Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Martin från Troppau eller Martinus Polonus - Martingal - Martini, Fausto Maria - Martini, Giambattista (Padre Martini) - Martini, Martin - Martini, Simone - Martinique - Martinitz - Martinjärn - Martinprocessen el. Siemens-Martinmetoden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
965
Martingal—Martinprocessen
966
krönika »Chronicon pontificum et
imperato-rum» (till 1277). Krönikan, som är skriven
på latin, har ringa historiskt värde men
uppskattades livligt av samtiden och gav upphov
till flera fortsättningar. En kritisk uppl. har
L. Weiland lämnat i »Monumenta Germaniæ
historica» (»Scriptores», d. XXII). (0. W-n )
Ma’rtingal (fr. martingale, av staden
Mar-tigues i Provence). 1. Hjälptygel el. remtyg,
som begagnas vid ridning för att hindra
hästen att slå upp huvudet. — 2.
Fördubbling av insatsen i spel.
Marti’ni, Fausto Maria, italiensk
författare (f. 1886), tidningsman, deltog och
sårades svårt i världskriget, debuterade med
diktsamlingar, »Le piccole morte» (1906) och
»Poesie provinciali» (1910), en blek och
resignerad poesi, som inrangerade honom bland
gruppen »skymningsskalderna». M. har
skrivit noveller (»La vetrina delle antichitä»,
1922), romaner (»Verginitä», 1921, »Il cuore
che m’hai dato», 1925) och skådespel (»Il
fan-ciullo che cadde», 1915, »Trilogia d’aprile»,
1917, »Ridi, pagliaccio», 1919, »11 fiore sotto
gli occhi», 1921, »La sera del 30», 1926). M:s
huvudmotiv är skildringen av personer, som
fåfängt sökä frigöra sig från en dyster och
tyngande vardagstillvaro, drömmande
naturer, som besegras av den grå verkligheten,
vingklippta, uttröttade. Friskare är »I volti
del figlio» (1928), prosadikter om hans lille
son. R-n B.
Marti’ni, Giambattista, kallad Padre
M., italiensk musiklärd (1706—84),
francis-kanmunk i Lago 1721—25, sedan
kapellmästare i Bologna, sin samtids främste
musikteoretiker. Många lärjungar strömmade till
honom från hela Europa, bl. a. 1770 den då
14-årige Mozart. M. utgav bl. a. »Storia della
musica» (3 bd, 1757—81; omfattar endast
antiken) och »Esemplare ossia sagio ... di
con-trappunto» (2 bd, 1774—75). Biogr. av F.
Parisini (1887), vilken även utgav hans
brevväxling (1888). T. N.
Marti’ni, Martin, jesuit, Kinamissionär
(1614—61). Genom M. vidgades
Västerlandets kunskap om Kina högst väsentligt,
särskilt genom »Novus atlas sinensis» (17 kartor
med text, utg. av J. Blaeu 1655) och »Sinensis
historia decas prima» (1658; flera uppl.; på
sv.: »Historia om thet tartariska kriget uthi
konungarijket Sina», 1674).
Marti’ni, Simone, italiensk målare,
verksam under 1300-talets förra hälft, se S
i-mone Martin i.
Martinique [-ni’k], fransk ö i Västindien,
en av Små Antillerna, mellan de britt, öarna
Dominica i n. och S:ta Lucia i s.; 987 kvkm,
234,695 inv. (1927); huvudstad: Fort-de-France
(43,338 inv.). ön är bergig och har branta
kuster. På v. kusten intränger den skyddade
Fort-de-Franceviken (utanför ö. kusten
korallrev). Högsta topparna äro MontagnePelée (1,350
m ö. h.) och Pitons du Cartet (1,207 m).
