Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
685
Malajo-polynesiska språkstammen—Malalas
686
titeter, som redan nu påverka
världsmarknaden.
Bland bebyggelseformerna är byn den
viktigaste; städerna äro unga, i allm. av
europeiskt ursprung; Singapore och Batavia
behärska övärldens ekonomiska liv. Manila och
Temate ha mera lokal betydelse.
Politiskt tillhöra öarna holländare,
engelsmän, amerikaner, portugiser och japaner.
Huvudområdet bildar Nederländska Indien (se
d. o.). Se vidare art. om de särskilda
områdena och öarna ävensom kartan vid art.
Bortre Indien. O. Sjn.
Malajo-polynesiska språkstammen omfattar
Indiska oceanens och Stilla havets övärld fr.
o. m. Madagaskar i v. till Påskön i ö. och från
Malackahalvön, Formosa och Hawaii i n. till
Nya Zeeland i s., dock med uteslutande av
det australiska fastlandets språk och
papua-språken på Nya Guinea och angränsande öar.
Denna språkstam delas i tre stora grupper:
1) den polynesiska från Nya Zeeland och
Hawaii till Påskön, av vilka de mest kända
språken äro maori på Nya Zeeland, Samoa-,
Tonga-, Tokelau-, Marquesas- och
Hawaiiöar-nas språk samt Tahitidialekten på
Sällskaps-öarna; vidare de rarotongaiska och
man-geaiska, mangarevaiska, paumataiska och
ra-puaniska (på Påskön) språken. Dessa språk
karakteriseras av konsonantfattigdom och
vokalanhopning, ytterst utsträckt användning
av reduplikation o. s. v.; 2) den
melane-8 i sk-m ik r one si ska (ofta sammanställd
med den föreg. till en, den oceaniska),
omfattande språken på de s. och n.
Salomon-öarna, Fidjiöarna och Rotuma, Nya
Kaledo-nien, Loyaltyöarna, s. Nya Hebriderna, hela
mikronesiska ögruppen utom Marianerna och
Palauöarna, Bismarcksarkipelagen och Nya
Guinea; 3) den malajiska med dess två
underavd., den malajo-javanska och den
ta-galiska. M. framstår t. v., trots försök till
andra förklaringar, som en fullt självständig
språkfamilj.
Litt.: Jfr R. H. Codrington, »The
mela-nesian languages» (1885); R. Brandstetter,
»Monographien zur indonesischen
Sprachfor-schung» (1912 ff.) och »An introduction to
indonesian linguistics» (övers, av C. 0.
Blag-den, 1916). (J. Ch-r.)
Ma’laki skulle enl. Mal. 1: 1 vara namnet
på den siste av de tolv mindre profeterna.
Men eftersom ordet betyder »min ängel» och
väl knappast någon fått ett sådant namn,
torde det vara troligare, att ordet är en från
3: 1 hämtad beteckning på bokens författare,
vars verkliga namn i så fall är okänt.
Profeten har levat någon tid kort före Esras och
Nehemjas uppträdande på 400-talet f. Kr.
Hans bok innehåller en bestraffning av folkets
och särskilt prästernas försumlighet och
likgiltighet och en förkunnelse, att Jahve,
föregången av sitt sändebud (Elia), skall komma
till dom över alla syndare men till frälsning
för alla, som älska honom. I
överensstämmelse med den genom Hesekiel införda
tankegången har kulten en avgörande betydelse.
Om profetens landsmän blott bära fram
tillräckliga offergåvor, skall Jahve välsigna
landet med rik skörd. S. H-r.
Malaklas, gängse namn för en av de mindre
profeterna. Se M a 1 a k i.
Malaklas, konung av Irland (949—1022).
Erkändes 980 som överkonung (ardri) men
nödgades 1002 såsom överkonung erkänna sin
medtävlare Brian. Sedan denne 1014 stupat
vid Clontarf, återfick M. till namnet
över-konungavärdigheten. V. S-g.
Malaklas, ärkebiskop av Armagh på Irland
1127—37 (d. 1148 i Clairvaux), reorganiserade
klosterväsendet och bidrog till införandet av
den romerska liturgien. M. kanoniserades
1190. Den honom tillskrivna »Malakias’
profetia», en kort karakteristik av 111 påvar
från Celestinus II (1143) till världens ände,
tillkom först hösten 1590 i syfte att påverka
ett då förestående påveval. Litt.: J.
Schmid-lin, »Die Papstweissagung des heiligen M.» (i
»Festgabe für H. Finke», 1904). E. Nwn.
Malakit.
Malakit (av grek. mala’che, malva), ett ärg-,
smaragd- till svartgrönt mineral av ett
ba-siskt kopparkarbonat, Cu CO3 . Cu (OH)2, med
57,4 % Cu, vilket på många ställen i utlandet
är ett viktigt kopparmalmsmineral. M., som
till sammansättningen motsvarar ärg, är ofta
jordformig, delvis bildar den täta el.
radial-stråliga, ibland koncentriskt bandade (se
bild), njur- el. druvformiga el.
droppstensar-tade massor. Dessa ha på grund av sin vackra
färg, sin förmåga att antaga polityr och sitt
praktfulla utseende brukats som smycke- och
prydnadssten alltsedan antikens dagar, oaktat
hårdheten är ganska ringa (3,5—4; se
Hårdhetsskala). De förnämsta fyndorterna
för till sådant ändamål lämplig m. ligga i
Ural. M. har dessutom brukats som färg
(berggrönt). Jfr Kopparlasur. N. Zn.
Malakltgrönt, ett basiskt (amino-)
trifenyl-metanfärgämne, som bildar gröna, glänsande
kristaller. Nyttjas inom färgindustrien. I. B.
Mala’kka, se M a 1 a c k a.
Malakollt, miner., se Pyro xenmineral.
Malakön, miner., se Z i r k o n.
Ma’laks, socken i Vasa län, Finland; 260
kvkm, 5,426 inv. (1929), svensktalande.
MalaJas, Johannes, bysantinsk
krönike-författare (omkr. 491—578). Skrev på ett
vulgärspråk en »Chronografia» i 18 böcker
(början och slutet saknas; skildringen går till
563), utg. bl. a. av W. Dindorf 1831 och i
Mignes »Patrologia græca», vol. 97.
Krönikan har historiskt värde blott för den tid,
som låg M. närmast. Den vann stor
popularitet och översattes till slaviska språk. J. C.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
