Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
661
Majbräken—Majorat
662
naderna för vård åt medellösa tuberkulöst
sjuka. Försäljningen har 1907—29 inbragt en
nettobehållning av nära 6 mill. kr. E. Spr.
Majbräken, bot., se Athyrium.
Majenfors, vattenfall i Halland, se L a g a n,
sp. 577, och karta vid art. Halland.
Maje’stas, se M a i e s t a s.
Majestät (av lat. maie’stas, se d. o.), ett
ord, som nyttjas om allt sublimt (t. ex. Guds
m., havets m.). Särskilt begagnas det om dens
värdighet, som har rätt att härska. De
tyskromerska kejsarna, vilka ansågo sig som
caesarernas arvtagare, buro titeln m.; och
ehuru även konungar, först de normandiska
på Sicilien (1100-talet), tilläde sig denna
benämning, ansågs den dock rättsligen
tillkomma endast kejsarna. Konung Frans I (reg.
1515—47) av Frankrike antog majestätstiteln.
I England var Henrik VIII (reg. 1509—47)
den förste konung, som tilläde sig namnet m.;
i Sverige var det Erik XIV, i Danmark-Norge
Fredrik I. Numera bära alla kejsare och
konungar samt även deras gemåler titeln
majestät. J. C.*
Majestätsbrev (ty. Majestätsbrief),
tyskromerska kejsarurkunder, som tillförsäkrade
undersåtarna fri- och rättigheter. Mest
bekant är kejsar Rudolf II :s m. 1609 (se B ö
lime n. sp. 420 ff.).
Majestätsbrott (lat. crimen lae’sae
maiestä-tis), förgripelse med ord el. gärning mot en
stats överhuvud. Enl. svensk lag är det
högförräderi (se d. o.), om någon söker
beröva konungen livet el. friheten el. uttränga
honom från tronen, men m., om någon eljest
gör sig skyldig till våld eller misshandel mot
konungen el. förgår sig mot honom med
smä-delse, hotelse el. annan missfirmlig gärning.
För våld el. misshandel mot konungen stadgar
svensk lag straffarbete på livstid, för de
övriga fallen fängelse el. böter. — Under m. i
vidsträckt mening ingripas i monarkiska
stater även förgripelser emot medlemmar av
monarkens familj, varvid dock straffen i allm.
äro lindrigare. — Jfr Högmålsbr ott och
M a i e s t a s. (R. B-l.)
Majeutlk (av grek, maiéutikè,
»barnförlossningskonst») kallar Sokrates sitt förfarande
att genom frågor och prövning under samtal
med sina vänner ur deras eget inre framkalla
begreppen och bedöma om dessa andliga foster
äro missfoster el. goda foster. S-e.*
Majfält, namn på franska riksmöten under
karolingiska tiden. Jfr Marsfältet.
Majgreve, se Maj.
Majkop, M a i k o p, kretshuvudstad i
Nordkaukasiska området, vid Kubans biflod
Bje-laja; 53,028 inv. (1926). M. är medelpunkt i
ett uppblomstrande oljedistrikt.
Majlagarna, kyrkopolitiska preussiska
lagar under kulturkampen, särskilt fyra lagar
av 11—14 maj 1873 om katolska prästers
utnämning, kyrklig disciplin och utträde ur
kyrkan samt en lag av 31 maj 1875 om
förbud för andra ordnar och ordensliknande
kon-gregationer att verka i Preussen än sådana,
som ägnade sig åt sjukvård. Jfr Falk, A.,
och Preussen, historia.
Majlåth [ma’j]ätj, ungersk adelssläkt.
Greve J ä n o s M. (1786—1848) skrev en i
Heeren-Ukerts samling intagen »Geschiehte des
öster-reichischen Kaiserstaats» (5 bd, 1834—50).
Hans son György M. (f. 1818, d. 1883
genom rånmord) verkade som ungersk
hovkansler från 1865 för återställande av
Ungerns författning och blev 1867 magnathusets
president.
Majölika, se Fajans, sp. 39.
Majonnäs (fr. mayonnaise), tjock sås av olja
och råa äggulor jämte kryddor och ättika;
maträtt, tillredd med sådan sås, t. ex’,
hummermajonnäs.
Majör (av lat. ma’jor, större, äldre), lägsta
regementsofficersgraden inom de flesta
arméer. Titeln leder sitt ursprung från spanska
mayo’r, tjänstegrad inom infanteriet för den
äldste kaptenen inom reg:tet. Då denna titel
började användas inom övriga arméer, ersatte
den efter hand den gradbenämning, som förut
brukats för motsv. tjänsteställning
(Oberst-wachtmeister, sergeant-major) och vars
innehavare särskilt skulle övervaka utbildningen
och förvaltningen inom reg:tet. I vissa fall
(ss. i Frankrike) har m. fortfarande
befattning blott med förvaltningen, men i allm.
för han befälet över en underavd. av reg:tet.
— Platsmajor hade förr befattning med
tjänsten inom en garnison, och
tamburmajor anförde musiken under marscher
m. m. M. B-dt.
Ma’jor, Georg, tysk lutersk teolog (1502
—74), sedan 1536 teol. prof, i Wittenberg.
Föranledde den s. k. majoristiska
striden, kontrovers mellan M. och teologen N.
v. Amsdorf rörande
trons förhållande till
de goda gärningarna.
M :s påstående, att
dessa voro
nödvändiga för saligheten,
syntes frånkänna tron
dess allena
rättfärdiggörande kraft och
således vara ett
återfall i den romerska
läran. Då M. dock
huvudsaki. ville
betona det oupplösliga
sammanhanget mellan
tron och det nya livet, förklarade han, att
goda gärningar voro nödvändiga blott för
frälsningens bevarande. I motsats till M.
förklarade Amsdorf (1559), att goda gärningar
vore skadliga för saligheten; med denna sats
menade han närmast blott att, som Luther,
framhålla omöjligheten av att förtrösta på de
egna gärningarna. Konkordieformeln gjorde
slut på majoriststriden genom att bestämma,
att goda gärningar äro i enlighet med Guds
vilja, att de framspringa ur tron såsom dess
frukter samt att förblivandet i frälsningen
hade Än grund i tron allena. G. A-n.
Majoräna, bot., se M e j r a m.
Majorät (mlat. majorätus), i vidsträcktare
bemärkelse den (i regel agnatiska) arvföljd,
enligt vilken viss egendom el. rättighet
odelad tillfaller e n person, som bestämmes endast
genom den högre åldern (lat. ma’jor nätu,
äldre; därav namnet) el. i förbindelse med
någon annan omständighet. Olika slag av m.
bilda sålunda senioratet, där den äldste
i släkten tillträder arvet, p r i m o g e n i t
u-r e n, där den äldste av äldsta släktgrenen
succederar, och ma j ora te t i inskränktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
