Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Magnetisk—Magnetisk pol
617
en och samma magnetpol från ena ändan av
kroppen längs densamma till den andra ändan
upprepade gånger och ständigt åt samma håll,
eller så, att man samtidigt för motsatta
magnetpoler symmetriskt längs kroppen med
början (el. slutet) på mitten. Även andra
variationer finnas föreslagna. Det mest effektiva
sättet är dock att bringa kroppen in i en
solenoid (trådspole) och låta denna
genomlöpas av en kraftig elektrisk ström. Omvänt
kan ett föremål på analogt sätt
avmagne-t i s e r a s genom att spolen genomlöpes av
en växelström, vars intensitet kontinuerligt
minskas ned till noll. Det är viktigt att välja
ett lämpligt material för den blivande
permanenta magneten. Jfr M a g n e t i s m. J. T.
Magnetisk, som hör till el. innebär
magne-tism (se d. o.j, verkande genom el. beroende på
magnetism; tilldragande, starkt fängslande.
Magnetiska fält, områden, inom vilka en
magnet utövar sin verkan. Se Fält och
Magnetism.
Magnetiska föreningen bildades av Gauss
och Weber, främst för studiet av de
oregelbundna magnetiska variationerna men även
för att förbättra observationstekniken.
Medlemmarna, mestadels astronomiska
observato-rier, förbundo sig att under vissa i förväg
överenskomna »terminer» av ett dygns längd
sex gånger om året göra magnetiska
iakttagelser var femte minut med likformig
instru-mentell utrustning (mest från Meyerstein i
Göttingen). Under första året (1836) deltogo
23 orter i Europa och Asien, bland dem
Uppsala, senare fler; resultaten, offentliggjorda i
»Resultate aus den Beobachtungen des
mag-netischen Vereins» (Göttingen 1837—43),
omfatta främst påvisandet av de magnetiska
störningarnas likhet i detalj över stora
områden inom den tempererade zonen. B. R.
Magnetiska kraftlinjer, se Kraftlinje
och Magnetism.
Magnetiska observatorier följa det
jordmagnetiska fältets ändringar (se J o r d m a
g-n e t i s m) dels genom noggranna mätningar,
dels genom fortlöpande fotografisk
registrering av på olika sätt upphängda magneters
rörelser. Studierna avse utforskandet dels av
de högsta luftlagren och solens verkan på
dem, dels av den fasta jordskorpan ned till
omkr. 100 km djup. M:s förläggning bör
vara dels representativ för ett större område,
alltså fri från lokala anomalier, dels utanför
elektriska anläggningars (framför allt
likströms-) verkningskrets; detta sista villkor
har medfört nedläggandet el. förflyttandet av
flertalet klassiska m. Det första magnetiska
observatoriet synes vara v. Humboldts i Berlin
(1828); nu äro åtm. 95 i drift, av vilka de
berömdaste torde vara Seddin (utanför Berlin),
Abinger (London), Val Joyeux (Paris), Rude
Skov (Köpenhamn), Slutzk (Leningrad),
Chel-tenham (Washington); i Sverige finnas m.
i Uppsala, i Abisko (sedan 1921) och på Lovö
(sedan 1928). B. R.
Magnetiska paralleller kallas linjerna för
lika jordmagnetisk potential vid jordytan,
vilka tills, m. de mot dem vinkelräta
magnetiska meridianerna bilda det naturliga
koordinatsystemet vid jordmagnetiska
störnings-undersökningar (se Jordmagnetism). B. R.
Magnetiska stormar kallas de oregelbundna
618
ändringarna i det jordmagnetiska fältet, när
deras storlek är sådan, att de åstadkomma
allvarliga rubbningar i telegrafering med el.
utan tråd. De utgöra det jordiska fenomen,
som visar det märkligaste sambandet med
solfläckarna, i det att av 60 under 50 år i
Greenwich iakttagna stormar icke mindre än
36 kunde direkt sammanställas med
meridianpassagerna av en stor solfläck el.
solfläcks-grupp. — Medan de oregelbundna ändringarna
över huvud visa god parallellitet med
sol-fläckskurvan, ha stormarna i egentlig mening
upprepade gånger uppträtt även vid
solfläcks-minima, dock även då i samband med passage
av en stor solfläck. M. äro i de arktiska
trakterna en så att säga daglig företeelse,
särskilt inom området för maximal
norrskens-frekvens. De beröra där med ung. lika styrka
såväl deklination som horisontal- och
vertikalintensitet. De avtaga med latituden,
samtidigt som deras verkan på deklination och
vertikalintensitet allt mer och mer träder
tillbaka. Runt magnetiska ekvatorn äger
ytterligare ett mindre tilltagande i stormarnas
styrka rum. Vid ung. 50° lat. torde
begreppet »storm» innefatta oregelbundna ändringar
av åtm. 1° i deklination samt 300 y i
intensitet. Stormar av denna styrka inträffa i
genomsnitt en gång om året. De märkligaste
under senare år voro 13—17 maj 1921, 15
okt. 1926, 7—8 juli 1928 samt 18 okt. 1928.
— Stormarnas väsentligaste kännemärke är
en plötslig ökning av horisontalintensiteten,
som varar en bråkdel av en tim., följd av en
betydligt större minskning i samma element,
vilken pågår många tim. eller t. o. m. dygn.
Samtidigt äga även snabba svängningar rum
med perioder från några min. till någon tim.
Medan full enighet råder om solens
huvudroll vid m:s uppkomst och att deras
huvudsäte befinner sig i atmosfärens högre lager,
samtidigt med att genom induktion
jordströmmar uppstå, vilka försvaga den
ursprungliga verkan, äro meningarna delade
rörande den närmare mekanismen. Enl.
Birke-lands teori, i senare tid h. o. h. omarbetad
av Chapman, är det korpuskelmoln från solen,
som delvis intränga i atmosfären och där ändra
dennas ledningsförmåga, så att de strömmar,
som däri induceras genom jordrotationen,
högst betydligt förstärkas. Enl. Hulburt och
Maris däremot skulle det vara blixtar av
ultraviolett ljus från solytan, som
åstadkomma en häftig ionisering i atmosfärens
yttersta skikt, varvid de så bildade
elektronerna kastas ut för att efter några tim. åter
störta ned i atmosfären, framför allt utefter
den maximala norrskenszonen. Ingendera
teorien har ännu förts till den punkt, att man
kan yttra sig om dess företräden framför
den andra. B. R.
Magnetiska störningar, Magnetisk axel, se
J ordmagnetism.
Magnetisk deklination, se Deklination
3 och Jordmagnetism.
Magnetisk ekvator, se Jordmagnetism.
Magnetisk järnmalm, se Magnetit.
Magnetisk koppling, se Axelkoppling.
Magnetisk meridian, Magnetisk
missvisning, se Deklination 3 och
Jordmagnetism.
Magnetisk pol, se Jordmagnetism.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
