Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Malamocco, Litorale di - Malang - Malangen - Mal à propos - Malara (Mal-Lara), Juan de - Malaria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
687
Malamocco—Malaria
688
Malamocco [-må’kå], L i t o r a 1 e di, en
dynö utanför Venezia (se d. o.).
Malang, stad på ö. Java, Nederl. Ostindien,
i sänkan mellan vulkanerna
Ardjoeno-Kawi-Keloet och Tenggerbergen, vid järnväg; 68,299
inv. (1928). M. ligger i ett kaffe- och
sockerdistrikt och har betydande handel och industri.
Malangen, se M å 1 s e 1 v.
Mal å propos [ma’l a pråpå’], fr., olägligt.
Mala’ra (eg. M a 1 - L a r a), Juan de,
spansk författare (1527—71), åtnjöt stort
rykte som skald och var oerhört produktiv
på det sceniska området; av M:s många
pjäser äro dock endast några titlar kända. Hans
mest bekanta arbete är en ordspråkssamling
med kommentarer av värde för
språkforskningen. K. A. H.
Temperaturkurva vid ett fall av Malaria tertiana,
botad med kininbehandling. Efter H. C. Gram i
»Nordisk lärobok i intern medicin».
Malaria (av it. ma’la a’ria, dålig luft),
Febris intermi’ttens, gemensam beteckning
för tre mycket spridda, uråldriga, nära
besläktade sjukdomar, vilka kunna kallas
varianter av samma åkomma. M. karakteriseras
av regelbundet återkommande feberattacker,
förenade med frossbrytningar; därav dess
svenska namn, frossa. Frossan ingår även
i det obestämda begreppet klimatfeber. Den
förekommer i ett brett bälte kring hela
ekvatorn, ymnigast och intensivast i de heta
zonerna, avtagande mot de kalla. Särskilt
härjar den i floddalarna och i vattensjuka
trakter; på franska kallas sjukdomen paludisme
(sumpfeber; av lat. pa’lus, kärr).
M. orsakas av en mikroorganism,
tillhörande protozoernas grupp, med ett invecklat
livsförlopp, av vilket en del utspelas i
människans blod, en del i matsmältningskanalen
hos vissa blodsugande parasiter, näml, myggor
av släktet Anopheles. Parasiten fortplantar sig
i människans blod på könlös väg. Här bildas
dock även förstadierna till en könlig
fortplantning. Om en Anopheles-mygga sticker
en malariapatient, kunna dessa förstadier
komma ned i myggans mag-tarmkanal och
här utvecklas till han- och honceller, som ge
upphov till nya former. Efter att ha vandrat
genom myggans kropp nå dessa fram till
spottkörtlarna. Myggan kan nu genom sitt
stick överföra sjukdomen till en ny människa.
Inkubationstiden är 10—12 dagar.
Den könlösa fortplantningen i människans
blod förlöper på en viss till sin längd
bestämd tid, som är något olika hos de tre
kända formerna av malariaparasiter,
Plasmodium vivax, P. malariae och P. falciparum.
Hos den förstnämnda sker den könlösa
fort
plantningen på följ. sätt. Den omogna
parasiten intränger i de röda blodkropparna hos
den malariasmittade, utvecklar sig här och
ger upphov till 18—20 dotterparasiter, som
slutligen spränga blodkroppen och bli fria för
att sedan åter tränga in i nya blodkroppar.
Utvecklingen tar 48 tim. Vid blodkropparnas
bristning och parasiternas frigörande inställa
sig febertoppen och frosskakningen. Dessa
återkomma således med regelbundna
mellanrum, varannan dag (se bild, som återger en
temperaturkurva hos en dylik patient).
Småningom inträda blodbrist och allmänt
kraftförfall, som i de svårare fallen kunna medföra
döden. Den malariaform, som orsakas av
Plasmodium vivax, kallas
varannandags-frossa, vilket är ett bättre namn än det
vetenskapliga Malaria tertiana, som härledes
från antiken, då man räknade både första och
andra anfallet med i perioden.
Plasmodium malariae behöver längre tid
(72 tim.) för sin utveckling, och sjukdomen
blir därför en tredjedagsfrossa.
Plasmodium falciparum ger upphov till den
mera elakartade tropiska malarian.
Vid denna komma febertopparna mera
oregelbundet, då parasiterna icke utveckla sig på
en gång. Detta händer dock även vid de ovan
beskrivna formerna.
M:s utbredning bestämmes huvudsaki. av
två faktorer, näml. Anopheles-myggans
utbredning och temperaturen. Parasiterna
kunna icke utvecklas hos myggan, om den yttre
temp. sjunker under ett visst gradtal, som
anges vara omkr. 15° C. Den tropiska formen
är härvid något känsligare. Detta är
förklaringen till att m. i de tempererade zonerna
är en sommarsjukdom, medan den i
tropikerna förekommer året runt.
Anopheles-myggan behöver, liksom andra
myggor, vatten för sin utveckling. M.
förekommer därför i sumptrakter. Dränering och
plantering av vattenuppsugande träd, t. ex.
febergummiträdet (Eucalyptus), ha därför
visat sig mycket framgångsrika vid
bekämpandet av m. Man häller även petroleum på de
vattensamlingar, där mygglarverna kläckas,
vilket hindrar deras utveckling. Detta
förfaringssätt brukades med stor framgång i
kanalzonen, då Panamakanalen byggdes. —
Den personliga profylaxen måste inrikta sig
på att skydda sig mot bett av Anopheles,
särskilt nattetid, då dessa myggor äro mest
rörliga. Detta sker genom att myggan
inomhus utrotas och att man använder moskitnät.
Dunkla punkter finnas alltjämt i m:s
epi-demiologi. Man har t. ex. ej kunnat finna
någon tillfyllestgörande förklaring på varför
m. småningom försvunnit i Norden, trots att
Anopheles-myggan finnes kvar och medeltemp.
ej ändrats. Ännu sä sent som på 1880-talet
inträffade i Sverige 3,000—4,000 fall årl., och
tidigare var m. en mycket spridd sjukdom,
under det att vi nu icke torde ha några säkra
inhemska fall.
Mot m. finnes ett mycket verksamt
botemedel, k i n a b a r k (se d. o.) och av denna
framställda medikamenter. Kinabark har
även profylaktisk verkan, i det att personer,
som intaga den, för en viss tid skyddas mot
sjukdomen.
Fransmannen L a v e r a n påvisade 1880
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
