Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
643
Mahmud—Mahon, B. Th.
644
som dirigent och musikledare samt var
kapellmästare i Kassel, Prag, Leipzig och
Hamburg. 1897—1908 var
M. överdir. vid
hovoperan i Wien och
ledde denna
institution med stor energi
och överlägsen
skicklighet. 1909 övertog
han ledningen av
filharmoniska orkestern
i New York. Som
kompositör fullföljde M.
närmast Wagners och
Liszts nyromantiska
stil, ehuru han var en
direkt motståndare till
programstilen. Mest berömda blevo hans nio
symfonier (D dur, c moll, d moll, G dur, ciss
moll, a moll, e moll, Ess dur, D dur,
ofullbordad). Av hans övriga verk märkas »Lied
von der Erde» för tenor, alt och orkester samt
körverket »Das klagende Lied». Även flera
solosånger vunno berömmelse. M:s verk äro
praktfullt utarbetade med en pompös, festlig
prägel men lida ofta av en överdrivet
majestätisk hållning utan motsvarande
idérikedom. Stilen är ofta för reflekterad och för
mycket i detalj utarbetad. Bäst lyckas han
i de mindre verken. — Biogr. av P. Stefan
(4:e, omarb. uppl. 1912), R. Mengelberg (1923)
m. fl. T. N.
Mahmüd [hörbart h], turkiska sultaner.
1. M. I (1696—1754), efterträdde Ahmed
III (se d. o.) och förde förödande krig med
Persien, Österrike och Ryssland. Under M:s
regering ingingo Sverige och Turkiet ett mot
Ryssland riktat försvarsförbund (1740).
2. M. II (1785—1839), son till
Abd-ul-Ha-mid I, tillträdde regeringen 1808 och lät
omedelbart strypa sin broder, den avsatte
Mus-tafa IV, och dennes barn. Turkiet var då
invecklat i krig med
England och Ryssland.
M. slöt först fred med
England (1809), sedan
med Ryssland (1812),
då Turkiet nödgades
avträda Bessarabien.
Serberna avskuddade
sig 1817 det turkiska
oket, och resningar
följde i Egypten och
Grekland, vilken
senare provins, sedan
Ryssland med
anledning av den grekiska
frågan (1828) åtes förklarat krig, även gick
förlorad vid freden i Adrianopel (1829).
Vah-habiternas uppror i Arabien kuvades endast
genom Egyptens ingripande, varefter den
egyptiske ståthållarens egenmäktighet växte
ända därhän, att ett krig med Egypten blev
oundvikligt (1831). Detta ledde till den för
M. förödmjukande freden i Kutahia (1833), då
hela Syrien måste avträdas. Även med
Persien var han invecklad i krig (1821—23).
Trots alla motgångar upphörde M. aldrig att
målmedvetet arbeta för sitt lands lyftande
ur förnedringen. Han gjorde ett blodigt slut
på den självrådiga janitscharkåren (juni 1826),
vidtog åtgärder för statsväsendets och härens
omgestaltning efter europeiskt mönster och
lät t. o. m. utgiva en statstidning, Le
Moni-teur Ottoman. Förlitande sig på ryssarna,
med vilka han ingått ett hemligt anfalls- och
försvarsförbund, lät han det ännu en gång
(1838) komma till krig med Egypten, vilket
dock slutade i det för turkarna så olyckliga
slaget vid Nesib 24 juni 1839. En vecka
senare avled M. G. Rqt.
Mahmüd [hörbart h], turkiska politiker.
1. M. Nedimpascha (1810—83),
generalguvernör över Syrien, marin- och
utrikesminister, blev 1871 storvesir, måste 1873 träda
tillbaka men kom 1874 åter till makten och
blev ännu en gång storvesir. Genom planlös
hushållning, som slutade i statsbankrutt 1875,
orimliga eftergifter för Rysslands krav,
åtgärder i avsikt att ändra tronföljden samt
genom förhindrande av reformer ådrog sig M.
folkets hat. Genom ett studentupplopp
störtades han och landsförvisades 1876. Efter sin
återkomst var han inrikesminister 1879—83.
2. M. Djela’l-ed-din pascha med
tillnamnet D a m a d, »svåger» (1840—84), var
g. m. en syster till Abd-ul-Hamid II, övade
efter svågerns tronbestigning ett
fördärv-bringande inflytande på reformarbetet i
statsskicket, på ledningen av rysk-turkiska kriget
(1877—78) o. s. v., föll i onåd och förvisades
1881 till Arabien.
3. M. p a s c h a (1853—1903), kallad D
a-m a d, emedan även han var g. m. en syster
till Abd-ul-Hamid II, var en tid
inrikesminister men nödgades för sina ungturkiska
reformidéers skull fly ur landet (1899). (G. Rqt.)
Mahmudljekanalen, i Egypten, förbinder
Alexandria (se d. o., med kartskiss) med
Nilens Rosettearm. 83,5 km lång.
Maho’gny, M a h o’g n i, ljusare el. mörkare,
rödbruna till bruna träslag, använda inom
möbel- och konstsnickeriet. Den äkta el.
amerikanska m. erhålles av meliacéen Swietonia
Mahagoni (Ost- och Västindien,
Centralamerika, Florida). I handeln gå även likartade
träslag såsom m., t. ex. gambiamahogny av
Khaya senegalensis (v. Afrika), indisk m. av
Toona serrata (tropiska Asien), kapmahogny
el. nysträ av Pteroxylon obliquum (Sydafrika),
australisk m. av Eucalyptus-arter
(Australien) samt vit m. av den i alla tropiska
länder odlade Anacardium occidentale. O-f J-n.
Mahomed (M a h o m e t), oriktig form för
Muhammed.
Mahon [maå’n], eng. Port Mahon, befäst
hamnstad på s. ö. kusten av Menorca,
Balea-rerna (se d. o.); 18.679 inv. (1921).
Flottstation och karantänsanstalt. — M. befästes
starkt, sedan engelsmännen 1708 besatt
Menorca, och blev 1718 frihamn. M. intogs 1782
av fransmännen och kom i Amiensfreden 1802
till Spanien.
Mahon [mahö’n el. mehåu’n], sir B ryan
Thomas, brittisk militär (1862—1930),
deltog bl. a. 1900 i kriget i Sydafrika, där han
undsatte Mafeking, var 1901—04
militärguvernör i Kordofan och 1909—14 divisionschef i
Indien. Under världskriget deltog M. hösten
1915 i striderna på Gallipolihalvön och var,
som generallöjtnant, våren 1916 befälhavare
över de engelska stridskrafterna på
Saloniki-fronten. Nov. s. å.-—maj 1918 var han högste
befälhavare på Irland. 1921 tog han avsked
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
