Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
857
Margareta Klausdotter—Margarin
858
Margareta Klausdotter, abbedissa i
Vadstena (d. 1486). M. var från Söderköping
(trol. borgardotter). Hon blev 1440 nunna
och 1473 abbedissa. Hennes värdefulla
svenskspråkiga skildring av Birgittas släkt är
senast tr. i »Scriptores rerum suecicarum medii
ævi», bd III: 2 (1876). B. H-d.
Margareta Spränghäst, se Margareta,
danska furstinnor, 2, sp. 852.
Margareta Valdemarsdotter,
dansk-svensk-norsk drottning, Kalmarunionens stiftarinna
(1353—1412 28/io), var dotter till konung
Valdemar Atterdag i Danmark och Helvig av
Sönderjylland. Endast tioårig bortgiftes hon
1363 (förlovning redan 1359) med folkungen
Håkon Magnusson, konung av Sverige och
Norge. Giftermålet ogillades av Sveriges
stormän och gav anledning till den resning,
genom vilken Albrekt av Mecklenburg
upphöjdes på Sveriges tron. M. framlevde sin
tidigare ungdom i det norska riket, som stannat
i hennes gemåls besittning, och här föddes
1370 sonen Olof.
Väsentligen tack vare M:s handlingskraft
och diplomatiska skicklighet valdes denne 1376
till Danmarks konung. Vid Håkons död 1380
ärvde Olof tillika Norges krona. I de båda
länderna fungerade M. som förmyndare för
den unge sonen, varvid hon framgångsrikt
vinnläde sig om att befästa
Folkungamonar-kien och stärka statsmyndigheten. Ytterst
åsyftade hon att skaffa Olof även det
svenska riket, men Olof — Folkungaättens siste
telning — avled plötsligt i aug. 1387. Allt
vad M. dittills arbetat för syntes därigenom
tillspillogivet; själv stod hon ensam, utan
familj eller stödjande fränder. Hennes fiende
konung Albrekt var enl. Norges
successions-ordning berättigad att efterträda Olof i detta
rike, och på Danmarks krona kunde hans
brorson hertig Albrekt d. y. av Mecklenburg
resa anspråk. M. visade sig dock den
svåra situationen vuxen. Vid sonens
likbe-gängelse i Lund lät hon välja sig till
Danmarks »fullmäktiga fru och husbonde», och
i febr. 1388 mottog hon i Oslo motsv.
hyllning som Norges monark. Under tiden hade
hon trätt i förbindelse med de svenska herrar,
som kommit i konflikt med konung
Albrekt, och på våren 1388 blev hon av dem
formligen erkänd som Sveriges »fullmäktiga
fru och rätta husbonde». I denna egenskap
tillträdde hon landets styrelse, sedan hennes
och den svenska stormannaoppositionens
trupper i slaget vid Åsle nära Falköping 24 febr.
1389 i grund besegrat Albrekt. M. utkämpade
därefter en förbittrad kamp mot huset
Mecklenburgs restaurationssträvanden (jfr
Vitalianer); den slöt med definitiv seger för
M. först 1398, då Stockholm öppnade sina
portar för henne. Redan 1388 hade hon till
fosterson upptagit systerdottersonen Erik av
Pommern (se Erik, sp. 968), och denne
hyllades efter hand som konung i de förenade
länderna (1389 i Norge, 1396 i Danmark och
Sverige). På ett möte i Kalmar 1397 lät hon
sedan kröna honom till unionskonung, och då
överenskom hon med Nordens talrikt
närvarande stormän om rikenas evärdliga
sammanslutning under gemensam härskare (se
Kalmarunionen). Även sedan Erik vid
1400-talets ingång blivit formellt myndig, kom M.,
Margareta Valdemarsdotter. Detalj av gravvården i
Roskilde domkyrka.
som dittills i egenskap av hans förmyndare
förblivit rikenas regentinna, att till sin död i
stort sett vara den ledande i unionsväldets
styrelse. Med en sällsynt förening av
smidighet och kraft undanröjde hon i Sverige
resterna av den mecklenburgska periodens
statsupplösande utveckling och återställde
re-geringsmyndigheten ur dess långvariga
förfall. På grundvalen av ett mötesbeslut i
Nyköping 1396 ökade hon genom en omfattande
godsreduktion i hög grad kronans finansiella
resurser.
Moderna forskare ha velat göra gällande,
att M. i sin unionella livsgärning lät sig
ledas av renodlat imperialistiska intressen och
av en målmedveten strävan att tillförsäkra
Danmark suprematien i Norden med
undertryckande av Sveriges och Norges frihet och
egenart. Faktum är, att M. i viss
utsträckning insatte danskfödda män på ämbetsposter
i de båda andra rikena. Men härtill har hon
säkerligen haft andra än dansk-nationella
motiv; sådana bevekelsegrunder ha förvisso
varit henne alldeles främmande. I själva verket
är det fullt befogat att karakterisera hennes
unionspolitik såsom, låt vara samtidigt präglad
av omsorgen om personlig och dynastisk makt,
i grunden uppburen av ett ideellt syfte att
närma de tre folken till varandra i inbördes
samverkan och vänskap och att i deras
förening ge dem ett betryggande värn mot
utländskt intrång. Mot den hotande tyskheten
var hon alltid på sin vakt och har därmed
banat väg för de tre rikenas, icke minst
Sveriges, nationella utveckling i det följande.
Under de senare åren av sin levnad var hon
ivrigt verksam för att åt Skandinavien
återförvärva två utmarker, som råkat i tysk
besittning: Gotland och Sönderjylland. Gotland
lyckades hon omsider inlösa från Tyska orden
1408, och även Sönderjylland var till god del
vunnet, då hon 1412 hastigt avled ombord på
ett skepp i Flensburgs hamn. — M. fick sin
gravplats i Roskilde domkyrka, där hennes
stoft sedan 1423 vilar i en sarkofag med
liggande alabasterstaty (se bild). Litt.: K.
Erslev, »Dronning Margrethe og Kalmarunionens
grundlæggelse» (1882). G. C-n.
Margaretaön, Margit Sziget, ö i
Donau vid Budapest (se karta vid d. o.).
Margarin (av grek. ma’rgaron, pärla) el.
Konstsmör, smörliknande födoämne, i
vilket ingår fett, som ej är framställt ur
smör. Margarintillverkningens metod
utar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
