Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
625
Magnus
626
ställde sig under M:s beskydd, varefter Johan
sålde panträttigheten till M. 1335 red M. sin
eriksgata och kröntes 1336 i Stockholm.
Genom inlösningen av Skåne kom han genast i
finansiellt trångmål, som tvang honom till
upprepade pantsättningar och tunga
skatte-pålagor. Efter Valdemar Atterdags
tronbe-stigning invecklades M. i stridigheter med
denne, som slutade med att Valdemar 1343
formligen avträdde Skåne och därjämte till
M. sålde länshögheten över hertigdömet Södra
Halland. Även i Estland sökte M., ehuru
förgäves, vinna insteg. M. lät 1343, trol. av rent
dynastipolitiska skäl, utropa sin yngre son
Håkan till Norges konung, medan den äldre
sonen Erik hyllades som tronföljare i Sverige
och Skåne. Som Håkons förmyndare förblev
M. dock Norges regent till 1355. Under några
år kunde M. huvudsakligen ägna sig åt den
inre styrelsen i båda rikena, på vilket fält
han tidigare tagit åtskilliga initiativ av
värde. De betydelsefullaste resultaten av hans
energiska reformverksamhet äro de svenska
allmänna lands- och stadslagarna,
färdigredi-gerade under åren omkr. 1350. M. indrogs
snart ånyo i storpolitiska förvecklingar:
ryska överfall på Finlands gräns föranledde
honom att 1348 angripa Novgorod. Nöteborg
erövrades men förlorades snart; digerdödens
härjningar (1349—50) förlamade rikenas
krafter, och ett nytt fälttåg blev resultatlöst.
Fred synes ha slutits 1351. Det olyckliga
kriget sänkte M:s anseende och orsakade nya
finanssvårigheter. Ett lån, som han upptagit
av den påvliga kammarens svenska
uppbörds-medel, kunde ej betalas, varför M. blev
bannlyst 1358. Bland stormännen uppkom
missnöje särskilt genom Bengt Algotssons (se
d. o.) upphöjelse till hertig och dennes
övermodiga uppträdande. 1356 gjorde tronföljaren
Erik i spetsen för en aristokratisk fraktion
uppror, förjagade hertigen och tvang M. till
förlikning, varigenom stora riksdelar
överlätos åt Erik. M:s försök att med hjälp av
Valdemar Atterdag återvinna det förlorade
hade ingen varaktig framgång, och 1359
försonades han och Erik. Den senares död s. å.
gjorde åter M. till hela rikets herre. Han
råkade nu i stället i krig med Valdemar, som
1360 bemäktigade sig Skåne samt 1361 Öland
och Gotland. Dessa olyckor framkallade en
ny opposition mot M., som beskylldes för
förrädiskt samförstånd med Valdemar. De
missnöjda samlade sig kring M:s son Håkon;
hösten 1361 lät denne fängsla sin fader och
övertog regeringen även i Sverige, i febr.
1362 formligen hyllad som konung. M. vann
dock snart Håkon för sig, varefter de förde
regeringen gemensamt. Nya motgångar i
kriget förmådde dem att vintern 1363 uppge
striden och återknyta vänskapen med
Valdemar; den krigsivrande oppositionens ledare
drevos i landsflykt. Dessa sökte nu hjälp hos
M :s svåger Albrekt II av Mecklenburg och
utfäste sig att taga dennes son Albrekt till
konung. I nov. 1363 började mecklenburgarna
krig mot M. och vunno 1365 den avgörande
segern på Gataskogen (v, om Enköping), där
M. blev fången. M. hölls sedan i hårt
fängelse i Stockholm till 1371, då Håkon med
vapenmakt framtvang hans frigivning mot
lösen. M., som fick behålla Västergötland, Dal
och Värmland till sitt underhåll, vistades
därefter i Norge; på en sjöresa led han
skeppsbrott i Bömmelfjorden och omkom. — M. hade
1335 förmält sig med Blanche (Blanka) av
Namur och skall med henne ha haft sju (el.
fem) barn, av vilka blott Erik och Håkon
nådde mogen ålder.
Litt.: A. Taranger i »Norges historie», bd
3: 1 (1915); 8. Tunberg i »Sveriges historia
till våra dagar», bd 2 (1926); H. Hildebrand,
»Konung Magnus Eriksson och Skåne» (i Hist.
Tidskr. 1882); K. G. A. Grandinson, »Studier
i hanseatisk-svensk historia» (2 bd, 1884—
85); G. Rudbeck i Hist. Tidskr. 1924; Y.
Brilioth, »Den påfliga beskattningen af
Sverige» (1915) och »Svensk kyrka, kungadöme
och påvemakt 1363—1414» (1925); G.
Carlsson, »Den svensk-norska unionen under
Magnus Eriksson» (i Hum. Vet.-samf:s
Årsberättelse 1927/28); fi. monogr. av J. Jaakkola
(1928; se rec. i Hist. Tidskr. för Finland
1929). S. E-m.
Magnus, svenska prinsar.
1. M. Birgersson (1300—20), son till
konung Birger Magnusson och prinsessan
Märta av Danmark, utsågs till tronföljare
1304 och erkändes som sådan även av sina
farbröder hertigarna Erik och Valdemar. Då
hans föräldrar vid den s. k. Håtunaleken
(1306) fängslades, räddades han till Danmark.
Han återvände efter Nyköpings gästabud
(1317) samt måste efter sin faders flykt till
Gotland (1318) innesluta sig på Stegeborg
och där till sist ge sig åt de belägrande
svenskarna. M. hölls därefter fängslad på
Stockholms slott och avrättades. (S. T-g.)
Hertig Magnus av Östergötland. Liggande staty på
gravvården i Vadstena klosterkyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
