Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marketeri - Markgrav (Enmansgrav, Ensamgrav) - Markgreve - Markgrevskap - Markham, sir Albert Hastings - Markham, sir Clements Robert - Markie, Stora - Markim - Markirch - Markis (titel) - Markis (tygskärm) - Markland (jordområde) - Markland (Vinland) - Marklära, Pedologi (agrogeologi, agrologi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
907
Marketeri—Marklära
908
Marketeri (fr. marqueterie, av marqueter,
göra fläckig el. spräcklig), inläggning (se d. o.)
i trä, inlagt arbete. Medan intarsia vanl.
avser inläggning av trä i trä, brukar m. ba
vidare betydelse och innefatta även inläggning
av elfenben, sköldpadd o. a. i trä. E. L-k.
Markgrav (även E n m a n s g r a v el.
En-sa m gr av), en benämning, som särskilt
avser stenålderns skelettgravar under flat mark
utan synligt minnesmärke; motsatsen är
sten-kammargraven. Se Gravskick. H. R-h.
Markgreve (mlat. marchio) kallades under
medeltiden greven över ett gränsområde (mark,
se d. o., sp. 903). Efter feodalismens upphö
rande fingo de flesta m. andra titlar.
Benämningen m. som fristående suverän titel
bibehöll sig till 1800-talets början i Baden och
har efter tyska revolutionen 1918 åter
upptagits av badensiska furstehuset. Om titeln
m. i dess romanska form se markis.
Markgrevskap, se Mark, sp. 903.
Markham [mä’kom], sir Albert
Hastings, engelsk sjöofficer, polarfarare (1841
—1918). Deltog 1873 och 1875—76 i
polarexpeditioner, varunder han 1876 slog
dittills-varande polarrekord och nådde 83° 20’ 26" n.
br. M. avancerade till amiral. Skrev
reseskildringar och »Life of sir John Franklin and
the North-west passage» (1891). O Sjn.
Markham [mä’kom], sir C 1 e m e n t s 11
o-b e r t, engelsk geograf och forskningsresande
(1830—1916). M. deltog 1850—51 i Austins
Franklinexpedition, reste 1852 och 1860 i
Peru, 1865—66 på Ceylon och i Indien samt
deltog 1867—68 i lord Napièrs expedition till
Abessinien samt 1875 i Nares’ arktiska
expedition. Under följ, år reste han mycket i v.
Asien och U. S. A. Han var 1858—87 sekr.
och 1889—1909 ordf, i Hakluyt society, för
vars räkning han utgav och kommenterade
ett tjugutal arbeten. 1863—88 var han *ekr.
i Royal geographical society, 1893—1905 dess
ordf, samt utgav 1872—78 Geographical
Ma-gazine. Han var länge Englands ledande
geograf och utgav bl. a. biografier över John
Davis (1889) och Columbus (1892).
Markie, Stora, fideikommissegendom i
Anderslövs socken, Malmöhus län, på
Söderslätt, n. ö. om Trälleborg; 887 har, därav 797
har åker; tax.-värde 1,789,600 kr. (1928). Vid
Markiehage, 4 km n. om den gamla,
oansenliga huvudbyggnaden, uppfördes 1895—96 en
vacker slottsbyggnad på s. stranden av
Bör-ringesjön. M. har bl. a. tillhört Valdemar
Atterdag, släkterna Gyllenstierna, Bille,
Pode-busch, Tott och från 1714 Stjernblad (sedan
1743 som fideikommiss).
Markim, socken i Stockholms län,
Seming-hundra härad, ö. om Sigtuna; 25,31 kvkm,
417 inv. (1930). öppen slättbygd, omgiven av
skog, i ö. en mindre rullstensås. 1,082 har
åker, 1,213 har skogsmark. Ingår i M:s och
Orkesta pastorat i Ärkestiftet, Seminghundra
och Ärlinghundra kontrakt.
Märkirch, se Sainte-Marie,-aux-Mines.
