Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marmor - Marmorbruket - Marmorera - Marne (flod)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
917
Marmontel—Marmor
918
fälet över artilleriet vid Marengo 1800 och
genomförde därefter en omorganisation av
vapnet. Efter armékårsbefäl under kriget
med Österrike 1805—06 blev M. guvernör i
Ragusa och fick 1808
titeln hertig av
Ragusa. Han deltog 1809
i slaget vid Wagram,
utmärkte sig under
förföljelsen av
österrikarna efter slaget vid
Znaim och erhöll
därför marskalksstaven.
Efter att sedermera
med skicklighet ha
skött styrelsen i
Illyriska provinserna fick
han 1811 befälet i
Portugal, men här blev
han slagen av Wellington vid Salamanca
1812. Under 1813 års fälttåg kämpade M.
bl. a. med viss framgång mot Blücher vid
Möckern och var med vid Leipzig. I 1814 års
fälttåg inom Frankrike var han en av
huvudpersonerna och hade särskilt till uppgift att
uppehålla schlesiska armén. I slaget utanför
Paris 30 mars förde han jämte Mortier
befälet och avslöt det fördrag, genom vilket
huvudstaden överlämnades åt fienden. Han
övergav därefter Napoleon och utnämndes av
Ludvig XVIII till pär. 1830 anförde M.
trupperna i Paris och bekämpade
julirevolutionen, varefter han följde Karl X i
landsflykt. Han utgav bl. a. memoarer (9 bd,
1856—57), vilka dock ej alltid anses
pålitliga. Wdt.
Marmontel [marmåtä’1], Jean Frangois,
fransk författare (1723—99). M. var en fattig
skräddarson från Limousin, som 1745 kom till
Paris med ett rekommendationsbrev av
Vol-taire och snabbt vann
fotfäste i de
encyk-lopedistiska salongerna, försedd med
åtskilliga sinekurer av
madame de
Pompa-dour. 1763 blev han
invald i Franska
akad. och 1783 dess
ständige sekr. Han
var intim vän med
svenske ministern
Creutz och
korresponderade i
litterära frågor med flera
krönta huvuden, bl. a.
Gustav III. — Efter ett par misslyckade
försök i tragedien vann M. stadgat rykte med
sina »Contes moraux» till »dygdens» lov (2 dir,
1756—61; sv. övers, i urval 1765), och detta
befästes genom hans politiserande romaner i
Fé-nelons stil, »Bélisaire» (1767; »Belisar», 1768,
nya uppl. 1778 och 1799) och »Les incas» (1777 ;
»Incas eller kejsardömet Perus förstöring»,
1795—96), i vilka han försvarade toleransen
och angrep fanatismen. Den senare gav stoff
till Adlerbeths »Cora och Alonzo». M.
författade även operatexter, som gjorde lycka,
bl. a. »Le Huron» (1768), »Lucile» (1769; sv.
övers. 1776), »Sylvain» (1770; sv. övers. 1791),
»Zemire et Azor» (1771; »Zemir och Azor»,
1778; alla tre övers, av fru Lenngren) och
»La fausse magie» (1774; »Den falska
svartkonsten», 1792), samtliga tonsatta av Grétry.
Som litterär smakdomare med tydlig
dragning åt förromantiska idéer framträdde M. i
sin »Poétique frangaise» (3 bd, 1763); stort
inflytande utövade hans artiklar i
Encyklo-pedien, samlade under titeln »Éléments de
littérature» (6 bd, 1787). Numera läsas av
M:s skrifter endast hans »Mémoires» (1805).
I Sverige ha hans skrifter spelat en mycket
stor roll — se härom F. Böök, »Romanens
och prosaberättelsens historia i Sverige intill
1809» (1907), och G. Bergh, »Litterär kritik
i Sverige» (1916). Litt.: S. Lenel, »M.» (1902);
M. Freund, »Die moralischen Erzählungen
M:s» (1904); F. Brunetière, »Études critiques»,
VI (1905). Kj.S-g.
Marmor (av grek, ma/rmaros, glänsande
sten). 1. (Petrogr.) Dets. som
kristal-linisk kalksten, se Kalksten. —
2. (Tekn.) I Sverige brukas beteckningen m.
rätteligen blott om sådana (rena el. orena)
kristalliniska kalkstenar och dolomiter (ibland
kallade dol omi t marmor), som lätt
antaga vacker polityr och även f. ö. äro av
sådan fysikalisk beskaffenhet, att de med
fördel äro användbara inom arkitekturen och
skulpturen. Särskilt i utlandet nyttjas
beteckningen m. dock sedan gammalt ofta i
dagligt tal el. som handelsbenämning även
för täta kalkstenar och ibland dessutom
andra bergarter av likartad hårdhetsgrad, om
de kunna poleras och användas på ovan
angivet sätt. Ett ex. från Sverige härpå är
ortocerkalken från Brunflo i Jämtland,
vilken i handeln kallas »gustamarmor».
Sverige är ganska rikt på egentlig m. av
växlande färg. Främst må nämnas den
vackert gröna el. gulgröna
kolmårdsmar-morn, som brutits sedan omkr. 1668 vid
Marmorbruket på Kolmården och vars färg
betingas av inblandad serpentin. Till
sammansättning och färg om den egentliga
kol-mårdsmarmorn erinrande samt ibland
likaledes med det namnet belagda marmorarter
brytas i Södermanland vid Edeby i Hölö
socken, Gropptorp i V. Vingåkers socken och
Mölnbo i Vårdinge socken. Ett prov av
likartad m. från Klastorp, också i
Södermanland, visas på pl. till art. Bergart. Vid
Ekeberg i Närke erhålles en vit
dolomitmar-mor. Samtliga dessa marmorarter höra till
urkalkstenarna (se Kalksten). G o
t-landsmarmorn, en på Gotland
förekommande, röd el. rödbrun, kristalliniskt kornig,
på enkriniter rik kalksten, är däremot av
silurisk ålder och ometamorfoserad.
Det viktigaste produktionsområdet för m.
i nyare tid är det i trakterna kring Carrara
(se d. o.) i Italien. Den värdefullaste av de
marmorarter, som erhållas där, är den för sin
skönhet berömda statuario el.
staty-m a r m o r n, en snövit, skimrande,
jämnkor-nig och jämnhård, finkristallinisk, ganska
starkt genomlysande m., som förekommer som
underordnade inlagringar (5 % av hela
produktionen) i ljusare el. mörkare färgad m.,
ordinario, varav en svagt blåvit varietet
med blågrå ådror kallas bianco chiaro
och en blågrå bardiglio. I praktiken är
det väl i regel endast den nämnda
staty-marmorn, som går under benämningen c a r-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
