Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
867
Maria
868
nellt oppositionens ledare mot sonen men
försonades genom Richelieu med denne. Hon
sköt fram Richelieu till minister 1624. Då
denne tog makten, sökte hon störta honom
men fängslades 1631, flydde s. å. till
Nederländerna, var 1638—41 i England och dog i
Köln. M. var obegåvad och slösaktig men
som hela sin släkt mycket konstälskande.
Om hennes barn se Henrik IV, sp. 864.
Litt.: A. P. Lord, »The regency of Marie de
Médicis» (1904); jfr litt. till Ludvig XIII
(sp. 253) och Richelieu.
4. M. T e r e s i a, Ludvig XIV :s gemål (1638
—83), dotter till Filip IV av Spanien,
förmäldes 1660 med Ludvig XIV. Hon var obetydlig
men utmärkte sig genom milt och behagligt
väsen. Med sin otrogne gemål hade hon sonen
Ludvig (se d. o., franska tronföljare, sp. 258).
5. M. Leszczy n s k a, Ludvig XV :s
gemål (1703—68), dotter till Stanislaus
Leszczyn-ski, förmäldes 1725 med den sex år yngre
Ludvig. Partiet betraktades av franska hovet som
en oerhörd mesallians. M. var varken särskilt
vacker eller spirituell, och hennes liv
förbittrades genom Ludvigs lättsinniga levnadssätt.
Litt.: Monogr. av P. de Nolhac (1900 och 1902).
6. Marie Antoinette, Ludvig XVI:s
gemål (1755—93), var dotter till kejsar Frans
I och Maria Teresia. För att stärka 1756
års
fransk-österrikiska förbund
förmäldes M. 1770 i
Versailles med dåv.
dau-phin. Kejsarinnan
Maria Teresia sökte
genom brev och sin
ambassadör i Frankrike,
Mercy-Argenteau,
leda dottern på ett sätt,
som skulle befästa
alliansen. Den unga och
oerfarna M. vållade
dock Wienregeringen
många besvikelser,
un
der Ludvig XV:s tid bl. a. genom sin öppna
ovilja mot madame du Barry. Efter
tronskiftet 1774 stod M. politiskt och personligt
nära Choiseuls krets, där grevinnan de
Polig-nac var hennes förtrogna (till inemot 1787),
dock utan att kunna återföra Choiseul till
makten. På Vergennes’ utrikespolitik kunde
M. föga inverka till Österrikes förmån, ehuru
hon 1778—87 mera personligt trädde in
härför, i förvissning om att alliansen även skulle
gagna Frankrike. Det inflytande hon utan
bestämd plan inrikespolitiskt utövade genom
sin lättledde make var större och har ibland
strängt bedömts; flera av de utpekade
följderna torde likväl ha inträffat även henne
förutan. Skön och med vinnande ungdomlig
charm, åtnjöt M. i början stor popularitet.
Med lätthet indragen i Versailles’ ytliga
hovliv, offrade hon, som där hade sitt lustslott
Lilla Trianon, stora summor på sina nöjen.
Detta jämte hennes motvilja mot etikett och
likgiltighet för att tillmötesgå en del av
hovaristokratien beredde väg för opposition och
vidsträckt förtal. M:s österrikiska sympatier
stämplade henne, »1’autrichienne», som
lands-förräderska, och även hennes privatliv
angreps. Mycket skadades hennes anseende av
den s. k. halsbandsprocessen (se d. o.). Redan
vid revolutionens utbrott fanns sålunda en
utbredd överdriven åskådning, som på M.
lade ansvaret för en stor del av 1’ancien
regimes brister. Genom revolutionen fick M.
en delvis ny politisk uppfattning med vagt
liberala reformidéer och en konstitutionell
monarki som program. Vid pöbelupploppet
5—6 okt. 1789 skymfades M. grovt; på den
allmänna situationen såg hon alltmer
pessimistiskt. Hon närmade sig 1790 småningom
Mirabeau, som hon personligen avskydde, och
antog med dold inre motvilja hans hemliga
plan till monarkiens räddning. Själv
hoppades hon i hemlighet på utländsk hjälp. Med
hennes förespråkare i utlandet, Breteuil,
förmedlades förbindelsen av den, som från
1780-talets mitt spelade en huvudroll i M:s liv,
hennes stora kärlek, svensken Axel von
Fer-sen d. y. Med M:s gillande förde Ludvig XVI
nu en eftergiftspolitik. Det nödtvungna
undertecknandet av prästerskapets constitution
civile borttog hos kungen all tvekan inför
den flyktplan, som med Fersens hjälp sattes
i verket 1791 men vars förverkligande
avbröts i Varennes och ledde till kungaparets
förödmjukande, visade deras verkliga
ställning till revolutionen och framtvang Ludvigs
godkännande av septemberkonstitutionen
1791. M. sökte nu stöd hos feuillanterna,
särskilt Barnave, men blev snart skeptisk
mot dem. Under front mot såväl
ytterlighets-männen som emigranternas reaktionära
politik blev hon nu alltmer Ludvigs förespråkare
hos kejsaren och hoppades på uppträdande av
en europeisk kongress med väpnat hot mot
revolutionen. Vid det av girondistministären
började kriget våren 1792 skrev M. för att
göra Dumouriez’ krigsplan känd i Österrike.
Hertigens av Braunschweig manifest var en
av orsakerna till augustiupproret s. å. och
till kungafamiljens fängslande. M. delade
jämte sina två barn (se Ludvig, franska
konungar, 17, och Angouléme, M. Th. Ch.)
och sin svägerska Elisabet Ludvig XVI:s
fångenskap i Tempeltornet, till dess
processen mot honom öppnades; han avrättades jan.
1793. I juli s. å. skildes hon från sin son
och i aug. s. å. från madame Elisabet och sin
dotter samt insattes i la Conciergerie. Efter
en skändlig rättegång, varunder hon
uppträdde värdigt, gick M. lugnt i döden och
avrättades 16 okt. s. å. Litt.: M:s brevväxling
med Maria Teresia, utg. av A. Arneth och A.
Geffroy (3 bd, 1874—75), och med Josef II.
utg. av Arneth (1867); P. de Nolhac, »La
dau-phine M.» (1898) och »La reine M.» (1918); O.
G. von Heidenstam, »M., Fersen et Barnave»
(1913; dokumentmaterialets autenticitet med
orätt bestridd men utgivningssättet ytterst
otillfredsställande; jfr rec. av Th. Westrin i
Hist. Tidskr. 1914 och Lydia Wahlström i
Personhist. Tidskr. 1916); P. de Ségur, »M.»
(1916); Jeanne Arnaud-Bouteloup, »Le röle
politique de M.» (1924; med bibliogr.); Alma
Söderhjelm, »Fersen et M.» (1930). B. H-d.
7. Marie Louise, kejsar Napoleon I:s
andra gemål (1791—1847), dotter till kejsar
Frans I av Österrike. M. L. förmäldes av
politiska skäl med Napoleon i Louvre i Paris
april 1810; bröllopsfestligheterna fingo ett
olyckligt slut genom den hemska eldsvådan
1 juli s. å. vid österrikiska sändebudets bal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
