och beröring (närhet i tid och rum).
Det första slaget kallas vanl. h o m e o p
a-t i s k el. sympatetisk m. och innebär, att
lika framkallar lika, eller att det, som sker
med avbilden, också sker med urbilden. Gör
man en bild av sin fiende och genomborrar
denna med en nål, så dör fienden. Till
606
denna grupp höra de förut omnämnda slagen
av regnmagi och solmagi samt alla de olika
slag av fruktbarhets- och vegetationsmagi,
som spela så stor roll långt fram på sena
kulturstadier. Man gör t. ex. på våren en
bild av gröna kvistar och blommor, begjuter
bilden med vatten eller kastar den i en
damm; denna bild är en personifikation av
vegetationen, och liksom den får rikligt med
vatten, måste även vegetationen under den
kommande sommaren få det. Det andra
slaget av m., som grundar sig på
berörings-associationer, kallas vanl. kontagiös m.
och innebär, att det, som sker med delen,
även sker med det hela. Kan man få tag på
en persons avklippta naglar el. hår, har man
den personen helt i sin makt; därav det
ännu ofta förekommande bruket att
omsorgsfullt uppbränna avklippta naglar och hår.
Hit hör all namnmagi: namnet är en del av
människan själv, och känner man därför
människans namn, har man henne i sitt våld.
Hos många primitiva folk vågar man icke
för oinvigda nämna gudarnas riktiga namn;
hos de gamla israeliterna fick man över
huvud ej uttala det heliga gudsnamnet.
På de lägsta stadierna av religiös
utveckling äro m. och religion på mångahanda sätt
flätade in i varandra, och många forskare
hävda, att religionen har sitt ursprung i m.
Detta är dock felaktigt. I religionen står
människan med vördnad och bävan inför den
gudomliga makten och vänder sig till denna
med undergiven bön; i m. är hon maktens
herre och betvingar den med sina
besvärjelser och trolldomsmedel. På högre religiösa
stadier betraktas också m. som synd, och
trollkarlarna och häxorna förföljas obönhörligt
av religionens officiella utövare, prästerna.
Även på det primitiva stadiet skiljer man
mellan tillåten och otillåten m. (vit och svart
m.); den förra utövas av stammens officielle
medicinman el. magiker till hela stammens
fromma, den senare utövas i hemlighet av
enskilda för att skada andra. — Många
magiska handlingar och ceremonier övergå ej
sällan i den officiella religiösa kulten, som
understundom även kan få magisk karaktär.
Detta sker, så snart man anser, att några
ceremonier verka med naturnödvändighet på
grund av sina inneboende krafter.
Litt.: M. P:n Nilsson, »Primitiv religion»
(1923); E. Lehmann, »Religionens värld» (2:a
uppl. 1926); J. G. Frazer, »Den gyllene
grenen» (2 bd, 1925); R. Karsten, »Inledning till
religionsvetenskapen» (1928). E. B-m.
Mägiker, utövare av magi (se d. o.).
Maginflammation, se B u k h i n n e
inflammation.
Magisk, tillhörande magi; övernaturlig;
trolsk, förtrollande.
Magkster, lat., föreståndare, chef;
»mästare». M. ingick i en mängd romerska
titlar: m. e’quitum, rytteriets chef; m. militum,
fältmarskalk; m. möriim, censor, o. s. v. —
A’rtium liberälium magi’ster var vid univ.
tidigt titel för den, som förvärvat godkända
insikter i de »sju fria konsterna» (jfr Fria
konster), och överflyttades sedermera på
dem, som inom fil. fakulteten tagit högsta
examen och offentligen försvarat en avh.;
småningom övergick man till att säga
filoso
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
