Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnolia - Magnoliaceae - Magnor - Magnum bonum - Magnus - 1. Magnus Henriksson (svensk konung) - 2. Magnus Ladulås (svensk konung) - 3. Magnus Eriksson (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
623
Magnoliaceae—Magnus
624
Blommor av Magnolia stellata och M. parviflora.
bl. a. d.en vintergröna M. grandiflora (från
s. ö. Förenta staterna). — Under tertiärtiden
hade släktet cirkumpolär utbredning och
växte på Spetsbergen och Grönland. G. M-e.
Magnoliaceae, växtfam. bland
koripeta-lerna. I tropiska och tempererade länder
(dock ej i Afrika el. Europa) växande träd el.
buskar med spiralställda blad och vanl. stora
blommor. Frukterna äro kapslar el. bär,
sällan nötter. M. äro ofta rika på aromatiska
ämnen, varför några användas i likör- och
parfymfabrikationen (se Stjärn an is).
Liriodendron (se Tulpanträd) och
Magno-Zia-arter odlas som prydnadsväxter. G. M-e.
Magnor, norsk gränsstation, tull och
mindre industrisamhälle i Eidskog (se d. o.),
Hedmark fylke, 10 km från Charlottenberg; 454
inv. (1920). Nära M. byggde norrmännen 1644
Magnor skans samt en mindre skans vid
Magnor bro, där Eda glasbruk nu ligger.
S. å. intogs och raserades broskansen av
svenskarna men iståndsattes åter av
norrmännen, som vid G. O. Stenbocks
framryck-ning 1645 raserade båda skansarna, vilka
därpå iståndsattes av svenskarna. Dessa an-
Magnus Laduläs(?). Kalkmålning i
Riddarholms-kyrkan.
lade 1808 befästningar vid bron; i juli s. å.
överrumplade överstelöjtnant Adlersparre en
norsk postering vid Magnor by. (Wdt.)
Ma’gnum bo’num, bot., se Potatissläktet.
Ma’gnus, lat., stor, den store.
Magnus (eg. lat. adj. ma’gnus, »den store»),
svenska konungar.
1. M. Henriksson, son till danske
prinsen Henrik Skatelar och Ingrid
Ragn-valdsdotter, som tillhörde Stenkils ätt. M.
dödade 1160 konung Erik den helige, blev
därpå konung i Sverige men redan 1161 slagen
och dödad av Karl Sverkersson. (S. T-g.)
2. M. Ladulås (1240—90 18/ia), andre
son till Birger jarl och Ingeborg, konung Erik
Knutssons dotter. Redan under faderns
livstid blev han Sveahertig med de ö.
Svealand-skapen som hertigdöme. Ett spänt förhållande
inträdde snart mellan M:,s äldre bror konung
Valdemar å ena sidan samt M. och hans
yngre bror Erik å den andra. Understödda
av en dansk här, inträngde M. och Erik i
Västergötland, slogo Valdemar vid Hova
(1275) och tvungo lionom att fly till Norge.
M. hyllades därefter s. å. vid Mora sten
som konung och kröntes 1276 i Uppsala. Han
råkade sedermera i oenighet med konung
Erik Klipping i Danmark, som understödde
Valdemar. 1277 måste M. avstå s. delen av
riket till Valdemar, men redan 1279 återtog
han denna del. Ett stormannauppror
ned-slogs, och dess ledare avrättades (1280). I
kriget mellan Norge och Danmark intog M. en
medlande ställning och utsågs 1285 till
skiljedomare i en tvist mellan Norge och Lybeck.
Med gotlänningarna träffades s. å. en
överenskommelse, varigenom de gjordes mer
beroende av den svenske konungen än förut,
och vid en tvist mellan borgarna i Visby och
de gotländska bönderna gjorde M. med kraft
sin höghetsrätt gällande. Han upprätthöll
strängt friden i landet (se A 1 sn ös t a
d-g a n och Konungsfrid) och fick därför
av eftervärlden tillnamnet Ladulås
(emedan han liksom satt lås för bondens lada).
I Alsnöstadgan finner man en av de första
grunderna till det svenska adliga frälsets
uppkomst (se även Frälse, sp. 1252). M.
begrovs i Stockholms franciskankyrka (nuv.
Riddarholmskyrkan; gravvården där över M.
lät Johan III uppföra); jfr C. M. Fürst, »När
de döda vittna» (1920), och monogr. av Fürst
o. M. Olsson (1921). M. äktade 1276
Helvig (d. på 1320-talet), dotter till greve
Gerhard I av Holstein. Med henne hade M.
sönerna konung Birger, Erik och Valdemar samt
döttrarna Ingeborg, g. m. Erik Menved i
Danmark, och Rikissa, abbedissa i Klara kloster
i Stockholm. Om M:s krona jfr H. Fleetwood
i Hist. Tidskr. 1922. En 1911 upptäckt bild
i Riddarholmskyrkan (se bild) anses
härstamma från 1300-talet och föreställa M. (S. T-g.)
3. M. Eriksson (1316—74 V12), son till
hertig Erik Magnusson (se Erik, sp. 973)
och Ingeborg Håkonsdotter. Blev Norges
konung vid sin morfaders, Håkon V :s, död 8 maj
1319 och hyllades 8 juli s. å. vid Mora sten
som Sveriges konung efter den fördrivne
Birger. 1332 blev M. myndig och kom s. å. i
besittning även av Skåne (med Blekinge), som
greve Johan av Holstein en tid haft i pant av
danska kronan. Skåningarna reste sig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
