Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
931
Maros—Marquesasöarna
932
Kustlandskap på Nuku-Hiva, Marquesasöarna.
som sedan bevarade en delvis även politisk
självständighet mot araber och turkar. 1182
anslöt sig en stor del till romerska kyrkan.
1445 accepterades unionen även av m. på
Cypern, och resten vanns snart av
francis-kanmissionärer. Två nationalkonsilier 1596
och 1736 fullbordade anknytningen till
romerska stolen, ehuru maronitkyrkan alltjämt
behöll sina egna kyrkliga bruk. Ständig
fiendskap med druserna ledde 1860 till ett stort
blodbad på de av turkiska myndigheter
avväpnade m. Västmakterna, främst Frankrike,
framtvungo fördraget 1862, varigenom m.
fingo nästan självständig förvaltning under
en kristen guvernör.
M:s hierarki omfattar en patriark, 6
ärkebiskopar och 2 biskopar; patriarken får
in-vestitur av påven men har stor kyrklig
maktfullkomlighet. Klostren leva mest efter den
helige Antonius’ regel (omkr. 50 st.).
Liturgien hålles på gammalsyriska, ehuru m:s
språk sedan århundraden är arabiska. —
Litt.: K. Lübeck, »Die christlichen Kirchen
des Orients» (1911). Hj. H-t.*
Maros [ma^åj], rum. Mures, största
bifloden till Theiss i Ungern; omkr. 880 km lång.
M. upprinner i Transsylvanska alperna, rinner
i v. huvudriktning och bildar på’ en sträcka
av omkr. 30 km gräns mellan Rumänien och
Ungern. Infaller i Theiss nära Szeged.
Segelbar för mindre fartyg från Alba Julia.
Järnvägslinjer följa större delen av M:s dalgång.
Maros-Väsärhely [ma^åj-vä^ärhäj], se
Tärgu Mures.
Marot [marå’], C 1 é m e n t, fransk skald
(1493 el. 1496—1544). M. var son till Jean
M., kammartjänare och hovpoet hos Frans I,
hos vilken han själv fick fylla samma
tjänster efter faderns död
(1523). Tidigare hade
han fört ett växlande
och äventyrligt liv,
som bragt honom i
allvarliga konflikter
både med katoliker
och hugenotter. 1541
utgav M. sin berömda
tolkning av Davids
psalmer på franska,
»Psaumes» (ny saml.
1543), som blivit den
calvinistiska kyrkans
officiella psalmbok.
Drabbad av det katolska Sorbonnes vrede,
nödgades han 1542 fly till Genève, där dock
hans lättfärdiga liv väckte
anstöt, och i Turin fick han
sin sista fristad. — M.
brukar räknas som den förste
renässansdiktaren i
Frankrike, men hans
utgångspunkter äro h. o. h. medeltida.
Hans klassiska bildning var
obetydlig; i högre grad har
han tillgodogjort sig intryck
av samtida italiensk lyrik.
Hans elegier, epistlar,
sonetter, epigram och rondåer äro
eljest djupt personliga små
mästerverk av fransk grace
och fransk esprit, som direkt
förebåda La Fontaine. Ej
mindre än 70 uppl. av hans dikter utkommo
under 1500-talet. M. var även skalden Villons
förste utgivare. Det var mot M. och hans
»skola», som Ronsard i främsta rummet
vände sina vapen, då det gällde att »reformera»
den franska poesien i klassisk anda. M:s
»Oeuvres complètes» utgåvos 1868—72(4 vol.).
Jfr O. Douen, »C. M. et le psautier huguenot»
(2 bd, 1878—79); A. Ehrensvärd, »Fransk
medeltid och renässans» (1922), och O. Levertia
i »Fransk litteraturhistoria», I (1912); ty.
monogr. av Ph. A. Becker (1926). Kj. S-g.
Maro’tse, se B a r o t s e.
Marouflèra (av fr. maroufler), fastsätta (med
klister, blyvitt el. dyl.) en på duk utförd
målning på annan duk, på trä, på muryta etc.
Marozia [marå’tsia], italiensk dam, som
levde i slutet av 800- och början av 900-talet.
ryktbar genom sin förmåga att på
påvestolen uppsätta anhöriga och älskare. Hon var
tre gånger gift (sist, 923, med konung Hugo
av Italien). Påven Sergius III var hennes
älskare, Johannes XI hennes son och
Johannes XII hennes sonson. Sin moders älskare,
påven Johannes X, lät hon avliva. Själv
störtades hon 932 av sin son i första giftet,
Alberik av Toscana, och dog i fängelse.
Marpurg [mä’rpork], Friedrich Wil
h e 1 m, tysk musikteoretiker (1718—95).
Verkade huvudsaki. i Berlin, där han bl. a. utgav
sin berömda skrift »Abhandlung von der
Fuge» (2 bd, 1753—54). Denna bok blev
grundläggande för uppfattningen om fugan under
Wienklassikernas tid och bestämmande för
fugastilen ännu under nyromantiken. T. N.
Ma’rquardsen, Heinrich, tysk rättslärd
och politiker (1826—97), jur. prof, i Erlangen
1861. Mest bekant är M. som utgivare av det
stora samlingsverket »Handbuch des
öffent-lichen Rechts der Gegenwart in
Monogra-phien» (1883 ff.). Rid.
Marquesasöarna [markä’sas ], fr. Les
Mar-quises, fransk polynesisk ögrupp i Stilla
havet, mellan 8° och 10° s. br. samt 138° och
141° v. Igd; 1,274 kvkm, 2,255 inv., ett
hundratal vita (1926); omfatta 12 öar, de största
Nuku-Hiva och Hiva-Oa. M. äro av
vulkaniskt ursprung med bergstoppar, som nå över
1,000 m. Svårtillgängliga bergskedjor skilja
de bördiga, välvattnade dalarna. Tempererat
havsklimat med årsmedeltemp. av omkr. 27°C;
riklig nederbörd (nov.—juni). Kokospalm,
sockerrör, vanilj, brödfrukt- och
mangoträdet m. m. odlas. Copra exporteras. Den
infödda befolkningen, en kanakisk stam, har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
