Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
927 Marocko (Politisk indelning
Sydamerika. Telegrafnätet hade 1928 en längd
av 2,554 km, telefonnätet av 11,306 km.
Politisk indelning och administration.
Landet styres nominellt av en sultan, som vanl.
uppehåller sig i en av de fyra huvudstäderna
(var och en kallad magzen, d. v. s.
kejserlig), Fez, Meknès, Rabat och Marrakech.
Beträffande det spanska området har
sultanen numera överlåtit sin myndighet på en
ställföreträdare (chalifa), och i det
interna-tionaliserade Tangerområdet representeras han
av en mendub. Franska M. är indelat i 7
för-valtningsdistrikt (régions) och 4 mindre
förvaltningsområden (circonscriptions), det
spanska i 4 förvaltningsområden (circunscriciones).
Den franska centralstyrelsen, vars chef är en
generalresident, är förlagd till Rabat, den
spanska, med en generalresident i spetsen,
till Tetuän. Spanska zonens gränser och
Spaniens protektoratsrättigheter bestämmas
genom ett fransk-spanskt fördrag i Madrid
av 27 november 1912, enl. vilket Spanien
skall vaka över lugnet i zonen och där bistå
M:s regering med nödiga reformer med
bibehållande av sultanens civila och religiösa
myndighet inom zonen. Dennas styrelse är
organiserad efter mönster från den franska
och handhas av en spansk överkommissarie
och en av sultanen utsedd chalifa i Tetuän.
— Franska M:s ekonomiska centrum är den
moderna hamnstaden Casablanca (106,608 inv.
1928), över vilken gå 90 % av varuutbytet
med utlandet. Endast lokal betydelse ha
hamnstäderna Kénitra, Saffi, Mogador.
Spanska M:s viktigaste hamnstäder äro Tetuän
(43,000 inv.), Ceuta (36,000) och Melilla
(9,000). J. Frdn.
Historia. M. motsvarar romarnas
Maure-tania tingitana, v. delen avMauretanien
(se d. o. om dess äldsta historia). Landet
erövrades 429 av vandalerna, förenades 534 med
Östromerska riket och räknades från 618 till
de spanska västgöternas besittningar.
Araberna inträngde i M. 682, men den verkliga
erövringen skedde först 705. Berberna tvungos
att övergå till islam. Från beroende under
kalifatet frigjordes M. av idrisidernas (se
d. o.) dynasti, som bl. a. också (803)
grundläde Fez. Efter den berbiska M a g r a v
a-dynastien, som omkr. 980 fick väldet i
M., kom turen till almoraviderna (se
d. o.), följda av almohaderna (se d. o.),
vilka i sin tur fingo vika för m e r i n i d e
r-n a, som tilläto både kristen mission och
europeisk invandring. M:s kuster uppfylldes
under deras välde av sjörövarnästen, mot
vilka portugiser och spanjorer började göra
motanfall. De förra erövrade bl. a. Ceuta och
Tanger, de senare Melilla. Enheten
återställdes av Saadidynastien, som omkr. 1520
intog huvudstaden Marrakech (Marocko) och
1550 även Fez och småningom utsträckte sitt
välde inåt Sudan till Timbuktu och Bornu.
Portugiserna fördrevos från de flesta av sina
faktorier, och spanjorerna lyckades vid
kusten behålla endast några smärre besittningar.
Efter en ny period av förfall enades riket
ånyo under aliderna, vilka ännu regera,
från 1912 dock under franskt protektorat.
Den mäktigaste härskaren av denna ätt var
M u 1 e i I s m a i 1 (reg. 1672—1727), under
vilken sjöröveriet fick en dittills oanad
om
och administration—Historia) 928
fattning. Han organiserade en mycket
respektabel armé, erövrade från portugiserna
el-Araisch (Larache) och besatte Tanger. Hela
1700-talet var sjöröveriet för M. en flödande
inkomstkälla. Flera europeiska stater, bland
dem Sverige och Danmark, sökte genom
fördrag om penningtribut köpa frihet från
kape-rier (jfr Barbareskstaterna). Mulei
Soliman (reg. 1794—1822) förbjöd
visserligen sjöröveriet och frigav alla kristna
slavar, men först under dennes brorson
Abd-e r - R a h m a n (se d. o., sp. 32; reg. 1823—59)
löstes de europeiska staterna från tributen.
Under senare hälften av 1800-talet började
europeiska makter att alltmer inblanda sig i
M:s inre förhållanden. På en konferens i
Madrid 1880 reglerades dessa makters
handelsrättigheter och rätt att under sin
jurisdiktion upptaga skyddsförvanter. Men
sultanen Mulei Hasan (reg. 1873—94) lyckades
ännu en tid med viss framgång upprätthålla
sin självständighet. Under hans son Abd-e
1-A z i z (reg. 1894—1908) öppnades dörren för
en europeisering av landet, som inom kort
gjorde den inhemska styrelsen maktlös. Den
först starka rivaliteten mellan England och
Frankrike i M. upphörde 1904, då England
genom ententeavtalet den 8 april, för
motsvarande förmåner i Egypten, erkände
Frankrikes övervägande politiska inflytande i M.
Detta blev utgångspunkten för en
målmedveten fransk aktion för att genom »fredlig
ge-nomträngning» (penetration pacifique) ställa
M:s tillgångar till Frankrikes förfogande och
trygga Algeriets västgräns. Men även andra
makter hade intressen i M. Genom
överenskommelser okt. 1904 och sept. 1905
tillfredsställde Frankrike Spaniens anspråk och
åstadkom den uppdelning av landet, som ännu är
gällande. När på våren 1905 den franske
ministerresidenten i Tanger sökte avpressa
sultanen samtycke till ett franskt
reformprogram för M., av vilket man i Tyskland
befarade ödesdigra konsekvenser för de tyska
ekonomiska intressena, skred tyska regeringen
till handling. Under en kryssning i
Medelhavet landsteg kejsar Vilhelm II i Tanger
(31 mars). Besöket avsåg att såsom tyska
regeringens uppfattning fastslå, att sultanen
var fri härskare över ett fritt land och
att Tyskland utan mellanhänder ville
förhandla med M. om tryggande av tyska
intressen där. Uppmuntrad av detta stöd,
tillbakavisade sultanen (28 maj) det franska
reformprogrammet och föreslog — inspirerad av
Tyskland — en internationell konferens för
rådplägning om bästa sättet för nödiga
reformers genomförande. Konferensen kom
småningom till stånd i Algeciras, öppnades 16 jan.
1906 och räknade som deltagare
representanter för 12 makter utom M. (de 6
europeiska stormakterna samt Förenta staterna,
Spanien, Sverige, Nederländerna, Belgien och
Portugal). 7 april hade man nått fram till
undertecknande av den s. k.
Algeciras-traktaten. Den fastslog visserligen de av
Tyskland hävdade principerna om sultanens
suveränitet och hans rikes integritet samt
ekonomisk frihet i M. för alla nationer, men
bestämmelserna i övrigt blevo närmast till
fördel för de franska intressena. Det
reformprogram, som uppgjordes och vars viktigaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
