Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
957
Marter—Martin, B. L. H.
958
cenientit åtm. delvis utfaller. M. är
ferro-magnetisk och har starkt koercitivfält
(permanenta magneter bestå av m.). C. B.
Märter, ty., kval, plågor. — Martèra,
plåga.
Martes, se Mårdsläktet.
Martiälis, Marcus Valerius, romersk
skald (f. omkr. 40 e. Kr. i Bilbilis i
Spanien, d. troligen 104). Kom år 64 till Rom
och levde där på gåvor och understöd av
mäktiga gynnare. M :s äldsta bevarade dikter äro
en samling epigram, författade med
anledning av Flaviska amfiteaterns (se C o 1 o
s-s e u m) invigning. Härefter fick M. bl. a.
rang av krigstribun, varmed följde
upptagande i riddarståndet. Höjdpunkten nådde
M:s diktning 85—96, då 11 böcker,
huvudsaki. tillfällighetsdikter i epigrammets form,
utgåvos och vunno hastig spridning. Är 98
återvände M. till sin hemort och utgav 102
sin sista diktsamling, 12 :e boken. Kort
därefter avled han. M. ägnade sig uteslutande
åt epigramdiktningen (se Epigram); han
är i denna genre den främste inom den
romerska litteraturen och en av de mest
betydande, som världslitteraturen kan uppvisa.
Skarp iakttagelseförmåga, bitande satir och
sprakande kvickhet karakterisera hans
diktning. Men den visar också brist på manlighet
och själsadel och har träffande
karakteriserats som snyltgästpoesi. Numera har M :s
diktning betydelse främst genom den
spegelbild den ger av den flaviska tidens människor
och förhållanden i Rom. — Litt.: B. Risberg,
»Martialis’ epigramdiktning» (i Vår Tid, IV,
1919; med övers.av ett antal epigram). H.Sgn.*
Martialisk [marts-], krigisk, manhaftig.
Martial law [mätfel lå’], eng., »krigslag»,
belägringstillstånd, suspendering av den
vanliga lagen till följd av krig, krigsfara el.
oroligheter.
Martiänus Cape’lia, romersk författare på
400-talet, född i Madaura i Afrika. M.
efterlämnade ett egendomligt encyklopediskt verk,
»Satira de nuptiis Philologiæ et Mercurii».
De två första böckerna innehålla en alle-,
gori om Merkurius’ giftermål med nymfen
Philologia; de sju senare behandla de sju
fria konsterna (se Fria konster).
Arbetet, dels på vers, dels på svulstig prosa,
åtnjöt stort anseende som lärobok under
medeltiden. H. Sgn.*
Martignac [martinja’k], Jean Baptiste,
vicomte de, fransk statsman (1778—1832),
lustspelsförfattare. Uppträdde som advokat i
Bordeaux 1815 mot Napoleon och belönades
av Bourbonerna med juridiska ämbeten. 1821
invaldes M. i deputeradekammaren och gjorde
sig snart bekant genom sin melodiska
vältalighet; han slöt sig till högern men blev
småningom ganska moderat. 1823 följde han
som civilkommissarie interventionsarmén i
Spanien och skrev ett arbete om händelserna
i Spanien 1822—23 (3 bd, 1832). Efter
Vil-löles avgång blev M. inrikesminister och
kabinettets ledare, avsatte några alltför
reaktionära höga ämbetsmän, inskränkte
jesuiternas och prästernas inflytande över
undervisningen och genomdrev en liberalare presslag.
Han vann dock icke vänsterns förtroende,
bekämpades av ultras, motverkades av Karl X
och tvangs aug. 1829 att avgå.
Martigny [martinji’], M. - V i 1 1 e, ty.
Mar-tinach, stad och järnvägsknut i s. v. Schweiz,
12 km från franska gränsen; 2,705 inv. (1920).
Martin [martå’], Kap, udde i fr. dep.
Alpes-Maritimes, mellan Monaco och Mentone;
vackert bevuxen med aleppotall och olivträd.
Mondän vinterrekreationsoit.
Martin. Tre påvar ha burit detta namn;
då flera påvelängder upptogo påvarna
Mari-nus I och II som Martin II och III, har
nummerföljden för påvarna M. blivit oriktig.
1. M. I (påve 649—653), från Todi i
Um-brien, som på första Lateransynoden 649
fördömde monoteletismen och sökte utsträcka
sin makt även till Orienten, blev på kejsar
Constans II :s befallning förvisad till Cherson,
där han avled 655. Av romerska kyrkan
vördas han som martyr.
2. M. IV (påve 1281—85), en fransman,
Simon de Brion, som 1260 blivit
Frankrikes kansler och 1261 kardinal, hade Karl
av Anjou att tacka för sin upphöjelse och lät
sin politik bestämmas av dennes inflytande.
Bl. a. bannlyste han den bysantinske
kejsaren Mikael Palaiologos och omintetgjorde
därmed de av hans företrädare omhuldade
planerna på en återförening mellan romerska och
ortodoxa kyrkorna.
3. M. V (påve 1417—31), förut Oddone
Colonna, kardinal se lan 1405, valdes av
Kon-stanzkonsiliet, som han dirigerade så, att
tanken på en enhetlig och genomgripande
kyrkoreform tedde sig omöjlig och konkordatens
väg måste beträdas. Även i fortsättningen
hindrade M. den konsiliära reformrörelsen och
hävdade kurians kyrkliga auktoritet. Hans
främsta verk är återupprättandet av påvens
maktställning i Rom och Kyrkostaten. E. Nwn.
Martin, svenska släkter. 1. Från Flandern
inkom till Sverige Anton M. (d. 1712), som
biev handlande och rådman i Gävle. Om hans
sonson Roland M. se nedan; dennes kusin A
n-ton Rolandsson M. (1729—86) var
Linnés lärjunge och deltog 1758 i en av
Grönländska kompaniets i Göteborg fångstfärder
i norra polarhavet; han är därigenom den
förste skandinaviske ishavsforskaren. Roland
M:s sonsons son Carl Roland M. (1843
—1925) var 1883—1901 assistent vid teol.
fakulteten i Uppsala och 1901—09 prof, i
pastoralteologi där. Han utgav bl. a. »Efter
typologisk metod» (predikningar; 5 bd, 1900
—13). Om hans kusin F. R. M. se nedan.
2. Snickaråldermannen i Stockholm Olof
M. (d. 1764), g. m. en syster till Georg Haupt
(se d. o.), var far till Elias M. och J. F. M.
(se nedan).
Martin [martå’], Bon Louis Henri,
fransk historiker (1810
—83), berömd genom
en stor »Histoire de
France» (15 dir, 1833
—36, sedermera flera
gånger omarbetad),
delvis bestående av
utdrag ur äldre krönikor
och historiska arbeten
och kännetecknad av
(i fråga om den nyare
tiden) grundlig
forskning, klarhet och god
stil. Detta var länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