Berggrunden utgöres av tertiära eruptivbergarter,
kalk och märgel. Den vulkaniska aktiviteten
ansågs länge nära nog upphörd, men 8 maj
1902 kom Montagne Pelée till utbrott. Av
de heta, giftiga gaserna förintades då allt
levande i öns största stad, S:t-Pierre (25,792
inv. 1894), varefter lavan fullbordade
förstörelsen; 19 och 20 maj skedde nya kraftiga
utbrott, och vulkanens verksamhet
avstannade först 1904. Inalles uppges omkr. 40,000
människor ha omkommit. — Klimatet är
tropiskt men mildras något av den ständigt
blåsande n.-ö.-passaden; riklig nederbörd
(Fort-de-France 2,043 mm årl.). Växt- och djurvärld
överensstämma med de övriga västindiska
öarnas. Den ursprungliga indianbefolkningen
(kariber) är för länge sedan utrotad.
De flesta inv. äro mulatter, avkomlingar av
negerslavar; antalet vita (nu omkr. 3,000)
avtar. Plantageodlingens , huvudprodukt är
sockerröret; av mindre vikt äro kakao,
vanilj, bananer m. m. Socker och rom äro de
förnämsta exportartiklarna. Exportvärdet
1927 var 229,4 mill. frcs, importvärdet 212,6
mill. frcs. Fort-de-France är M:s största
hamn och handelscentrum. M. styres av en
guvernör, som vid sin sida har ett råd och en
folkvald representation, och sänder en senator
och två deputerade till franska parlamentet.
M. upptäcktes av Columbus 15 juni 1502,
koloniserades av fransmännen efter 1635 och
hölls besatt av engelsmännen 1762—63, 1794
—1802 och 1809—14. Svåra ekonomiska
kriser ha inträffat, bl. a. efter slaveriets
upphävande 1860 och vulkanutbrottet 1902. Litt.:
A. Lacroix, »La Montagne Pelée et ses
érup-tions» (1904); M. Guieysse, »La M.» (i »Notre
domaine colonial», 1924).
Ma’rtinitz, tjeck, z Martinic, bömisk ätt,
känd sedan 1300-talet, utdöd på manssidan
1789; jfr C1 a m. — Ättens mest kände
medlem är J a r o s 1 a v M. (1582—1649),
kejserligt råd 1603, borggreve i Karlstein och
led. av ståthållarskapet 1617. Han uppträdde
energiskt mot reformationen och blev 23 maj
1618 jämte sin ämbetsbroder Slavata utkastad
från ett fönster i slottet i Prag; denna
»de-fenestration» plägar räknas som trettioåriga
krigets början. M. skadade sig blott lindrigt
i fallet, flydde till utlandet men återkom efter
slaget på Vita berget och blev greve 1621.
Vid svenskarnas anfall på Prag 1648
tillfångatogs M. V. S-g.*
Martin järn [martä’n-], se
Martinprocessen.
Martinprocessen [martä’n] el. S i e m e n
s-M a r t i n m e t o d e n, en av P. É. Martin (se
d. o.) uppfunnen, 1865 införd process, genom
vilken i flamugn framställes smidbart järn i
flytande form, götjärn. Principen för metoden
är, att råvaran (tackjärn och skrot i olika
proportioner, mera sällan enbart tackjärn)
nedsmältes med oxiderande låga och hålles
flytande i ugnen. Dels direkt genom lågan,
dels genom förmedling av den bildade slaggen
sker härvid en oxidation av i järnet ingående
beståndsdelar, däribland även kol, så att en
efter hand allt kolfattigare produkt erhålles.
Alltefter slaggens beskaffenhet och därav
betingade infodring i ugnen skiljer man mellan
sur och basisk martinprocess; se
vidare Järn, sp. 25—26.
Martinmetoden har under de senare
årtiondena vunnit alltjämt ökad användning
på bekostnad icke blott av
välljärnstillverk-ningen utan även av bessemermetoden, i
synnerhet den sura. Framför välljärnet,
särskilt puddeljärnet, utmärkes martinjärnet
genom större homogenitet och pålitlighet, och
särskilt det mjuka basiska järnet tävlar med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