Markis (mlat. marchio, fr. marquis, eng.
marquess, it. marchese), urspr. romansk form
för titeln markgreve (se d. o.). Som
adelstitel (mellan hertig och greve) finnes m. ännu
i England, Italien och Spanien. Även påven
utdelar markisvärdighet. I England är
markistiteln ofta en hertigs andra titel och bäres
då av hans äldste son. — Markisät,
markisvärdighet; jordegendom, medföramie
markisvärdighet för innehavaren. — Markis
i’n-n a (fr. marquise, eng. marchioness), hustru
till en markis.
Markis, nedfällbar tygskärm utanför fönster.
Markland. T svenska landskapslagar är m.
jordområde av viss storlek, sannolikt ett
sådant, för vilket urspr. en mark silver erlades
i avrad. Om m. jfr J. Sandström i Upplands
Fornminnesfören :s Tidskr., bd 10, h. 41 (1927).
— Liksom 1 mark, såsom vikt och mynt,
innehöll 8 ören, 1 öre 3 örtugar och 1 örtug
8 (svenska) penningar, så innefattade också
1 m. 8 öresland o. s. v. (S. T-g.)
Markland, se Vinland.
Marklära, Pedologi, vetenskapen om
marken. M. kallas även stundom
agro-geologi el. agrologi; härvid avses dock
eg. den gren av m., som behandlar
åkerjorden från geologisk utgångspunkt.
Ett systematiskt vetenskapligt utforskande
av marken började, sedan J. v. Liebi g (se
d. o.) klargjort de mineraliska salternas
betydelse för växtnäringen. Först utförde man
kemiska jordanalyser (se Jordarter, sp.
1159). Samtidigt begynte geologerna
alltmera uppmärksamma de lösa jordlagren och
klassificera marktyper efter geologiska linjer.
I Sverige var Hampus v. Post (se d. o.)
en banbrytare inom denna riktning. En fysi
kaliskt inriktad m. (agrikulturfysik) uppstod
med tyskarna G. S c h ü b 1 e r, E. W o 11 n y
m. fl. På detta område gjorde svensken A.
M. Atterberg (se d. o.) en betydande
insats. Ett biologiskt markstudium börjades av
Darwin (se d. o.), som studerade
maskarnas liv och betydelse i marken. Efter P
aste u r s (se d. o.) grundläggande upptäckter
om mikroorganismerna uppstod ett ivrigt
studium även av markens mikroorganismflora
och därmed sammanhängande processer.
Tysken H. H e 1 1 r i e g e 1 (se d. o.) och ryssen
S. V i n o g r a d s k i j (se d. o.) voro
föregångsmän på detta område. En
växtekolo-giskt inriktad m. grundlädes av dansken P.
E. M ü 11 e r.
Den moderna m. betraktar marken nästan
sorn ett slags organism, vilken förändras och
utvecklas under klimatets inverkan och vars
egenskaper till viss grad bestämmas av det
geologiska underlaget och topografien.
Markens fysik, kemi, biologi o. s. v. behandla
olika processer, vilka måste betraktas som
delar av ett helt och vilka ej få isoleras från
varandra. Tillsammans sträva alla dessa
processer att bilda en viss jordmånstyp,
som svarar mot det rådande klimatet och den
av detta i väsentlig grad bestämda
vegetationen. Härvid gör sig, i fråga om
kulturjordarna, även människans inflytande starkt
gällande. Den jordmånstyp, som föreligger på en
viss plats, är sålunda det samlade uttrycket
för alla de nämnda processerna och deras
substrat: den geologiska avlagring, som
utgör jordmånens ursprung och (vanl.) dess
underlag (se Jordarter). Denna
fruktbärande synpunkt härrör från ryssen V. V. D
o-kutsjajev (1883). Hans tankar upptogos
och utvecklades av en serie framstående
markforskare i Ryssland (bl. a. K. D. G 1 i n k a,
se d. o.). Av den ryska markforskarskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
