Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
611
Magna charta island—Magnell
612
»Antonii frestelse.» Målning av Alessandro Magnasco
i Gemäldegalerie i Dresden.
delade i 63 sådana. — Till sin karaktär är M.
eg. ett feodalt privilegiebrev, en av de många
konungaförsäkringar, genom vilka
aristokratien under medeltiden till sin fördel
utnyttjade den germanska uppfattningen om
konungamaktens begränsning. Några allmänna
frihetsprinciper proklameras ej i M., de flesta
bestämmelserna äro rent praktiska och avse
skydd mot länsherreövergrepp av konungen
(missbruk av förmynderskap och giftorätt
m. m.). Till de mera berömda artiklarna höra
12 och 14: intet scutagium el. auxilium (två
särskilda feodala avgifter) finge utkrävas
utan samtycke av commune consilium regni,
som uteslutande skulle bestå av kronvasaller,
samt 39: ingen liber homo (»fri man», d. v. s.
läntagare) finge fängslas, berövas egendom
el. straffas utan laga dom av sina likar och
enl. landets lag. — M. stadfästes ofta av
efterföljande konungar, av Edvard III ända
till 15 gånger; den var däremot under
1500-talet alldeles bortglömd. Men under
för-fattningsstriden mellan ’Stuartarna och
parlamentet på 1600-talet blev M. framdragen
och kommenterad av sir Edward Coke (se
d. o.), som emellertid med den tidens brist på
historiskt sinne missförstod bestämmelserna
och uppfattade dem som gällande hela
folket. Cokes bild av M. blev bestämmande för
1800-talets liberala historiker, för vilka
kartan är »den engelska frihetens hörnsten»
(Hallam) och »Englands historia föga mer än
en kommentar till Magna charta» (Stubbs).
Från denna sentimentala överskattning är M.
nu av den moderna forskningen befriad. —
Huvudarbetet om M. är W. S. Mc Kechnie,
»Magna carta» (1905; 2:a uppl. 1914; med
bibliogr.; anmäld av S. Clason i Nord. Tidskr.
1915, »Englands Magna charta: ett
sjuhundraårsminne»). Jfr även Ch. Petit-Dutaillis,
»Stu
dies and notes supplementary to Stubb’s
Con-stitutional history» (1908); L. Riess, »Die
Le-gende von der Magna charta» (i Preussische
Jahrbücher 1910); G. B. Adams, »The origin
of the english constitution» (1912); en
värdefull samling, »Magna carta commemoration
essays» (1917; med uppsatser av bl. a. P.
Vino-gradoff och F. M. Powicke) samt F. M.
Po-wicke, »Stephen Langton» (1928). Ä. S-n.
Magna charta island [mä’gno kä’tø äl’lønd],
ö i Thames, eng. grevsk. Berkshire, nära
Staines. Här underhandlade kung Johan och
baronernas ombud 1215 om Magna charta.
Ma’gna Gräe’cia, Storgrekland (se d. o.).
Magnälium, se Aluminiumlegering
a r, sp. 680.
Magna Mäter, lat., se K y b e 1 e.
Magnan [manjä’], Bernard Pierre,
fransk militär (1791—1865). Deltog som
kapten i slaget vid Waterloo 1815, blev 1832
brigadgeneral i belgisk tjänst och
återinträdde 1839 i fransk krigstjänst. Han blev
1849 led. av lagstiftande församlingen och 14
juli 1851 överbefälhavare över trupperna i
Paris. Som sådan var han en av Louis
Na-poléons verksammaste medhjälpare vid
statskuppen 2 dec. s. å. Han utnämndes 1852 till
senator och marskalk av Frankrike. E. W.*
Magnasco [manja’skå], Alessandro,
italiensk målare (1677—1749), en av sitt lands
allra största koloristiska begåvningar vid
övergången från senbarock till rokoko. M. var
mestadels bosatt i Milano, där han under
påverkan av den samtida spanskinfluerade och
den äldre milanesiska konsten utbildade en
säregen teknik, stil och färgskala. Såväl
M:s landskapsbilder med småfiguriga munk-,
herde-, soldat- och inkvisitionsscener bland
blågröna träd under klarblå himlar med vita
moln som hans mörkbruna interiörer med
skimrande ljuspunkter vittna om målarens
extatisk-romantiska läggning. På 1720-talet
for M. till Florens och 1735 till Genua, där
han sedan stannade. I Genua kunde M. dock
icke behålla det anseende han förvärvat i
Milano. — Litt.: E. Bernard,
»Tintoret-Greco-Magnasco» (1921); B. Geiger, »A. M.» (1923);
I. Haumann, »Das oberitalienische
Land-schaftsbild des settecento» (1927). E.L-k.
Magnat (nlat. magnätes, stormän), storman;
förr särskilt = led. av överhuset i Ungern
eller led. av högadeln el. riksrådet i Polen.
Magne, »den kraftfulle», son till Tor och
jättekvinnan Jarnsaxa. Tor hade, berättar
Snorres Edda, i kampen mot Rungner fått
den döde jättens ben över nacken, och ingen
kunde hjälpa honom, förrän M. kom dit, blott
tre dagar gammal. M. och hans broder Mode
överleva ragnarök och ärva hammaren
Mjoll-ner. E. W-ém
Magne’11, Carl Jakob, väg- och
vattenbyggnadsingenjör, högskollärare (1857—1928).
Utexaminerades från Tekniska högskolan
1879, var lektor vid Tekniska
elementarskolan i Borås och i Norrköping 1885—98,
trafikchef, ban- och maskiningenjör vid Uddevalla—
Vänersborg—Herrljunga järnväg 1898—1903,
prof, i väg- och brobyggnadskonst vid
Tekniska högskolan 1903—22 och rektor där 1909
—22. M., som sedan 1885 verkade även som
mycket anlitad konsulterande ingenjör inom
sitt fack, var led. av Vattenfallsstyrelsen från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
