Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
945
Marsipan—Marskland
946
fattare (omkr. 1270—1342 el. 1343). M.
studerade bl. a. medicin i Padova och Paris
samt var i Paris universitetsrektor, föreläsare
och läkare. Genom provision av
Avignonpå-ven Johannes XXII fick M. 1316 ett
kanoni-kat i Padova. I Paris umgicks M. med
filosoferna William Occam och Jean de Jandun.
Under medverkan av den senare fullbordade
M. 1324 sin märkliga skrift »Defensor pacis»
(tr. 1522; ny uppl. av C. W. Previté-Orton
1928). Med denna begåvo de sig till Ludvig
Bayraren (se Ludvig, romerska kejsare, 4, sp.
260), som i »Defensor pacis» fick ett utmärkt
stridsmedel mot Johannes XXII. M.
förfäktade i skriften en konstitutionell monarki på
folksuveränitetens grund. Det romerska
folket representeras av kejsaren, den andliga
makten står under den världsliga. Kyrkan
är de troendes samfund, påvedömet ej en
gudomlig instiftelse utan historiskt framvuxet,
och över påven står kyrkomötet. M. och Jean
de Jandun bannlystes 1327. Då Ludvig 1328
var i Italien, blev M., som nu var hans
livläkare, kejserlig vikarie i Rom, men han
följde Ludvig tillbaka till Tyskland. M. har
genom »Defensor pacis» haft stort
inflytande på statsteoriernas utveckling. Fr. monogr.
av N. Valois (1906); uppsats (med bibliogr.)
av E. Falk i Kyrkohist. Ärsskr. 1917; eng.
monogr. av E. Émerton (1920). B. H-d.
Marsipän (it. marzapa’ne), fin mandelmassa,
som vanl. formas till tårtor, djur m. m.
Marsk (mlat. marsca’lcus), förk. av
marskalk, i äldre germanska samhällen den
man i en herres gård, vilken hade uppsikt över
stallet. Värdigheten återkommer även vid
furstliga hov och kan där förbindas med en
ställning också inom rikets styrelse; dock
synes i Frankiska riket marscalcus ha blivit
benämning för en lägre grad av tjänare.
I Sverige nämnes en konungens marscalcus
första gången 1268. Titeln betecknar här från
början en hög värdighet, men om m:s
ställning vid denna tid är f. ö. föga känt. Att
marsken Tyrgils Knutsson en tid blev
landets ledare berodde på hans personliga
betydenhet. I varje fall blir ämbetet, i likhet med
drotsens (se d. o.), en aristokratisk
heders-värdighet, vars innehavare knappast annat än
vid särskilda tillfällen inställer sig hos
konungen och blott efter särskilda uppdrag
biträder i riksstyrelsen. Drottning Margareta,
som sökte återupprätta konungamakten, hade
ej tillsatt vare sig drots el. m., och det var
först genom de svenska herrarnas fordran,
som Erik av Pommern 1435 tvangs att göra
det. Karl Knutsson (Bonde) blev då rikets
m. I hans person blev m. åter för några år
rikets främste man. Efter hans tronbestigning
reducerades de höga ämbetenas betydelse, och
under riksföreståndarna stodo de obesatta.
Konung Hans hade en m., Svante Nilsson,
men denne blev snart själv riksföreståndare.
Gustav Vasa utnämnde 1523 en m., Lars
Siggesson (Sparre), som behöll värdigheten
till sin död, 1554. Han fick understundom
bistå konungen i viktiga värv, dock utan
egentlig ämbetsverksamhet som m. Erik XIV
utdelade titeln till Svante Sture och Johan
III till Gustaf Olsson (Stenbock) och, efter
lång mellantid, till Klas Fleming, men ingen
av dessa gjorde egentligen tjänst i ämbetet.
som sålunda förblev väsentligen en hög
he-dfjrspost. Hertig Karl utnämnde 1600 en m.,
men denne blev ej bekräftad i sin värdighet
vid reorganisationen av riksstyrelsen 1602.
Ämbetet utdelades 1607 till M. Brahe, även
nu utan fasta tjänsteplikter. Samma
ställning hade Gustav Adolfs förste m., Axel
Ry-ning. Först sedan J. De la Gardie blivit m.
och 1628 hemkommit från andra sidan
Östersjön, kunde m:s ämbete infogas i den
uppväxande centrala förvaltningen. M. blev
president i Krigsrätten (1630), sedan kallad
Krigsrådet och Krigskollegium.
M:s ställning som chef för
krigsförvalt-ningen varade något mindre än ett halvt årh.
Efter G. Horns död 1657 lämnade Karl X
Gustav ämbetet obesatt men utnämnde på
dödsbädden sin bror, hertig Adolf Johan, till
riksmarsk. Utnämningen underkändes av
rådet och ständerna, och i stället blev
fältmarskalken L. Kagg riksmarsk. Den siste
riks-marsken, K. G. Wrangel, dog 1676. Karl XI
var då myndig, och i dennes regeringssystem
ingick att, i den mån de stora riksämbetena
blevo lediga, lämna dem obesatta.
Marskäm-betet blev ej heller senare återupplivat.
Då marskvärdighetens aristokratiska
karaktär fixerades, uppstodo för tjänstgöring
vid hovet andra ämbeten med titlar, som
anknyta till m:s. Så uppträder under
senmedeltiden och äldre Vasatiden fodermarsken (se
d. o.), omkr. 1540 och sedan alltifrån Johan
III:s tid hovmarskalken (se d. o.) samt i 1634
års regeringsform riksmarskalken (se d. o.).
Om riksmarskarna se B. Steckzén,
»Krigskol-legii historia. I. 1630—1697» (1930), och J.
Kleberg, »Krigskollegii historia, Biografiska
anteckningar 1630—1865» (s. å.). N. E-n.*
Marskalk [-.fa’lk] (fr. maréchal, ty.
Marschall, av fnhty. marah, häst — jfr sv. märr
— och scalc, tjänare, urspr. hästskötare,
stalldräng), under äldre medeltiden en av
riddarens tjänare; ordet har ofta bytt
betydelse. I Frankrike fanns under
konneta-beln (se d. o.) t. ex. maréchal de camp. Titeln
maréchal de France gavs på livstid först
under Frans I och blev, sedan
konnetabeläm-betet 1627 avskaffats, franska arméns högsta
värdighet. Marskalksvärdigheten upphävdes
under revolutionen men återinfördes av
Napoleon I 1804. För att erhålla denna
fordrades att ha vunnit ett slag eller intagit två
fasta platser; jfr R. P. Dunn-Pattison,
»Na-poleon’s marshals» (1909). Efter 1870 ut
lela-des titeln ej förrän under världskriget. I
Tyskland stod m. urspr. i spetsen för den
kejserliga hovhållningen m. m. Detta ämbete blev
med tiden ärftligt under formen
Reicherzmar-schall hos hertigarna, sedermera kurfurstarna
av Sachsen, men denne höge ämbetsman
fungerade endast vid särskilt högtidliga
tillfällen. M. ingår i ett flertal sammansättningar,
t. ex. adels-, fält-, hov- och riksmarskalk. —
M. kallas i allm. personer, som vid vissa
högtidliga tillfällen (akademiska fester, konserter
m. m.) övervaka ordningen, anvisa platser
o. s. v., el. utgöra, jämte tärnorna, ett
brudpars följe.
Marskalken av Sachsen, se Moritz av
Sachsen.
Marskland (ty. Marschland), lågland vid
Nordsjökusten, vid flod beläget under havs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
