Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marknad—Marks och Bollebygds kontrakt
909
lades grunden till jordmånsgeografien i och
med att de klimatologiska marktyperna
ut-lades på kartor. Tysken E. R a m a n n (se
d. o.) kompletterade det ryska systemet.
Ehuru m. småningom vunnit en viss
enhetlighet, drivas alltjämt dess olika riktningar
av olika specialforskare. Den fysikaliska har
lett till en förfinad klassifikation av
åkerjordar och till en förbättrad insikt om
jordlagrens bärighet till fromma för
järnvägsbyggen o. a. tekniska företag. Den kemiska
arbetar intensivt bl. a. med att undersöka
åkerjordens absorption av växtnäringsämnen
(se härom Markvätska och Matjord),
gödselbehov o. dyl. och har nått goda
resultat särskilt i kalkningsfrågan (se J o r
d-arter, sp. 1159). Den mikrobiologiska
riktningen sysslar även med gödslingsproblem och
har bl. a. lett till praktisk ympning av
åkerjord med nyttiga bakterier. Den ekologiska
har i flera fall kunnat fastställa samband
mellan skogsvegetationens utveckling och
markens egenskaper och har på betesbrukets
område en analog uppgift. Den geografiska
har lämnat goda hållpunkter vid kolonisation
och uppodling av områden, som förr ej brukats.
Centra för markforskning i Sverige äro:
Sveriges geologiska undersökning,
Centralanstalten för försöksväsendet på
jordbruksområdet, Statens skogsförsöksanstalt.
Litt.: E. Ramann, »Bodenkunde» (3:e uppl.
1911); K. D. Glinka, »Die Typen der
Bodenbildung» (1914); E. Blanck, »Handbuch der
Bodenlehre», I (1929); A. Stebutt, »Lehrbuch
der allgemeinen Bodenkunde» (1930). O. T-m.
Marknad. 1. På förhand till ort och tid
angivet tillfälle, där säljare och köpare av
varor kunna sammanträffa. M. hade
mycket större betydelse förr än nu, då
kom-munikationsanstalterna underlätta
avsättningen och sprida varorna. I Sverige
fun-nos av ålder två slag av m., enskilda m.,
där endast borgarna i en viss stad hade rätt
att sälja varor, och frimarknader, där
handelsrätten tillkom borgare i vilken stad
som helst. De enskilda m. avskaffades av
Gustav III, och i våra dagar har m:s antal
efter hand alltmer minskats. (Schg.)
2. M. kan i det allmänna handelsspråket
avse en plats, där särskilt omfattande
affärer göras i vissa varor, varifrån större
områden förse sig med varor, el. ett område, som
är stor avnämare av varor från ett visst håll.
M. kan också avse handelns el.
omsättningens hela tillstånd, utbud och efterfrågan
vid en viss tidpunkt för större el. mindre
områden och för flera el. färre varor (resp,
värden, tjänster) — så talar man om
världsmarknaden i det hela, om varumarknader i
allm., om spannmåls-, kaffe-,
trävarumarknader o. s. v.; vidare om penningmarknader
i allm., fondmarknader, fraktmarknader,
arbetsmarknader etc. Härvid nyttjas en hel del
tekniska termer för att beteckna m:s
tillstånd. Så säges m. vara f 1 a u, då
omsättningen går trögt, tryckt, då köplusten är
minimal el. ingen trots låga priser, fast, då
köplust och pris äro normala o. s. v. K. H. A.
Marknadsfrid var i den germanska rätten
en särskild frid (se d. o.), även kallad
köpfrid el. köptingsfrid, som lystes över
de till marknad samlade. I en del fall är m.
910
att härleda ur konungsfriden (se d. o.), då
marknader höllos under konungens skydd, i
andra fall är den djupast sett av religiöst
ursprung, t. ex. distingsfriden i Uppsala. M.
omtalas i vissa landskapslagar, och ännu 1734
års lag straffade i handelsbalkens kap. om
marknader den, som med oväsen och slagsmål
störde m., för fridsbrott (se d. o.), tills detta
kap. upphävdes genom
näringsfrihetsförord-ningen 18 juni 1864. Litt.: A. Schück, »Det
svenska stadsväsendets uppkomst och äldsta
utveckling» (1926). K. G. Wn.
Markneukirchen [-näi’kir^on], stad i ty.
fristaten Sachsen, 115 km s. om Leipzig; 8,818
inv. (1925). Huvudort för
musikinstrument-tillv. i Vogtland; har en fackskola för
musik-instrumentmakare.
Markobrunner [-broner], en berömd
Rhen-vinssort, från trakten mellan Mainz o. Bingen.
Ma’rko Kra’ljevic [-itj], »Marko
Kungasonen», serbisk prins (omkr. 1335—94). Var i
livet en rätt obetydlig turkisk vasall i s.
Serbien men blev efter döden en av
centralfigurerna i den sydslaviska folkepiken,
tillskrevs många hjältedater, stor uthållighet i
dryckjom, ovanligt hög ålder o. s. v. — Litt.:
J. Stojkovic, »Kraljevic Marko» (1922).
Markoma’nner (lat. marcoma’ni, gräns
-män, av got. marka, gräns, skog),
västger-manskt folk av den svebiska gruppen (se
S v e b e r). Från trakterna mellan Main och
Donau drogo de omkr. 9 f. Kr. under
konung Marbod till Böhmen (jfr d. o., sp.
419). Marbod bildade där ett rike, som dock
snart upplöstes efter en strid med Arminius
(se d. o.). M. blevo nu ett romerskt lydfolk,
tills de i förbund med kvader (se d. o.) sökte
överskrida romerska Donaugränsen. I de s. k.
markomannerkrigen 166—180 avvärjde
Mar-cus Aurelius anfallen, och m:s beroende av
Rom återställdes i skärpt form. Nya anlopp
av m. mot Donaugränsen på 250- och
290-talet misslyckades; dock synes en del av
folket ha fått bosätta sig på romerskt område
såsom romerska krigstjänstskyldiga
(foede-rati). I början av 500-talet lämnade m.
Böhmen och slogo sig ned i Noricum och Raetia
ö. om Lech. De fingo nu namnet b a j
u-v ar ier, d. v. s. »män från Böhmen» (se
Bayern, sp. 1041). S. B.*
Markpund, förr i Sverige en viktualie-,
järn- och kopparvikt, som först betecknade
lispundets närmaste underavdelning och
synes ha varit identisk med mark el. skålpund.
Senare (t. ex. enligt plakatet av 1665)
betydde m. 1 mark järn- och kopparvikt. I
förordningarna av 1733, 1737 och 1739 är m. 20
marker (1 L®) järn- och kopparvikt.
Ma’rksburg [-bork], borg i preuss. prov.
Hessen-Nassau, nära staden Braubach, den
enda helt bevarade av medeltidsborgarna vid
Rhen; uppf. på 1200-talet.
Markscheider [ Jäldar] (av ty. Mark, gräns,
och scheiden, skilja), förr titel på en
bergsstatstjänsteman med uppgift att uppmäta
gruvor och upprätta kartor över dessa till
ledning vid brytningen.
Marks domsaga omfattar Marks härad och
utgör ett tingslag. Tingsställe: Skene.
Marks och Bollebygds kontrakt, i Göteborgs
stift, omfattar 9 pastorat: Sätila och Hyssna;
Seglora, Fritsla, Kinnarumma och Skepp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
