Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mann, Thomas - Mann, Tom - Mann, Tor Gustaf Teodor - Manna - Mannaask - Mannagryn - Mannagräs - Manna reling - Manna rå - MannaSamfund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
795
Mann, T.—MannaSamfund
796.
roman, en avkomling av Goethes »Wilhelm
Meister», mättad med själfulla och
synpunkts-rika diskussioner om allehanda kulturproblem
och nutidsspörsmål. Bokens unga
huvudperson, Hans Castorp, blir på samma gång som
han är en säregen individ ett slags exponent
för ungdomen, för den romantiska tyska
anden, sanatoriet symboliserar omgivningen,
omvärlden, tuberkulosen sjukdomen i
vidsträcktaste bemärkelse som en bild av det
mänskliga lidandet.
I flera verk har M., som med åren alltmer
gynnat reflexionen på gestaltningens
bekostnad, framlagt sina åsikter som teoretiska och
spekulativa inlägg i den moderna
diskussionen, bl. a. »Betrachtungen eines Unpolitischen»
(1918), »Rede und Antwort» (1922), »Von
deutscher Republik» (s. å.) och »Die Forderung
des Tages» (1929). Han sätter Västeuropas
intellektualistiska civilisation som motsats
mot Tysklands gamla romantiska opolitiska
kultur, i vilken han ser Tysklands
individualitet och räddning, och ser i republiken blott
»ett namn för dea folkliga lyckan av statens
och kulturens enhet». Demokratiens inbegrepp
är för honom humanitet, och dess
förverkligande även emellan folken är slutmålet. —
Andra sv. övers, äro »Underbarnet» (1920) och
»Ockulta upplevelser» (1924). M. erhöll 1929
det litterära Nobelpriset. Litt.: A. Werin i
Ord och Bild 1919; monogr. av A. Eloesser
(1925), H. Rosenkranz (s. å.), bibliogr. av G.
Jacob (1926). R-n B.
Mann [män], Tom, engelsk arbetarledare
(f. 1856). Var urspr. kroppsarbetare och blev
1889 ryktbar som organisatör av den stora
dockarbetarstrejken i London. M. deltog 1893
i grundandet av Independent labour party (se
Labour party). Han har bl. a. verkat
för och organiserat en internationell
sjömans-sammanslutning. 1901 utvandrade M. till
Australien och blev under sin
agitatorsverk-samhet där ett par gånger häktad.
Återkommen till hemlandet 1910, har han som ordf, för
Industrial syndicalist education league i tal
och skrift bedrivit syndikalistisk agitation.
Han var 1918—21 generalsekreterare för
fackförbundet Amalgamated society of
en-gineers och har även varit president i
Internationella transportarbetarförbundet. Under
senare åren har han anslutit sig till den
kommunistiska rörelsen. R. L-dm.
Mann, Tor Gustaf Teodor, dirigent
(f. 1894 25/a), elev av Konservatoriet 1910—19,
Beskowstipendiat 1920—22. Efter att ha
dirigerat i Stockholm, Berlin, Wien, Prag och
Dresden m. fl. städer var M. kapellmästare
vid Göteborgs symfoniorkester 1922—24 och
är dess förste dirigent och ledare sedan 1925.
M. är även rektor för orkesterskolan samt
dirigent för akademiska kören och Göta P.
B :s kör. T. N.
Ma’nna5 den i luften stelnade saften av
mannaasken, Fraxinus ornus, ett i
Medelhavsländerna växande medelhögt träd,
som erinrar om den vanliga asken. Då
träden uppnått 8 år, göras på stammarna
tvärgående inskärningar i barken, ur vilka en
seg, klar, söt saft framkommer. Denna
stelnar inom ett dygn. Sålunda stelnad drog är
handelns Manna cannellata, stycken av vitgul
färg och söt smak (upptagen i Sv. farmako-
pén). Den söta smaken beror på en särskild
sockerart, m a n n i t. M. nyttjas som milt
avförande medel, i dos av 5—15 g åt barn,
30—50 g åt vuxna, i lämplig vätska, i mos*
el. i preparatet Syrupus sennae mannatus.
Många andra sötsmakande växtsafter el.
ut-svettningar, som stelna i luften, ha fått namn
av m., ss. från baljväxterna Alhagi maurorum
(i Orienten kallad »persisk manna»), Tamarix
manifera.
Berättelsen i 1 Mos. 16: 15 om m., som
regnade ned från himmelen som föda åt Israels
barn under ökenvandringen, har framkallat
olika förklaringsförsök. Enligt ett av dessa
var m. en i dessa trakter, liksom även i n.
Afrika, vanlig lav, Lecanora esculenta. Den
växer på torra, kalkhaltiga och sandiga
platser. Under torka sönderfaller den i ärtstora,
knottriga, grågula klumpar och ännu mindre
gryn, fullkomligt liknande kalkgruset på
marken. Under fuktig väderlek sväller denna lav
och tilltager hastigt i volym. Efter en natts
regn kan platsen, där laven växer, vara
betäckt av ett tjockt lager av en mjuk, ätbar
lavmassa. Denna mannalav begagnas ännu av
araberna i n. Afrika som nödbröd. Enl. en
från hebreiska univ. i Jerusalem till
Sinai-halvön 1927 utsänd expedition skulle det
bibliska m. ha varit ett honungsliknande ämne,
som avsöndras av en tamariskbuske
(Tamarix nilotica), när den påverkas av ett par
insekter (Trabutina mannipara och Majacoccus
serpentinus). (C. G. S.)
Mannaask, bot., se A s k och Manna.
Mannagryn tillverkades förr, särskilt i
Polen och Preussen, av mannagräsets (Glyceria
fluitans) frön. Numera beredas m. av vete.
Mannagräs, bot., se Glyceria.
Manna reling, hedersbevisning på
örlogs-fartyg för kunglig person och statsöverhuvud,
fordom även för statsråd, amirals- och
generalspersoner m. fl. Manskapet ställer upp sig
på ett led längs relingen, avtager på
kommandoord huvudbonaden och besvarar
fartygschefens el. sekondens leve med ett
fyr-faldigt, utdraget hurrarop. — På
örlogsfar-tyg med segelrigg mannas vant och reling,
varvid manskapet även uppställes i
undervanten. ö-g.
Manna rå, hedersbevisning på örlogsfartyg
med råtackling, varvid manskapet uppställes
på och längs rår, bogspröt och mesanbom. M.
utföres i övrigt som manna reling (se
d. o.). ö-g.
MannaSamfund, en 26 nov. 1817 i
Stockholm bildad sammanslutning för »verklig
förbättring och ömsesidig upplysning» genom
föredrag och samtal i filosofiska och religiösa
ämnen. Som »huvudartiklar» för
medlemmarnas liv nämnas »kärlek, tro och god gärning».
Högtidsdag var 26 mars, Immanuelsdagen.
Samfundet stiftades av C. J. L. Almquist,
M. Sturtzenbecher, A. J. D. Cnattingius och
Anders Berg. 1818 invaldes J. A. Hazelius,
och 1820 tillkommo flera bland Almquists
yngsta lärjungar, ss. E. M. Olde, Jonas Wærn,
H. J. öfverberg och Gustaf Hazelius, tillika
medlemmar av Manhemsförbundet (se d. o.).
Protokollen och en bevarad förteckning över
samtalsämnen visa vilken central ställning
Almquist intog i samfundet och hur stark
påverkan där var av Swedenborgs skrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
