Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marocko - Historia - Litteratur - Marocko (stad) - Marodör - Maron, Johannes - Maroniterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
929
Marocko—Maroniterna
930
punkt var skapandet av ett marockanskt
gen-darmeri med franska och spanska
instruktörer och en schweizisk generalinspektör, kom
icke till utförande i sin helhet. Den
främ-lingsfientliga upprorsrörelsens raska tillväxt
i olika delar av M. föranledde nämligen inom
kort Frankrike till en militär aktion, som
blev utgångspunkten för hela M:s gradvis
följande ockupering och pacificering.
Upprättandet av tullkontroll i Casablanca orsakade
där (30 juli 1907) ett tumult, varvid flera
européer mördades. Staden blev föremål för
fransk bombardering och ockupation (aug.).
Dessa händelser ökade i hög grad den mot
européerna riktade rörelsen, som fått en
kraftig ledare i en av sultanens äldre bröder,
ståthållaren över södra M., Mulei Hafid
(reg. 1908—12). Redan i maj utropad till
mot-suitan, vann han erkännande på allt flera
ställen, proklamerades jan. 1908 till sultan
i Fez, där han i juni s. å. kunde hålla sitt
intåg, slog Abd-el-Aziz i aug., förjagade
honom till Tanger och var i nov. allmänt
erkänd i hela landet. I jan. 1909 erkändes han
även av de europeiska makterna, med
särskilda garantiförbindelser för Frankrike och
Spanien. Den franska ockupationen hade
föreg. år utsträckts inåt landet, bl. a. över
det av Chauijastammen bebodda området. Nu
ingrepo spanjorerna med anledning av
oroligheter bland kabylerna i Rifområdet, där
förhållandena dock reglerades genom ett fördrag
15 nov. 1909. Rivaliteten mellan fransmän
och tyskar hade trots uppgörelsen i Algeciras
icke upphöit. I sept. 1908 hade en konflikt
uppstått ang. några tyska undersåtars
försök till desertering i Casablanca från
främlingslegionen och den behandling en tysk
konsulatstjänsteman därvid fick röna av fransk
hamnpolis. Denna, den s. k.
Casablancaaffä-ren, avvecklades visserligen i godo genom
skiljedom under ledning av svenske
landshövdingen Hj. Hammarskjöld, och ett försök till
uppgörelse ang. de båda ländernas ekonomiska
inti essen i M. gjordes genom ett fördrag 8
febr. 1909. Men då fransmännen på grund av
nya oroligheter utvidgade sin maktställning,
uppkom en ny och synnerligen allvarlig
konflikt. Då de upproriska hotade Fez,
dit-sändes en stark fransk expedition under
befäl av general Moinier, som i maj 1911
intågade i staden. Straffexpeditioner mot de
upproriska utsändes, sultanens egna trupper
fingo franska officerare och underofficerare
till instruktörer, och på sultanens
regeringshandlingar utövade fransmännen ett
bestämmande inflytande. För tyska regeringen blev
detta anledningen till att på nytt rulla upp
Marockofrågan. 1 juli 1911 sändes den tyska
kanonbåten »Panther» till den
sydmarockan-ska hamnen Agadir till skydd för därvarande
tyskar och deras intressen. Meningen med
denna starxt uppseendeväckande åtgärd var
icke att hävda några nya tyska anspråk i M.
Den nye ledaren för den tyska
utrikespolitiken Kiderlen-Wäcliter betraktade
»Panther-språnget till Agadir» snarast som ett
»knytnävsslag i förhandlingsbordet» och fick också
till stånd direkta förhandlingar med
Frankrike. Dessa kommo huvudsakligen att röra
sig om ett såsom kompensation för tyska
eftergifter i M. föreslaget tysk-franskt
kolonialbyte i Kamerun och Kongo, och 4 nov.
1911 undertecknades en tysk-fransk
överenskommelse dels om M., dels om
gränsregle-ring mellan Kamerun och Franska Kongo
(se Franska Ekvatorialafrika, sp.
1021). Tyskland fick förnyade garantier i
fråga om sina och andra staters ekonomiska
intressen i M. men gav i gengäld
Frankrike frihet att upprätta ett protektorat över
M. Detta protektorat påtvingades sultanen
genom ett fördrag 30 mars 1912. Mulei Hafid
abdikerade till förmån för sin broder Mulei
Jusuf (reg. 1912—27). Genom ett fördrag
27 nov. 1912 mellan Frankrike och Spanien
bekräftades M:s tidigare överenskomna
uppdelning i en fransk och en spansk intressesfär,
och över den senare upprättades ett spanskt
protektorat. Samtidigt ordnades en
internationell regim i Tanger (se d. o.). — I den
franska zonen ha fransmännen (1912—25 under
ledning av generalresidenten Lyautey) utfört
ett synnerligen omfattande
reorganisations-arbete. Motståndet från de infödda har steg
för steg minskats. Svårare ha spanjorerna
haft det i sin zon, där riffkabylerna länge
och envist höllo sig på krigsstigen. 1921
lyckades deras hövding A b d - e 1 - K r i m
tillfoga spanjorerna flera kännbara nederlag.
Först sedan kampen förts in även på den
franska zonen och ett fransk-spanskt
samarbete 1925 etablerats, blev hans motstånd
1926 brutet och han själv tvingad att gå i
landsflykt. Mulei Jusuf efterträddes 1927 av
sonen Mulei Muhammed.
Litt.: E. Mercier, »L’histoire de 1’Afrique
septentrionale» (3 bd, 1888—91), omfattar tiden
till 1830 och är den grundläggande moderna
sammanfattande historiska handboken om M.
Vidare märkas G. Diercks, »Die Marokko”
frage und die Konferenz von Algeciras» (1906);
A. Tardieu, »La conférence dAlgésiras» (1907)
och »Le mystère d’Agadir» (1912); P. Albin,
»Le ’coup’ d’Agadir» (s. å.); R. Millet, »La
conquéte du Maroc» (1913); J. Caillaux,
»Agadir. Ma politique extérieure» (1919); A.
Kenn, »Le protectorat marocain» (1921);
P. O. von Törne, »Marockofrågan och den
europeiska krisen 1911» (i Acta Academiae
Aboensis, 3: 4, 1922); I. Du Taillis, »Le
nou-veau Maroc» (1923). Om Sveriges förbindelser
med M. se J. H. Kreüger, »Sveriges
förhållanden till barbareskstaterna i Afrika» (2
dir, 1856). Algeciraskonferensens slutakt
finnes tryckt bl. a. i »Svensk
författningssamling» 1906 och hos C. Sandgren, »Recueil des
traités ... de la Suède» (1910). V. S-g.*
Maro’cko, stad, se M a r r a k e c h.
Marodör (fr. maraudeur), krigsman, som
olovligen lämnar sin trupp och tager eller
till-tvingar sig livsmedel, pengar o. s. v. av
befolkningen. Verb: Marodör a.
Ma’ron, J o h a n n e s, se M a r o n i t e r n a.
Maroniterna, en kristen sekt i Syrien,
utgöra huvudmassan (omkr. 300.000 pers.) av
befolkningen på n. Libanon och angränsande
trakter; namnet härledes från munken J
o-hannes Maron (d. före 423), vars
lärjungar grundläde klostret S:t Maron vid
Orontes. Där organiserade sig efter 681 ett
antal monoteleter som en självständig kyrka,
XIII. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
